Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nybygge och nyodling.
Klart är att för inträde uti den högre
yrkesskolan måste krävas en både
omfattande och långvarig föregående
utbildning. Penna kan för dem, som så
önska, vinnas inom den yrkesskola och
den ateljé, som äro förbundna med den
högre yrkesskolan, och där man
antingen kan tillbringa hela sin lärotid eller
ock få komplettera sin på andra håll
förvärvade utbildning.
Yrkesskolan är 2-årig med det
praktiska arbetet fördelat på tre olika
linjer: klädningssömnad, kappsömnad
och linnesömnad, samt en teoretisk
utbildning jämsides med den praktiska,
uti materiallära, yrkesekonomi, hygien
och samhällslära.
Efter denna grundläggande
utbildning följer så en period av träning i
yrket d. v. s. av arbete på syateljé,
vilken period för den, som syftar till den
högre utbildningen, erfordrar en tid av
minst tre år. Detta arbete är
emellertid avlönat, så att vederbörande under
. denna period av sin utbildning kan
försörja sig själv.
Högre yrkesskolan har förmånen att
få med sig inorganisera en redan —
sedan hösten 1916 — i gång varande
ateljé, som erbjuder den speciella fördelen
att, på samma gång som där bedrives
fullt rationellt yrkesarbete,
undervis-ningssynpunkten aldrig släppes ur
sikte.
Sedan dessa ”gesällår” äro
genomgångna, är vederbörande mogen att
vinna inträde i den högre yrkesskolan,
som har till mål att till arbetsledare
eller yrkeslärare utbilda dem som
därtill ha begåvning och håg. Kursen ar
minst 1-årig och undervisning
meddelas i följande ämnen: sömnad med
mönsterkonstruktion, kostymhistoria
och fackteckning, materiallära,
verk-tygslära, fysik och kemi, ekonomilära,
hygien, pedagogik och metodik samt
samhällslära.
Som härav framgår erhåller den
blivande arbetsledaren resp.
yrkeslära-ren en allsidig och grundlig
utbildning, såväl teoretisk som praktisk.
Den av kommitterade uppgjorda
planen är granskad och gillad av några
av våra främsta arbetsgivare i
branschen, vilka även konstaterat att
behovet av en sådan utbildning, som här
avses att bereda, är synnerligen stort.
Tydligen har denna kvinnliga
yrkesskola en plats att. fylla både ur
kvin-nosakssynpunkt oeh ur nationell
synpunkt, och slår företaget lyckligt ut,
får man hoppas att det utvidgas till att
omfatta även andra områden av
kvinnligt yrkesarbete. Kan man höja arbets-
biasson Pamela med sig in i sitt rum. Han
bodde inackorderad hos
kommendörkaptenen, och som alla dörrar i våningen stodo
Öppna, kunde det inte anses opassande, att
de drogo sig tillbaka från de andra en
stund. Han satte henne i sin skinnstol,
gav henne en Péra med guldmunstycke oeh
tog fram sin fotografi sa ra lyi g i album och
askar. Han var ivrig amatörfotograf och
mycket skicklig. För övrigt väntade han
sig alltid något av Pamela — hoppades
också något omedvetet i sitt hjärta.
Pamela föraktade smått amatörfotografer
— det var verkligen ingen sysselsättning
for en vuxen karl att springa omkring
efter ”motiv”, men Hans intresserade henne.
Han studerade estetik på lediga stunder,
och det hade han många, och Pamela, som
aldrig vågat närma sig denna vetenskap,
ville gärna höra om allt möjligt, som hon
sade.
Hon kunde konsten att lyssna, icke
därför att hon odlade den som konst, men
därför att hon var omedelbarheten själv och
gick med hela sin själ upp i den människa
eller den sak, som intresserade henne.
— Jag skall resa hem snart, sade hon till
Hans. Mamma har skrivit och bett mig
särskilt. Jakob kommer hem från Amerika
i dagarna, se.
— Så tråkigt, sade Hans Tobiasson
uppriktigt och varmt.
— Ja, det tycker jag också, sade Pamela
Solen lyser med den betagande
vårglans, som oemotståndligen framkallar
förhoppningar hos den, som ännu kan
hoppas, och smärtestygn hos den, som
icke kan det — kontrastens lag har så
stor betydelse för känslolivet.
FÖr oss alla finns den skärande
dissonansen mellan vårens
förhoppningsfulla fägring och det fortsatta, ännu
alltjämt endast tjocknande
krigsmörk-ret med allt vad därtill hör. Utan hopp
äro vi dock icke med avseende på
detta mörker. Det finns hos oss nu —
efter mycket tal, som vi både lyssnat till
och deltagit i — en förbidande tystnad.
Vi spana, trots allt, efter freden.
Litet eller intet veta vi om hurudan
den blir. Ett blott är tydligt. Huru man
än kommer att förfara med staternas
landgränser: status quo ante såsom
krigets resultat är i andra avseenden
en omöjlighet. Det kommer att krävas
nybygge och nyodling inte blott
materiellt, utan politiskt, kulturellt,
andligt.
Likaså är i den ovisshet, som råder,
med de olika tolkningar av nya krav
och behov, som göras, ett visst: i
nybygget och nyodlingen måste
kvinnorna taga del.
Att kvinnan är fysiskt svagare än
mannen har icke hindrat, att kvinnan
hos vissa folk fått utföra det tyngsta
arbetet. Hurudan skall
arbetsfördelningen bli efter kriget, och hurudan
den ekonomiska värderingen av
kvin-nogärning i mans ställe och
kvinnogär-ning i hemmet? Det är en
näraliggande och påtaglig fråga bland de många
djupare och mer komplicerade som röra
världshändelsernas och det genom dem
inträdda tillståndets inverkan på
kvinnornas ställning.
Lycklig är den, som när våren
kommer, har något att hoppas på. Den
svenska kvinnorösträttsrörelsens
medlemmar höra i detta nu till dem, som
hoppas. Skall hoppet förflyktigas, så
som när i dessa dagar en om vinterns’
isar påminnande vind plötsligt
drager fram och driver bort den ljuvliga
vårdrömmen? Vi veta det ännu ej. Vi
veta blott, att hoppet finns i detta ögon-
glädjen, yrkesskickligheten och även
levnadsstandarden hos stora skaror av
unga svenska kvinnor, då har man
därmed gjort en verkligt
samhällsgagne-lig gärning.
G. H. E.
och skrattade. Men så blev hon allvarlig;
nästan förebrående såg hon på Hans.
— Om Jakob kommer hem nu, ska vi gifta
oss i sommar.
— Ja, naturligtvis, eftersom ni äro
förlovade, sade Hans och kände sig idiotisk och
överflödig.
Pamela såg rakt framför sig med stela
ögon en stund, och så sade hon lågt men
tydligt:
— Det äcklar mig in i själen, när min
fästman kysser mig.
— Herre jisses, Pam, var allt vad Hans
kunde få fram. Det var så vulgärt, att han
själv ryckte till, men det kom av hans
oerhörda häpnad.
— Nej, men Pamela, det går verkligen
inte an, att du gör allt vad familjen vill,
sade Hans upprört. Du kan då väl i himlens
namn inte kasta bort hela din ungdom, din
självständighet, din... skönhet på en liten
ingenjör, som förmodligen inte förstår vad
han får.
Pamela lade sin hand på hans arm.
— Jakob är världens snällaste människa,
sade hon nu alldeles lugnt och naturligt.
Är det inte nog kanske?
— Nog, nog, Hans gick upprörd fram och
tillbaka på mattan, där han nyss släppt en
hel bunt fotografier. Du vet inte vad du
talar om. Du är som en tolv års barnunge!
I detsamma kom moster Bea, som var en
klok och taktfull gammal fru och bad Pam
blick. På det sätt, som den kvinnliga
rösträttsfrågan just nu är ”aktuell”
hos oss, har den ingen gång förut
varit. Voteringssiffrorna ha ännu ej
givit utslaget — det utslaget kan ännu
bli nekande i stället for jakande —
men ett utslag är redan givet: i det
allmänna medvetandet. I
människornas sinnen är segern redan vunnen.
Det medvetandet fyllde hela
opinions-mötet på Auditorium i Stockholm den
13 maj. Omöjligt att läsa därom i
dagspressens redogörelse, utan att
beröras av segertoner, som klingade
igenom anförandena och måste ha
genom-bävat alla närvarande. Svalare, ja,
alldeles utan känslobetoning, men lika
faktiskt, avspeglar sig övertygelsen, att
kvinnans rösträtt nu skall genomföras,
i yttranden man och man emellan
utanför de särskilt intresserades krets, ja,
till ocli med i förut kraftigt
avståndstagande högertidningars förändrade
ton. Vi stå invid målet — därpå är
knappast att misstaga sig.
Målets vinnande röjer undan vissa
omöjligheter och ger vissa möjligheter.
Verkligheterna måste sedan vinnas
steg för steg, ja, mer än så:
verkligheterna måste skapas stycke för
stycke. Icke mindre utan mera måste vi
sedan anstränga oss. Men vi tro och
hoppas, att kraften skall växa med
uppgiften. De av oss, som förut icke
sparat sig, se emot en tid, då positivt
samhällsarbete och fj ärr syftande mål
skola omfattas av många, som förut
egoistiskt gått i ring kring sina egna
och sina anhörigas trångt sedda
intressen — även där tiden kommer att
fyllas med samma sysselsättning som
förut, kommer belysningen över
samma sysselsättning att bli en annan, och
den blir mindre än förut en
godtycklig privat ensak.
De av oss — till dem räknar sig
undertecknad — som mindre i handling
än i övertygelse förmått utbilda sitt
samhällsmedvetande som kvinna, få en
hjälp och en kännbar sporre gentemot
den försoffning, som så lätt lagt sig
till ro på den traditionella kvinnliga
ställningen utanför männens värld.
Den världen är icke ett sagoland, där
man får vad man önskar blott genom
att räcka ut handen. Fast mer är den
en mödornas och lidandets värld, men
också det bärande ansvarets och den
allvarsamma pliktlyckans väg.
Arbete är för kvinnan som för
mannen varken ett blott bihang till eller ett
komma och lägga puzzles, och Hans
sväljde resten av sin harang, som nästan höll
på att kväva honom. Men Pamela log sitt
ljuva madonnaleende och sade:
— Gärna, moster Bea, ty hon dyrkade
den söta gamla damen, och för att göra
henne en glädje, glömde hon, att puzzles
var det onyttigaste och odrägligaste hon
visste.
På förmiddagen dagen därpå begärde
Pamela ”il” som vanligt till kontoret i
Göteborg och satt som alltid i en lycklig
spänning, då hon skulle tala vid fadern. Han
fyllde hennes liv, det fanns icke plats där
för någon annan man bredvid honom, och
om han sagt till henne: gå och tag ditt liv,
hade hon gjort det utan tvekan, utan tanke
på ann^t än att det var rätt och riktigt,
därför att hennes far bett henne om det.
Efter telefonsamtalet var hon lugnare.
Hon hade lovat att komma hem redan
söndag kväll, eftersom pengarna kunde
telegraferas till henne på lördag förmiddag.
Då hon fick höra, att det gjorde fadern en
särskild glädje, om hon. kom söndag, fanns
ingen tvekan längre. Fast bra gärna hade
hon velat stanna i Stockholm. Det var inte
utan att Hans Tobiasson lekte henne i
hågen, fastän han var en föraktlig
amatörfotograf.
Efter en stund kom Hans och hämtade
henne till en tur uppåt Söder. Han ville
visa henne kåkarna kring Soflakyrkan och
blott surrogat för ”lyckan” Vi äro ej
dåraktiga nog att önska oss
utslitande jäkt i stället för en ro, som behöves.
.Men det finns i så alltför många
kvinnors liv något av maklighet^och
egoistisk känslolyx. Där är så alltför
mycket av romankultur och kelande med
sig själv.
Människor — män och kvinnor —
men ännu mer tidningar, som stå
fjärran från kvinnorörelsen, ha i allt tal
om rösträttsrörelsen liksom om
kvinnorörelsen över huvud brukat röra sig
med ett schema, som är oss bäst
bekant från det hållet, medan vi sett rätt
lite motsvarighet därtill i
verkligheten. Detta schema har många drag, där
vi med bästa vilja inte äro i stånd att
känna igen oss själva, bl. a. en generell
#voghet mot männen och ohåg att
erkänna deras förtjänster, underligt
blandade med överskattning av
”mansarbete” i motsats mot ”kvinnogärning”.
I verkligheten är ju den enas
ståndpunkt och känslosyn i detta avseende
icke den andras lik, redan av det skäl,
att individuell läggning och
individuell erfarenhet i så hög grad skifta hos
den ena och den andra. Men ljusare
eller mörkare, framvuxen ur en
”manlig” intellektualitets eller kvinnlig
känslas krav — båda kunna för
övrigt förenas hos samma person — ar
vår strävan alltid — här vågar man
generalisera — buren av önskan om
vidsträcktare samarbete och rikare,
fylligare samliv mellan män oeh
kvinnor både i hem och samhälle.
Vi, som arbetat för kvinnans
rösträtt, tro och hoppas, att dennas
genomförande, så naturligt på den punkt, där
vi nu stå, skall visa sig kraftigt
befordra kvinnornas samfundssolidaritet.
Lund den 22 maj 1917.
Hilma Borelius.
Lotten von Kraemers gravvård
avtäckt.
Lördagen den 12 maj avtäckte
samfundet De nio på Uppsala kyrkogård
en minnesvård Över Lotten von
Krse-mer, vars medaljong visar ett
ungdomsporträtt av författarinnan,
modellerat av skulptören Carl Eldh.
Högtidligheten försiggick under myeket enkla
former, och en lagerkrans med blågula
band nedlades vid graven av
samfundets skattmästare, redaktör Karl
Wåh-lin.
i Skinnarviksbergen och ta några vyer av
gamla gränder och hus i den klara, blåsiga
vårdagen.
— Stå stilla, nej, men Pam, stå då stilla
en sekund, jag ber dig, bad Hans, då de
kommit upp på Lundagatan och Stockholm
krymt ihop till en småstadsidyll, flyttad
femtio år tillbaka i tiden.
— Du kan inte tänka dig vad du gjorde
dig bra just nu mot den där grinden med
de knoppande träna. Nu håller du inte
längre posen — det är väl ändå bra skada!
Pamela sade ingenting. Hans började
trötta henne med sin vurm. Tacka vet jag
Jakob — steg det helt omotiverat upp inom
henne. Hon blev häpen själv över banken.
I två timmar hade hon nu underkastat sig
Hans sällskap, hade lyssnat, därför att hon
var intresserad, till hans vetande om
Stockholm, om barockhusen på Söder och
kåkarnas kännetecken, som gjorde, att man
kunde sätta datum även på dem. Men så
småningom blev han bara en fotograf ute på
jakt efter motiv, och då började hon syna
honom kritiskt i sömmarna. Han var
tråkig och egoistisk, tänkte bara på att få flera
nummer i sin kollektion. Knappt att han
var en smula förälskad i henne en gång.
Och då kom det oemotståndligt — detta
tacka vet jag Jakob!
— Kom, Pamela, sade Hans plötsligt, jag
vet ett ställe på Söder, där vi kan prata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
