Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r; 101
RÖSTRÄTT FÖR KYISTRTOR
5
En vägvisare.
EMILIA FOGELKLOU: Förkunnare,
en bok for lekmän om Israels
profeter. Alb. Bonnier. Pris 3 kr. 148
sid.
Det finns röster som leva, fast de
strupar och läppar, från vilka de en
gång klingade, för längesedan äro mull
i mullen. De förnimmas genom skrik
och vapendån i en tid, då vi knappt
urskilja ljudet av vår egen stämma.
Men ofta nog är oss deras tal dunkelt,
och vi mena, att det svårligen kan ha
bud till oss.
Emilia Fogelklous "Förkunnare" vill
visa väg fram till de "Jahves
lyssnare", som vi vant oss att nämna Gamla
testamentets profeter. Vi ha alla, en
gång eller många, hört den metalliska
klangen av dessa ord. Men de flesta av
oss ha föga förstått dem: underligt
fjärran och overkliga ha de synts oss,
likt monumentala figurer på ett
vördnadsvärt men obegagnat tempel. Så
kommer en människa med makt att
visa oss, att de äro annat och mera äri
kolossalstoder från en gången tid.
Levande ande besjälar dem, varmt blod
flyter genom dessa ådror, de älska som
vi och lida som vi, i större mått bara,
därför att de själva äro huvudet högre
än vi. Som vi stå de i en tid, fylld av
vapenbrak och dån av ramlande riken.
Men där vi intet förstå, se de
Gudsmening och Gudsändamål, där vi intet
våga hoppas, skönja de glimten av eri
renare framtid. Med själen bräddad av
harm och kärlek, av trotsig längtan
och trotsig tro, träda de oss
mänskligt nära, ett vördnadsbjudande tåg av
mäktiga och starkt invidiualiserade
personligheter. Och sålunda få deras
stämmor, som aldrig upphört att ljuda,
en ny och rikare klang. Vi förnimma
deras budskap till oss, "just nu och
just här".
Mellan raderna i Emilia Fogelklous
bok om profeterna ljuder som sorl av
ett gränslöst hav. Det är vågsvallet
från den Evighet, vilken profeternas
tanke nådde, när den trängt som
djupast och stigit som högst. Också för
det vågsvallets skull är "Förkunnare"
en bok för oss — vi som så ofta stirra
oss skumögda på Tiden.
Jeanna Oterdahl.
Heliga Birgitta som politiker.
Av fil. d:r Lydia Wahlström.
Det är ingen förmätenhet av
Sveriges kvinnliga rösträttsorganisation att
i år välja Brittmässan till sin
högtidsdag. Det är från den moderna
forskningens ståndpunkt ingenting
otänkbart däri, att Birgitta, därest hon levat
nu, skulle ha kunnat höra till ledarna
av kampen för kvinnans rösträtt.
Åtminstone borde de, som starkast söka
världsliga motiv för hennes
livsgärning, inte kunna ha någonting att
invända mot en sådan gissning. Henrik
Schiick t. ex., som i sin nyutkomna
medeltidshistoria låter äre- och
maktlystnaden vara den mest framträdande
drivkraften i hennes politiska
uppträdande, skulle säkerligen gå med
därpå. Maktlystnaden är ju i mångas
tanke oupplösligen förbunden med
kvinnors deltagande i politik.
Nu kan säkert ingen bestrida, att
äre- och maktlystnad, om också
omedvetet för Birgitta själv, i hög grad
kunnat spela in i hennes nitälskan
för rättfärdighet och frid på
jorden. Birgitta var skald, den svenska
medeltidens utan jämförelse
yppersta, fast även detta naturligtvis
omedvetet för henne själv; och till
diktarnaturens romantik hör ju också ett
mer eller mindre starkt behov av ett
andäktigt lyssnande auditorium. Och
Birgitta var skald inte bara i ord utan
även i handling; hon var en
viljemänniska av första rang, en "despotnatur",
om man så vill, om än med viljan och
despotismen riktade mot ädla mål. En
sådan personlighet måste alltid, förr
eller senare, bli medveten om sin kraft
och längta att utöva den. År det detta
man kallar "maktlystnad", så varför
inte så gott först som sist räkna
maktlystnad bland dygderna; varför skulle
det inte för härskar själen vara lika
ädelt att längta efter att få hjälpa
genom härskande som för tjänaresjälar
att få hjälpa genom tjänande? Och är
inte den hävdvunna uppfattningen av
härska som förmån och tjäna som offer
i grunden bra konstgjord — i de
många fall nämligen, då tjänandet går i
den lugna ansvarslöshetens tecken och
härskandets "lycka" huvudsakligen
består i lyckan av att få bära tyngre
bördor än folket mest?
Birgitta, dotter och hustru till
nordiska riddare och lagmän, "furstinnan
av Närike", som hon senare i Eom
brukade kallas, var själv en hövdinganatur,
troligen med det oroliga folkungablodet
i sina ådror, och dessutom genom alla
sina förhållanden placerad i en
härskarställning, där aristokratiska
traditioner bestämma^ hennes politiska åsikter.
Fadern, Upplatndslagmannen, hade
varit hertig Eriks man i kampen emot
kung Birger och deltog sedan i
riksrådets regering under Magnus Erikssons
minderårighet. Han hörde till den
rika stormansklass, som på grund av
sina många egendomar i olika landskap,
vid kungamaktens sida utgjorde så
gott som den enda representanten för
riksenheten vid denna tid. Denna klass
kan sålunda i viss grad sägas
företräda rikets intressen gentemot de
övriga samhällsklassernas trångsinta
lokalpatriotism, liksom även gentemot
kungamaktens böjelse att betrakta
riket som sin egendom. Men den
representerar naturligtvis också
klassintressen av mer eller mindre materiell
art,»och det var ju förklarligt, om den
ofta i sin kamp mot kungamakten
förblandade dessa sistnämnda intressen
med rikets. Aristokratien kan i alla
fall sägas ha prioritet till en svensk
fosterlandskärlek, som alltså daterar
sig vida längre tillbaka än den, som
Engelbrekt väckte hos Sveriges
allmoge.
Birgitta, stormansklassens dotter,
ärvde både dess fosterlandskärlek och
dess klassintressen i rikaste mått och
har också haft kraften att uttala dem.
En yngre statsförfattningshistoriker,
Lagerroth, säger, att hon i teina
uppenbarelser utvecklar precis samma idéer
med avseende på såväl konungens
ställning till allmogen som till rikets
odelbarhet, vilka vi möta i den av
stormännen påverkade kungabalken i
landslagen, som just förskriver sig
från hennes tid. Konungen får ej
"tillstädja ny sedvänja eller osed mot
riksens lovliga stadgar". Han skall "äl-
e^Vid allmän s\)agb«t,
|
nervositet,överansträngning veb sörrmlösbet.evs
SALJES ENDAST:! APOTEK
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERG.
1
ska allmoge i sitt rike". "Och då
bevisar h^n, att han älskar den, när han
låter den njuta god gammal lag och när
ej grymma fogdar och länsinnehavare
spela herrar över allmogen, och om den
ej tryckes eller plågas med ovana
skatter... Dock må konungen till ledung
och hedningarnas bekrigande
Ödmjuk-ligen bedja om hjälp av rikets allmoge,
om han behöver. Men må han akta på
att behovet och hjälpen ej bliver till
sedvänja eller hålles för lag". — Detta
låter ju "demokratiskt" nog, men icke
dess mindre placeras Magnus Ladulås,
stormännens tyglare, hänsynslöst i
helvetet i liennes med Dantes skarpa
färger målade uppenbarelse "Tre
konungar inför domen".
När det gällt hennes osminkade
beskyllningar mot Magnus Eriksson, som
egentligen genom henpe fått sitt
slem-ma rykte, har man på senare tider tagit
kungen i försvar, delvis med en fullt
berättigad hänvisning till hennes
aristokratiska fördomar, delvis också med
något av mäns naturliga benägenhet
att försvara män mot "kvinnöförtal".
Men nog hade Birgitta, hans fränka
och troligen också en tid hans
hov-mästarinna, bättre tillfälle än kanske
de flesta att lära känna honom. Steffen
synes ha rätt i, att hon ej med vett och
vilja varit orättfärdig i sitt omdöme
om honom, ej heller alltid fientlig. Och
hennes karakteristik av honom har
utan tvivel mycket av den egna
iakttagelsens individualisering. I
omdömet om hans politiska svaghet har ju
för övrigt historien gett henne rätt, om
den också inte därför helt ställer sig
på stormännens sida i deras resning
Den fläckiga kamraten.
Av Elin Wägner.
Det var en gång en småklass i en
flickskola, sammansatt av barn ur
medelklasshem med ungefär samma
standard för ordning, renlighet och
komfort. De hade emellertid ibland sig en
enda kamrat från ett hem helt olika
deras, icke så att det var fattigare, men
det låg i lägervall. Den stackars
kamraten, som därtill hette Selmina bar
alltid med sig hemmets lukt av sura
barnkläder, och hennes egen fläckiga
klänning bar liksom flottcirklarna på
hennes bokpärmar, sorgliga
vittnesbörd om att den moderliga omsorgen
inte räckte till för henne.
Hon kände med pinsam klarhet att
något var på tok och var inte särskilt
hågad att släppa de finare kamraterna
hem, men de kommo ändå: för att fråga
om läxor, för att hämta till promenad,
för att äta päron från det stora trädet
på hennes gård. Dessa elvaåringars
pigga ögon flögo omkring och upptogo
all oordningen, soporna i vråarna,
dammet, de otaliga ungarnas
förstörelseverk på möbler och husgeråd.
— Titta, den där mjölkfläcken var
här i förrgår på korkmattan! och: vet
ni vad, nu skriver jag S-e-l-m-i-n-a på
förmaksbordet så får vi se hur länge
det får stå.
De hade icke begrepp att känna
medlidande med Selminas mamma, som
dignade under bördan av sitt liv, som
väl såg soporna och mjölkfläcken men
icke orkade, tyngd av b&rn och amning,
att avlägsna dem.
Den mest förnumstiga av
elvaårin-garna fick en dag en ljus idé och sade:
hör nu ni, vi ska ta och städa riktigt
grundligt hemma hos Selminas, så där
kan bli lite snyggt och rent för en
gångs skull.
Förslaget väckte till liv alla
knoppande lidelser för stök, rengöring och
ogrannlagenhet i de små flickornas
hjärtan.
— Så väldigt livat! sade de. Och den
förnumstiga gav dem alla sina order:
hur de skulle klä sig och vad ta med
sig. — Jag tar soda! sade hon. Men
tumma på att inte säga det för någon.
När det blev skurlovsdag anlände den
lilla truppen i god tid till den fläckiga
kamratens hem. Den förnumstiga
elva-åringen hade ledningen och steg fram
till husets fru, som just upptäckt att
även denna dagens arbete Steg henne
över huvudet, steg fram med sin lilla
sodapåse och sade:
— Snälla tant, sätt nu på bra med
varmt vatten, så ska vi hjälpas åt att
få lite rent i våningen!
Djupt inne i det neutrala landet
sitter en afton en liten krets och talar
om världshändelserna. Man kan inte
diskutera det strategiska läget,
eftersom den ene inte förmår begrunda sitt
"jag tror" bättre än den andre sitt
"jag känner på mig". Ingen
sakkunnig är närvarande, inte ens en
halvtroppschef ur 1914 års landstorm.
Däremot har man mycket att säga om de
krigförande folkens psykologi och
moral, på detta område är alla
halvtroppschefer.
Man talar om krigspsykosens olika
yttringar, klarlägger hur människan
ända sen Faraos tid — han som
förhärdade sig och icke släppte Israel —
förstenas och förbittras av lidandet,
trotsar och hårdnar, emedan detta
tyckes vara den enda utvägen för svagare
naturer att härda ut. Man talar om
den förorättades beska njutning av att
hata, om den slagnes lust att slå. Man
talar om hur hatet tar makten och
fordrar utlösning i handling, skulle
man än betala njutningen av fiendens
undergång med sin egen. Man drar
fram hårresande exempel på
jämvikts-rubbning, på felslut, felsyner,
fari-seism. Man konstaterar med en suck,
att de krigförande med allt sitt mod
och sin självuppoffring icke haft den
moraliska styrkan att rädda sig ur
krigspsykosen. Europa har just nu
endast lidelser och ingen intelligens. Och
detta avgör dess öde. Slut med Europa!
Och vi kan ingenting göra, de lyssna
inte till oss!
Men i detta sällskap befinner sig den
en gång så fläckiga Selmina. Nu är
hon väl skött och prydlig och bildad,
och det är länge sen den stora
skandalen, då hon gav den förnumstiga en
örfil, då hon bad om varmt vatten för att
göra rent. Hon känner sig till mods
som då, men nu har hon vuxit från
handgripligheter och det örfilsfärgade
ligger endast i tonfallet.
— Varför håller ni er själva utanför
diskussionen? frågar hon. Ni förvånar
er, klandrar och dömer. Ni skriver era
signaturer i andras damm! Låt oss
titta lite på oss själva!
På detta invänder någon, att ja för
all del, men nu talade man ju om
krigets verkningar på psyken, och vi
svenskar ha ju inte haft tillfälle att
pröva vår moraliska halt på kriget.
— Ni misstar er, svarar hon, vi är
prövade på kriget, vi undergå var dag
ett nytt prov. Vårt folks moral har
givit sitt utslag. Det kan jag tala nu,
att omdömet är färdigt om oss:
fordrande och obarmhärtiga mot dem som
som lida, snara att döma, sena att
hjälpa och snikna på att förtjäna. Där har
ni det.
En storm av motsägelser. Man
framhåller, att vi blivit svåra prövade av
de krigförandes hänsynslöshet, att
folket inte kan göras ansvarigt för
pressens eller affärsvärldens utskum —
packet är internationellt i själva
verket — att den stora massan är
hederlig och plikttrogen, fast den inte gör
väsen av sig.
Men Selmina har inte för inte en
gång varit den fläckiga kamraten. Hon
svarar: — Massan kan inte urskuldas,
så länge hon låter utskummet hållas
och inte möter det med vrede och
motstånd. Lagvrängare, löftesbrytare,
spekulanter i svält och köld, som begagnar
sig av världens nödläge för oskälig
vinning eller skapar brist ur överflöd,
alla dessa skulle kunna göras
omöjliga i ett samhälle med levande
rättskänsla, där inte massan vore själv
infekterad av vinningslusta.
Ni säger, att vrakplundrare inte £r
känsliga för moraliskt tryck! Men
kanske är de känsliga för stryk. Jag vill
inte precis rekommendera det, men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
