Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stora rösträttsmötet i Auditorium.
En imponerande demonstration för kvinnorösträttsfrågans lösning
vid innevarande års riksdag.
Söndagen den 13 maj kommer
förvisso att stå inristad som en
märkesdag i den svenska
kvinnorösträttsrö-relsens historia. Då samlades
nämligen män oeh kvinnor i Stockholm till
ett av de mest imponerande
rösträtts-möten, som någonsin ägt rum i
Sverige, vittnande om ett brinnande
intresse för och en stark vilja att stödja
frågan om kvinnornas medborgarrätt,
när den inom kort kommer nnder
riksdagens behandling. Som inbjudare till
mötet stodo, utom Landsföreningen för
kvinnans politiska rösträtt och
Stockholms F. K. P. R., styrelserna för
Fre-drika-Bremer-Förbundet, Vita Bandet,
Akademiskt bildade kvinnors förening,
Sveriges folkskollärarinneförbund,
Föreningen Frisinnade kvinnor, Södra K.
F. U. K., Föreningen G. C. L, Soc.-dem.
kvinnornas samorganisation, Soc.-dem.
kvinnornas centralstyrelse, Sthlms
allm. kvinnoklubb, Sthlms södra
soc.-dem. kvinnoklubb, Kvinnliga kontorist
och expeditföreningen, Kvinnliga
tandläkareklubben och Kvinnliga
telefontjänstemannaföreningen.
Biljetterna voro slutsålda långt i
förväg och i trots av att Stockholms
största lokal anskaffats måste massor av
folk vända vid dörrarna och långt före
den utsatta tiden var Auditorium
fullsatt av en representativ samling, bland
vilka märktes justitieministern
Stenberg, civilministern von Sydow,
finansministern Carleson och sjöministern
Hans Ericson samt åtskilliga
medlemmar av riksdagens båda kamrar.
Mötet blev inte bara en högtidlig
och vacker fest, utan det gav även ett
fullödigt uttryck för kvinnornas krav
på medborgarrätt och
medborgaransvar. Man visste att bakom detta krav
stodo som en fast mur alla de
landsbygdens kvinnor, som inte själva
kunde närvara vid mötet, och nar de olika
föreningarnas rösträttsstandar buros
in av vitklädda studenter och bildade
en solskimrande fanborg uppe på
estraden, då gick som en våg av
rörelse genom de församlade skarorna,
och den allmänna hänförelsen tog sig
uttryck i stormande applåder.
Estraden var vackert dekorerad med
svenska flaggor, mot vilka rösträttens gula
och vita standar avtecknade sig, samt
med blommande växter i samma
färger.
Sedan LandsfÖreningens ordförande,
fröken Signe Bergman, hälsat de
närvarande välkomna, och därvid särskilt
vänt sig till regeringens och
riksdagens medlemmar samt de
representanter för landsortens föreningar, som
infunnit sig, uppläste fru Ann Margret
Holmgren det anförande, som Selma
Lagerlöf sänt till mötet, emedan hon
varit förhindrad att själv infinna sig,
och som återfinnes på annat ställe i
dagens nummer.
Ordet överlämnades därefter åt
aftonens talare, vilka representerade
samtliga politiska partiriktningar samt det
kristligt sociala arbetet.
Grevinnan Louise Stenbock
gav i korta drag en retrospektiv bild
av den svenska husmoderns ställning
under forna tider. Hon hade då haft
en mycket större betydelse i
socknen än vad senare blev fallet, och
behovet av politisk rösträtt har nu
blivit mer än en gång kännbart. Men
medan kvinnorna arbetade för
rösträtten, gjordes den till en partisak, och
från högermännen utgick den
parollen, att det var oklokt och skadligt att
arbeta för kvinnorösträtten. Somliga
av de kvinnor, som läste om dess lands-
fördärvliga inflytande, avföllo, men en
del stod modigt kvar på sin plats
i arbetet for den sak, som de från
början ansett som en naturlig följd av
den utvidgade rösträtten för männen.
Under dessa långa år, då de inte bara
arbetat for rösträtt, utan för
lyckligare levnadsvillkor för kvinnor i
allmänhet, ha de kommit till insikt om,
vilken lycka det var för deras egen
utveckling och politiska mognad, att de
ej läto de andra kvinnorna ensamma
arbeta sig fram till ett mål, vars
vinnande vore till gagn för alla.
Förhållandena omkring oss ha åter gjort
frågan brännande, oeh plikten bjuder att
inte någon kvinna, vilket parti hon än
må tillhöra, ryggar tillbaka för
ansvaret. Högerkvinnorna gilla i allmänhet
rösträttens idé, och under det
partipolitiska valarbetet ha de blivit
uppmuntrade och stödda av sina manliga
kamrater.
Det skall också sägas att ansvaret
är tungt för de män, som skola föra
till seger en så genomgripande
författningsändring. Inför sådant ansvar och
svårigheterna av dess påtagande, ville
talarinnan påminna om Louis de Geers
ord i Riddarhuset den minnesrika
decemberdagen 1865, då
representationsförslaget där bifölls av adeln: ”Om
följderna av förslagets förkastande
vill jag för övrigt icke yttra mig, ty
jag erkänner min oförmåga att dem
beräkna. Icke heller vill jag nu
vädja till ridderskapets och ådelns
känslor, ty jag vet att de icke behöva
stämmas högre. Jag vet, att om
ridderskapets och adelns övertygelse
vänder sig till förmån för förslaget, så
skall icke brist på känsla för
fäderneslandets krav hindra ridderskapet och
adeln att vinna den svåraste av alla
segrar —- segern över sig själv”
Kvinnorna ha alltid visat förståelse
for männens och landets
angelägenheter, och när de nu vädja till männen,
är det att hoppas, att de skola möta
samma förståelse, som de själva visat.
Kvinnorna äga inte bara modet atf
offra sig, utan också modet att leva
för ett fritt land.
Fru Agda Östlund
gav en enkel och gripande skildring
av arbetarkvinnornas kamp nnder
dyrtidens tryck och framhöll hurusom
rättssynpunkten för kvinnorna alltid
varit det avgörande, ehuru mellan dem
och Första kammaren ett stort svalg
varit befäst. Kvinnorna ha fått
känna att rättfärdighetskravet inte var
nog, utan att det måste stå makt
bakom rätten, och de blevo bättre
förstådda, när de togo sin tillflykt till
partierna. Genom världskriget har
kvinnornas rösträttsfråga förts med i den
lavin, som rullat över världen, och det
har visat sig, att kvinnorna besitta en
lika hög grad av medborgaranda som
männen och att de äro lika mogna i
politiskt avseende.
Talarinnan övergick därefter till
de synpunkter arbetarkvinnorna måste
ställa på rösträtten, och hon
hävdade då med kraft, att så länge de
streck, på vilka arbetarna stupa,
ännu gälla, blir kanske kvinnornas
rösträttsfråga endast en reform på
papperet. Alla värden byta i dessa
dagar form, och det gäller att ställa
kraven högre. Arbetarkvinnorna stå
mobiliserade mot den svält och nöd,
som hotar, och deras kamp mot dyrtid
och bostadsnöd borde i de styrandes
ögon vara en lika fosterländsk
gärning som att arbeta i
ammunitionsfa-brikema. Talarinnan fann det lyck-
ligast, om man påmindes om
fosterlandet, inte bara när det gäller det
yttre försvaret, utan även när det gäller
de inre angelägenheterna, och ännu en
gång skulle det kunna besannas att:
”Det folket är gott i sin innersta rot,
och går man det till mötes, så kommer
det emot.”
Fru östlund avslutade sitt
anförande med att erinra om de ord Ann
Margret Holmgren en gång fällt,
”att vi i politiken skulle sätta in vårt
modershjärta”. Det har hitintills
varit lösen för kvinnornas rösträttskrav,
och än en gång vädja vi till riksdagen
att ta emot vad vi bjuda. Det är ju
vad världen bäst av allt behöver i
närvarande stund.
Fru Agnes Ingelman
i
erinrade om ätt broderskapstanken är
grundtanken i den evangeliska
förkunnelsen. Man använder sig av det
goda och de förmåner samhället ger,
utan att förstå, att allt detta
förpliktar. En förskjutning av själva
samhällsgrunden har i vår tid ägt rum,
och medborgarlivet förlöper på ett
annat sätt än förr. Om religionen skall
bli en rättfärdighetens princip bland
människorna, får man inte dra sig för
de uppoffringar, som kampen mot det
onda måste innebära. Kvinnorna
känna att de måste vara med i
samhällsarbetet. Genom industrialismen
slungades de in i Grottekvarnen, men de
ha likväl inte fått ha ett ord med, när
de lagar stiftats, som reglerat deras
verksamhet och deras barns framtid.
Talarinnan omnämnde därefter några
av de lagar, som intimt beröra
kvinnornas intressen, men ändå
behandlats och avgjorts endast av män. Våra
lagar ge inte kvinnorna något
effektivt skydd, och mest upprörande är den
ogifta kvinnans rättslöshet. Den
gudomliga idén kan inte förverkligas, om
inte kvinnorna komma i åtnjutande av
alla samhällets rättigheter. Männen
kunna inte alltid förstå kvinnornas
krav, men kanske skulle de finna
samhället bättre tryggat mot inre och
yttre stormar, om kvinnorna hade
medbestämmanderätt i statens
angelägenheter.
Fru Anna Wicksell
inledde sitt anförande med den
förhoppningen, att det var sista gången
kvinnorna kommo tillsammans för att
tala rösträtt. En demokratiens våg går
genom Europa, den bäres av nöd och
brist, och bakom den stå hungrande
människor. Bland de reformer, som
krävas, är även kvinnorösträtten, och om
de styrande, som fått lära sig
Ödmjukhet inför livsmedelspolitikens
svårigheter, bevilja detta krav, så beror det
inte på att reformen i deras ögon är
den viktigaste, utån att den kostar
minst. Den civila värnplikten kan inte
heller tillämpas, utan att man måste
framhålla, att i fråga om skyldigheter
äro män och kvinnor likställda, men
inte i fråga om rättigheter. Det är inte
mot den börda man vill lägga på dem,
som kvinnorna resa sig, utan mot den
ringaktning, som ligger bakom.
Kvinnorna sträva efter allt, som kan ge dem
full mognad som människor, och hel
människa blir man inte utan att vara
medborgare.
Motståndet mot kvinnorösträtten
karaktäriserade talarinnan såsom
varande av två slag: det maskulina
motståndet, som inte innehåller en enda logisk
slutledning, utan är en känslosak, samt
det konservativa motståndet, som byg-
ger på statsnytteprincipen. Men den
principen har man sällan sett
förverkligad. När den uppgivit motståndet
mot allmän rösträtt för män, förstår
man inte varför den tillslutit dörren
för kvinnorna. Rösträttens största
betydelse var enligt talarinnans mening
att ansvaret för statens väl är
uppfostrande och mognande. Genom att vi
själva styra gå vi framåt, genom att
bli styrd har ingen människa lagt en
enda tum till sin växt. Det är
nödvändigt att kvinnorna lära sig de
samhälleliga dygderna, ty kvinnan utanför
staten är en död vikt, och de måste
lära dem för sin egen skull, för
männens skull, och för det samhälle, som
är både mäns och kvinnors.
De olika talarna belönades med
ihållande och kraftiga applåder, varefter
fröken Signe Bergman uppläste
följande resolution, som av de närvarande
enhälligt antogs:
Det politiska medbestämmandet betyder
för kvinnorna en rätt och en plikt Vi
fordra rätten för att själva kunna bevaka
våra och våra barns intressen. Vi fordra for
att under medborgerligt ansvar kunna
tjäna vårt land.
Vi begära att regering och riksdag i år
besluta att tillerkänna svenska kvinnor
fullt politisk medborgarskap på samma
villkor, som äro gällande för svenska män.
D:r Karolina Widerström uppläste
därefter namnen på alla de orter,
varifrån instämmanden i resolutionen
insänts samt alla till mötet inkomna
hälsningstelegram, som återfinnas på
annat ställe i dagens tidning. Den
stämningsfulla och högtidliga festen,
som säkert av alla skall bevaras i
ljust och vackert minne, avslutades
med att fröken Gerda Frisell,
ackompanjerad av fröken Karin Lönnegren,
sjöng Stenhammars Sverige, som av
publiken stående åhördes.
G. H. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
