Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 11
RÖSTRÄTT FÖR KVIKKOH
113
Birgitta 30m andlig makt.
Föredrag i Vadstena Birgittadagen den 7 oktober
Av Bilen Key.
Kring oss levande står en stor
sky-av vittnen, vittnen om den
sanningen, att se vi in i tillvarons djupaste
grund då finnes ingen annan makt
än andlig makt. Men denna sanning
gömmes i vårt medvetande såsom
stjärnorna omkring oss om dagen. De
äro lika klara oeh stora då som om
natten, men vi märka dem icke.
Dagens bestyr och dagens ljus skymma
sanningen om anden och först när det
mörknar omkring oss själva — i vårt
eget öde, eller varder mörker runt
omkring i världen — då kan den
sanningen lysa för oss med stjärnornas
glans. Hava vi någonsin levat i en
världsförmörkelsens tid, så är det nu.
Och mer än någonsin behöva vi fästa
vår blick på de bevis vi äga att
bakom denna förödelsens styggelse — och
slutligen segrande över den — finnes
den andliga makten.
På denna plats och på denna dag,
hava vi all anledning att fästa vår
blick vid en av dessa, som stråla i den
stora skyn av vittnen. Birgitta
tillhör denna bygd och denna årets tid
såsom ingen annan stor svensk
personlighet. Har vid Vättern ligga
Ols-hammar, Vadstena, Alvastra, där hon
så många år vandrade kring med
tanken på sitt värv i världen, sitt verk i
Vadstena. Ej långt därifrån ligger
Ulfåsa, hemmet för hennes jordiska
lycka.
Det var den första i oktober månad
1303 hon såg dagens ljus; den 23 och
24 1384 invigdes Vadstena kloster; det
var dessa dagar — den 6, 7, och 8 —
som hon i Bom 1391 föddes till "den
heliga" och enligt den tidens
åskådning därigenom fick sin ställning
ibland den stora skyn av vittnen, om
vilka jag nyss talat Men även för oss,
som ej vid helgonförklaringen fästa
Birgittas väsentliga betydelse, känna
att hon mellan den dag hon föddes och
den dag hennes namn gick ut över
världen som den heliga, utförde en
gärning av så ingripande betydelse
för sin samtid att redan detta skulle
hava varit nog för hennes ära. Dock,
hade det endast gällt att fira hennes
gärning, då hade det näppeligen varit
någon mening i att Ni, som samlats
här för en särskild kulturuppgift, firat
just hennes minne.* Men vi behöva alla
detta minne ur den synpunkten, att
Birgitta är ett stort vittnesbörd om
den andliga makten, och att hon kan
lära oss, huru en människa kan varda
en andlig makt.
Låt oss stanna vid den stund i
Birgittas liv, då hon för sista gången
sände blicken över den bygd, som betytt
så mycket för henne. Enligt sägnen
var detta från Heda kyrka, en halv
mil öster om Alvastra. Heda
gamla romanska torn torde, som många
andra kyrkors, ha varit avsett även
för försvarsändamål och i dess
tornkammare funno färdefolk
nattherber-ge. Där lär Birgitta hava vilat sista
natten i den näjd, hon lämnade för att
aldrig återse. Hon stod då på sitt livs
middagshöjd, var närmare 50 än
40-talet och hade den henne
bestämmande utvecklingen bakom sig. När hon
stod uppe i kyrkotornet, kunde hon
blicka ut över bygden, betydelsefull för
nästan alla skeden av hennes liv. Lät
hon blicken gå åt väster, såg hon den
trakt, där hennes far, Birger Persson,
enligt sägnen hade sitt stamträds
rötter, nämligen i den gamla Sverkerska
ätten. Såg hon åt öster låg där
Folkungarnas bygd, den släkt, ur
vilken hon på mödernet stammade. Det
* Föredraget hölls på den Birgittafest,
som Nykterhetskursen ordnat i Vadstena, i
var således två kungasläkter, som
möttes i hennes ursprung. Och med den
sista ätten kom det heta, stolta,
oroliga blod, som redan hos några tidigare
medlemmar samlat sig till den
kraftyttring, vi kalla snillets men aldrig
förut i en sådan grad som hos
Birgitta själv. Den nutida forskningen —
som återväckt den domnade känsla
för stamträdet, vilken hos våra fäder
var så levande — lär oss huru
betydelsefull ärftligheten är med avseende å
de egenskaper, som gå vidare i de nya
släktena. Men ehuru man nu börjar
klarlägga ärftlighetens lagar har
intet ännu kommit i dagen, som kunnat
upplysa oss om det hemlighetsfulla
förlopp, vilket gör att ur släkternas
grenverk slutligen springer fram den
underblomma, vi kalla snille. Endast
ett veta vi: att detta aldrig kommer
helt oförmedlat; att vi kunna peka på
förutsättningar, på egenskaper, vilka
funnits som möjligheter hos några av
de föräldrapar, från vilka snillet
stammar. Så även ifråga om Birgitta.
Hennes mor oeh moster omtalas som
särskilt fromma kvinnor och även de
hade den egenskap, som betecknar
Birgitta: att liksom leva i två världar,
den synliga, vardagliga och den
osynliga, för andra icke genomträngbara.
Men framför allt veta vi att Birgitta
från fädernet ärft några av sina
yppersta egenskaper. Birger Persson på
Finsta gård hade varit den drivande
kraften i det stora verket,
Upplandslagen, och i hans hem har dottern i
barndomen undfått de bästa
bildningsintryck, ett dåtida barn kunde
erhålla. Hon fick vad vi från vår tids
synpunkt kunna kalla en
"högskolebildning", d. v. s. hon lärde vad få
människor på den tiden — och i synnerhet
få kvinnor — kunde, nämligen läsa och
skriva. Men i hemmet vann hon
mycket mer än dessa verktyg för vidare
utbildning. Först och främst det
religiösa stoffet — bibelberättelser och
helgonlegender — förmedlade genom
vandrande munkar och präster, och
detta beredde barnasinnet för den
värld, som sedan skulle bliva hennes
innersta. Till de andliga intrycken —
dessutom närda av gudstjänsterna i
kapellet, av berättelserna om
föräldrarnas pilgrimsfärder — kommo
rid-dardikterna, som just vid denna tid
fördes av "lekare" till stormanshemmen.
Det tredje andliga källsprånget var
lagarna, vilkas fyndighet och myndighet
levde i hennes själ och där
samman-tvinilades med de i hemmet rådande
stormanstankarna. Så danades den
politiska åskådning, som blev Birgittas.
Finsta var en stormansgård, där
festerna och andaktsövningarna växlade
med varandra, där politik som religion
voro ämnen för dagligt tal. Den lilla
flickan upptog allt, som runtom
kunde bjudas av intryck. Hon blev även
bekant med arbetet i skogen och vid
kolarens mila, med lammen i fållan
och kycklingarne, som sökte skydd
under modersvingen; med smedens städ
och bälg, med jägarens och fiskarens
id. Allt detta — liksom örtagårdens
lilja och vildtörnets ros —
återkommer i den bildström, som väller genom
hennes uppenbarelser. Hon blev
kunnig i allt, som hörde till det husliga
området, vilket i gamla dagar tog så
mycket av kvinnornas kraft.
Allt, som omgav henne under
barndomens mottagliga tid, har satt djupa
märken i hennes skönhetskära själ. Och
denna kärlek till skönheten slet hon
aldrig ur sin varelse såsom en farlig
"ögonens begärelse". Hon skulle lika litet
kunnat det som den helige Fransiskus
kunde det, ty den gav hennes diktar-
ande dess färg lika ovillkorligt som
det bruna färgade hennes ögon. I
hennes fantasi bleknade aldrig barna- och
ungdomsårens fester och fanor;
rid-darglansen och gudstjänstprakten,
bre-viariets blomster och skrudarnes
ädelstenar tjusade alltjämt hennes blickar.
Dessa hennes alltid seende och
njutande ögon, hennes natursinne och hennes
under lantlivets id utvecklade
verklighetssinne, giva hennes skrifter deras
personliga prägel. Den religiösa
exta-I sen, det katolska tro sinnehållet ha de
| gemensamt med tiden. Sinnet för
fagra syner, och fagra seder, fagra
färger och fagra toner är — jämte
nämnda klara och kloka verklighetssinne
— Birgittas särmärke. Hennes
mystik blev intet tomt fantasteri utan en
innerlig gudsgemenskap, som
omsat-j tes i yttre verksamhet.
I Sände hon nu vid avskedet en lång
| blick norrut, där fädernehemmet låg,
då hörde hon helt visst den klang av
kopparlurar och den sång av harpors
strängar, som hon där hört ljuda: den
stridens ton och den skönhetens ton, som
sedan dallra genom hela hennes liv.
Vände hon sin blick söder ut, där
Aspe-näs låg, mindes hon sin stränga
moster, av vilken hon blivit fostrad efter
sin moders död. Bakom sägnerna om
Birgittas uppfostran ligger
förnimmelsen hos såväl modern som mostern av
j Birgittas anlag — det kallades då
ut-j korelse. Vi ana såväl en moders
! klarseende ömhetsblick för barnets
| egenart som mosterns förståelse för
| densamma och man märker att denna
egenart fick utvecklas utan något
väsentligt försök till dess hämmande.
Medan Birgittas blick är riktad mot
söder minnes hon att dit till Aspenäs
kom en dag friareskaran från
Ulfshammar med den adertonårige gosse,
åt vilken fädernas rådslag utsett den
13-åriga flickan, redan berömd för
fägring och andliga gåvor och åtrådd som
ett av landets rikaste giften. Denne
friare blev ej välkommen, ty det
inåtvända, drömmande barnet tänkte sig
lyckan i att helt få ägna sig åt det
andliga liv, som så tidigt och starkt vaknat
inom henne. Legenderna ha givit
henne de drag, vilka i alla tider
känneteckna "underbarnet", vad än det
område blir, inom vilket barnet sedan
kommer att utföra sina under. Men den
tiden frågade fäderna vid ett gifte
föga efter de ungas önskningar.
Stormansätterna ordnade giftermålen och
Birgitta följde brudgummen, som
hennes fader godtagit.
Den, som under de nu följande
årtiondena tänker sig Birgitta redan
uteslutande upptagen av andliga ting,
har säkert en oriktig bild av henne.
Hon har helt visst njutit
kärlekslyckan helt; hon har fröjdats som
vinstocken av sina druvor då hon stått
tyngd av knubbiga barn om sin hals;
hon har varit stolt över sina fyllda
visthus, när gäster kommit från östan
och västan, över sina kistor med
praktfulla bonader och kläder för festliga
tillfällen. X sin ungdom har hon
troligen icke verkat hämmande på sin
omgivning; höviska lekar, spel och
andra nöjen voro säkerligen
hemmastadda på Ulfåsa som på andra
rid-dargårdar, ehuru med tukt och måtta.
Men visst har Birgitta med åren
känt en tyngd vila över sina vingar.
Hennes egna bästa stunder voro nog
de, då hon satt hos sin make, som på
hennes önskan lärt sig läsa, och med
honom studerade de gamla lagarne —
dem han som lagman i Närike
handhade — eller läste någon andlig
författare eller samtalade med de
utmärkte andlige män, som hon fäst vid
sig: sin biktfader magister Mathias, de
både Petrusarne — den från Alvastra
och den från Skeninge — och sina
barns lärare, Nikolaus Hermanson.
Såsom hon vunnit sin mans hjärta genom
skönhetens och hängivenhetens makt,
så vann hon hans och dessa andra
mäns beundran och samverkan genom
viljemänniskans, troskraftens och
snillets egenart.
Men hennes allra käraste stunder
I voro visserligen de, då hon från de
i mångfaldiga världsliga bestyren med
; många gårdar, många underhavande
och många barn fann stilla timmar
till sin själs uppbyggelse. De
stunderna blevo också hennes flesta ju mer
hon hade ungdomen bakom sig och
barnen blevo vuxna. Allt ivrigare sökte
hon förmå sin man och sin omgivning
att hängiva sig åt den askes, som
enligt den tidens uppfattning var
oumbärlig om man ville besegra de faror,
som hotade själen. Det var på en
pilgrimsfärd, som makarne lovade, att Ulf
I skulle ingå som "renlevnadsman" i
Alvastra kloster. Men. så innerligt var
deras förbund ännu, att även Birgitta
långa tider bodde i en bostad, som
tillhörde klostrets område och själv
iakttog klosterordningen för att
betona den gudshängivenhet, hon
eftersträvade. Vi ha nu svårt att förstå
detta levnadssätt, men låt oss
minnas att denna levnadsordning icke
innebar något väsentligt annat än
det, som varje stor religion, vilken
söker öka människans andliga makt,
i alla tider och än i dag påbjuder.
Det ar samma krav, som den
äldsta indiska religionen, som Buddha,
som våra dagars teosofi betona. Alla
slags nutida rörelser för att stärka
andens makt påpeka att den maktens
villkor är dödande av ögonens
begärelse, köttets begärelse och ett
högfärdigt leverne. Det är alltid genom
någon form av askes — eller låt oss
hellre säga självtukt — man når upp
till den höjd, från vilken anden
utövar makt. Den högsta formen av
denna makt var under medeltiden den
att kunna blicka in i evigheten, som
för den tidens åskådning var så
levande, att vi nu ej fatta det. Himmel,
skärseld och helvete voro för
medeltiden så in i enskildhet förtrogna som
för oss våra bostäder och gator. Detta
var en allmän själens riktning hos
medeltidens människosläkte. Men den
blev en särskild själens ställning hos
dem, vilka hade den sällsynta
naturbegåvning, som Birgitta ägde och hon
sedan genom askesens hjälp lyckades
utveckla: den att stänga alla vägar till
ljus utom en enda, så som målaren gör
det när han målar sina bilder.
Medeltidens mystici stängde alla vägar, som
på något sätt utifrån kunde störa dem i
deras högsta salighet, den då endast
och allenast evighetens ljus föll in
genom deras själs fönster och de målade
sina bilder: visionerna.
Vi luteraner ha begått en stor orätt
mot katolicismen men även mot oss
själva, genom att ej fatta självtukten
som medel för andlig makt. Men
tyvärr synes ingen ny rörelse någonsin
kunna vara rättvis mot sin
föregångare, utan förkastar det goda med det
onda. Då reformationen dömde över
katolicismen, hade den mycket att med
rätt invända mot katolicismens
verkhelighet, vidskepelse och formväsen.
Men samman med denna fördömelse av
missbruken förlorade protestantismen
den uppskattning av de stora andliga
föredömena, som låg till grund för
"helgondyrkan". Och den förlorade
—-ju mer självtukten upphörde —
offer-kraften och nitet i den egna helgelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
