Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnornas rösträttsfråga inför riksdagen.
Frågan åter fallen. Högerns principiella motstånd dock brutet.
Redan när statsministern tisdagen
den 5 juni besvarade hrr Brantings ocfr
V ennerströms interpellationer visste
man att kvinnorösträtten var dömd.
Statsministern bevärdigade den i sitt
svar icke med ett ord.
Konstitutionsutskottets höger har i sin motivering
för avstyrkandet av kvinnorösträtten
undvikit att ta principiell ställning till
det framförda kravet. Olika
åskådningar ha där yppats, oeh av dessa menar
den ena att kvinnornas indragande i
politiken skulle vara till skada både
för dem själva och samhället, medan
den andra håller före att kvinnornas
delaktighet i det politiska livet ”icke
med fog kan helt undanskjutas, utan
tvärtom, sedan spörsmålet i hela dess
vidd omsorgsfullt prövats, bör
upptagas till lösning” De skäl, som
konstitutionsutskottets majoritet framlagt
för sitt avslag äro: att en högre
åldersgräns för kvinnor än för män bör
uppställas, behov av utredning angående
kvinnornas civilstånd, yrken o. s. v.,
om fullmaktsväsendets utsträckning
och rätt att insända röstsedlar, om
införandet av röstplikt, om åtgärder mot
utskyldsstreckets kringgående av gift
kvinna genom boskillnad, samt
slutligen om att frågan framförts ej genom
kungl. proposition, utan genom
enskilda motioner. Mot utskottets utlåtande
hade reservationer avgivits från såväl
liberalt som socialdemokratiskt håll.
Lördagen den 9 juni behandlades
frågan i riksdagen. På Första kammarens
läktare syntes största delen av i
Stockholm bosatta ledande rösträttskvinnor
och även en del representanter från
landsorten då debatten vid 2-tiden på
e. m. tog1 sin början. Debatten, som
varade mer än 4 timmar, kännetecknades
av att högerns principiella motstånd
föreföll att vara brutet. Jämför man
den till exempel med rösträttsdebatten
1912 uttalade sig då icke en enda
högerröst för kvinnorösträtten, och
debatten 1914 kännetecknades av
likgiltighet, parad med hån och förakt.
Mest överraskande föreföll det säkert
att kvinnorösträttens intensive
motståndare, hr Kjellén, öppet förklarade
sin frontförändring och högtidligen
nedlade sitt principiella motstånd,
såsom betingat av tidens hårda krav.
Man hade kunnat vänta efter det
principiella erkännande, som givits av
såväl denne talare som av
majoritetspartiets ledare hr Trygger,, att
utgången skulle blivit en annan. Motivet för
avslagsyrkandet, nya utredningar, är
icke överbevisande. Ett mot slutet av
debatten från frisinnat håll framställt
förslag om frågans återremittering
avslogs med 66 röster mot 43. Utan
votering avslogs därefter de liberala
oeh socialdemokratiska
reservationerna och utskottets hemställan bifölls.
Vid Andra kammarens votering, som
efter två timmars debatt ägde rum vid
l/s 2-tiden på morgonen, bifölls den
socialdemokratiska reservationen med 57
röster mot 45. Därefter bifölls utan
votering den liberala reservationen.
Med 47 röster mot 38 bifölls därefter
ett av hr Lindhagen under debatten
framställt yrkande om bifall till den
liberala reservationen med strykande
av vissa punkter rörande den gifta
kvinnans beroende i fråga om rösträtt
av mannens häftande för oguldna
ut-skylder.
I Första kammaren
inleddes debatten av hr Hellberg (1.), som
efter at$ ha ägnat högerns ställning till
utskyldsstrecket en skarp granskning
konstaterade, att det endast var i fråga om
fattigvårdsstrecket man gjort något
medgivande. Utskottet hade nämligen tillstyrkt
en skrivelse med begäran att rösträtt ej
må berövas någon av den anledning att
han häftar för understöd som tilldelats vid
tillfällig, oförvållad nöd eller anstaltsvård
för sjukdom. Talaren hade dock trott att
högerns offervillighet skulle räcka till även
för kvinnornas rösträtt. Men i
statsministerns svar berördes inte kvinnorösträtten
med ett ord, och högern i
konstitutionsutskottet hade redan motiverat sin avvisande
hållning. Hr Hellberg underkastade denna
motivering en skarp kritik, men ville inte
uppta skälen till prövning, emedan de tala
för sig själva. Dock trodde han inte att i
något annat land än Sverige och inte i
något annat parti än den svenska högern
ett sådant betänkande skulle kunnat
framkomma. Förr hade högern, visserligen
fördomsfulla, men i alla fall större och mera
principiella skäl att förebära, och det var
någon stil på ett motstånd, som stödde sig
på en helt annan åskådning, men något
mera futtigt och småaktigt än den nu
föreliggande avslagsmotiveringen, kunde
talaren inte tänka sig. Han ansåg också, att
majoriteten inom kammaren borde vara
glad, om det kunde uppletas någon väg ur
den återvändsgränd, dit
konstitutionsutskottet försatt den. Hr Hellberg avslutade
sitt anförande med en förvissning om att
de utredningar, som utskottet funnit
nödvändiga, icke komma att spela den minsta
roll, när kvinnorösträttsfrågan en gång
löses, och han betecknade det som en skam
att den skulle uppskjutas ytterligare några
år framåt.
Hr v. Koch (1.) betonade i sitt anförande
kvinnornas stora insats i det sociala
arbetet, och att det vore lyckligt, om de även i
riksdagen kunde få medverka till de stora
frågornas och reformernas lösning. I de
krigförande länderna ha de flesta tvivlare
blivit omvända till kvinnorösträtten, men
i Sverige stå vi på samma punkt som för
tio år sedan. Men man läser mellan
raderna i utskottsbetänkandet att det är
lönlöst att spjärna emot reformen. Varför inte
då begagna tillfället att ge kvinnorna
medborgarrätt nu? Detta förtroendevotum har
man velat ge kvinnorna i de krigförande
länderna och även hos oss skulle det
manat till endräkt.
Hr K. J. Ekman (h.) hade kommit till den
slutsatsen att folket inte är moget för
några rösträttsutvidgningar, allra minst
innan verkningarna av den kvinnliga
rösträtten och av de s, k. streckens
borttagande äro kända.
Hr Clason (h.) motiverade de olika
utgångspunkterna för högerns nej, och
bekände sig själv till den riktning, där det
heter att det inte vore till gagn för
kvinnorna att dras ia i det politiska livet. Det
har talats om att man skulle böja sig för
frågans landvinningar ute i världen, men
man kan också peka på en massa
missförhållanden, som man motarbetar därför att
man anser dem skadliga. Det är sant att
staten är i stort behov av kvinnan, men
inte inom det politiska livet. Hon har
många viktiga arbetsfält, viktigare än det
politiska grovarbetet. Talaren eTinrade
därefter om att den kvinnliga
rösträttsrörelsen i vårt land, hur energisk och
beaktans-värd den än är, inte visat några
imponerande resultat, vilket visade att det
politiska intresset inte var starkt hos
mängden av kvinnorna. Vidare ansåg talaren
att kvinnorna sakna objektivitet och att
man inte bör påtvinga dem vad de inte
vilja ha. På tal om människovärde och
rättfärdighet bestred hr Clason att detta
kunde förringas av rösrträttslösheten.
Världshistorien har att uppvisa kvinnor,
för vilka vi böja oss i aktning, och de
kvinnor vi värdera högst finna att deras
verksamhet ligger på ett högre område än
det politiska.
Hr von Bahr (h.) deklarerade sin ställning
till den föreliggande frågan och sade sig
tillhöra den kategori av högern, soih i
kvinnornas önskan om rösträtt ser en följd av
kvinnans ökade självständighet, och att
kvinnans delaktighet i det politiska livet
icke i längden kan undanskjutas. I kärlek
till sitt land, såväl som i bildning och
kunskaper, är kvinnan jämnställd med mannen
oeh bör därför äga den delaktighet i det
politiska livet, som mannen innehar. Men
varför talaren ändå inte kunde biträda
motionerna berodde på att principen om olika
åldersgräns är ofrånkomlig, emedan
kvinnan senare än mannen tillägnar sig det
politiska intresset. Härtill kommer att
val-manskåren skulle mer än fördubblas. Efter
att ha berört risken av att i äktenskap, där
mannen häftar för utskylder, kvinnan icke
destomindre genom boskillnad kan komma
i åtnjutande av rösträtt, förklarade sig
talaren icke principiellt vara emot
kvinnorösträtten, ehuru frågan i hans tanke
fordrade en grundlig utredning.
Hr Olof Olsson (s.) ansåg att de nu
gällande rösträttsstrecken göra den allmänna
rösträtten till en parodi, och det värsta
ibland dem är könsstrecket. Skälen för dess
bibehållande utgöra ett säreget prov på
svensk ideaKtet. Man är inte rädd för
kvinnorösträtten, men man är rädd för att
kvinnorna skola gå och rösta, och eftersom
det finns fler kvinnor än män, oeh man inte
kan bevilja rösträtt åt en större numerär
än den man själv intar, så måste man
bevisa att det inte är rätt att en kvinna får
rösträtt. En sorgsen stämma i
konstitutionsutskottet bad att vi skulle skona
kvinnorna och inte dra in dem i politiken, men
vid valtillfällen hade talaren aldrig
kunnat konstatera någon skonsamhet, och det
skulle inte heller vara rätt. Det finns
nu två vagar att välja på, antingen att
stänga in kvinnorna inom familjerna och
göra de ogifta till parasiter, eller också att
konstatera utvecklingen och hälsa
kvinnorna som medborgare. Felet hos
motståndarna är att de inte velat förstå, att en
utveckling redan ägt rum och varje dag
fortskrider. Kvinnan lever inte alltid under
en mans tak, utan står mitt i samhället,
bildar nya intressegrupper och centraler
för sociala strävanden. Varför skulle hon
då inte ha rätt till rösträtt likaväl som
mannen? Talaren hänvisade till att
kammaren nyligen beviljat kvinnorna rätt att
bli seminarierektorer, men deras kompetens
skulle svikta, när de ställdes vid valurnan.
Talaren kände sig nästan glad Över att
hans förstånd här stode stilla.
Hr Kjellén (h.) erkände sig hittills ha
deklarerat för det principiella motståndet
mot kvinnorösträtten. Akademiskt sett
kunde han inte bestrida en enda punkt av hr
Clasons anförande, och ytterligare
pointe-rade han att kvinnans inträde i politiken
utslätar rågången mellan privatlivet och
politiken. Livets ro och trevnad skulle
inkräktas och någon fördel för staten var han
inte i stånd att se, ty den är ingalunda i
mer behov av Ökad kvinnlighet och
moderlighet. Sverige uppträder i närvarande
stund som neutrum och nu vill man göra
det till femininum. Hade det inte varit
större skäl i att göra det till maskulinum?
Talaren övergick därefter till frågan om
den insats Sveriges kvinnor gjort. Han
ville inte tro att de vid ett liknande
tillfälle inte skulle visat samma offervillighet
som t. ex. Englands kvinnor, men
majoriteten har ingen träning i offentliga värv.
Man har inte ens sett någon allvarlig
avsikt med tanken på ett kvinnligt
värnpliktsår och man pockar på lön för insatser som
andra länders kvinnor gjort. Men det är
i grunden inte frågan om kvinnan och
staten, utan om kvinnan contra mannen,
alltså om egoistiska gruppintressen. Talaren
framhöll att högern alltför ensidigt
betonat statstanken och vänstern folkets
demokratisering och samling. Klyftan
mellan dem måste försvinna, staten och
folket försonas. Detta kan endast ske genom
att folket inympas på staten. Talaren
trodde alltjämt icke att kvinnorösträtten
gagnar staten, men utvecklingen gör att vi
måste välja, och då få vi välja det mindre
onda. Det är här inte fråga om det
teoretiskt rätta, utan om det praktiskt
nödvändiga. Hr Kjellén förklarade härefter
högtidligt att han nedlade sitt principiella
motstånd mot den kvinnliga rösträtten, Det
är inte bara folket, utan riket som är i
nöd, och räddningen ligger i nationell
samling. Talaren ville gå längre än utskottets
avslagsyrkande och önskade ett positivt
beslut om utredning, men framkom inte med
något yrkande.
Hr Ström (s.-v.) ansåg det hopplöst att
vädja till Första kammaren och undrade
om man inte skulle vara beredd att med
de gemensamma voteringarnas hjälp
betvinga högern. Det är omöjligt att få till
stånd någon författningsrevision, förrän
högerns motstånd är krossat.
Hr Trygger (h.) replikerade hrr Hellberg
och Ström och betonade sedan att han
redan år 1908 deklarerat sin ståndpunkt till
kvinnorösträtten. Talaren sade sig
ingalunda vara någon principiell motståndare,
men den enda synpunkt som för honom
var avgörande var statsnyttans, och den
kunde mycket väl befordras av det
kvinnliga inflytandet. Men hr Trygger fann det
likafullt betänkligt att redan nu likställa
man och kvinna. Resultatet skulle bli att
valmanskåren fördubblades, och makten
skulle ligga hos ett nytt element, vars
tendenser inte på förhand kunde beräknas.
Kvinnorna ha ju hittills stått främmande
för det politiska livet och sakna på grund
därav politisk erfarenhet. Säkert är att en
utredning är nödvändig, men sedan denna
blivit verkställd och givit vid handen att
kvinnorösträtten kommer att lända
samhället till nytta, ville talaren gärna gå
med på densamma.
Hr Jacob Larsson (1.) underströk det
upprörande i att man ännu slog vakt kring
de orättvisa rösträttsstrecken, och sedan
hr Bellinder (h.) förklarat sig icke vara
principiell motståndare till
kvinnorösträtten, ehuru han ansåg att frågan närmare
borde utredas, överlämnades ordet åt
hr von Zweigbergk (1.), som erinrade om
att den liberala motionen om
kvinnoröst-rätt grundar sig på 1912 års
regeringsproposition. Utvecklingen går i den riktning
att reformen måste komma till stånd, men
stämningen inom högern är att nu vill den
ingenting göra. Talaren replikerade hrr
Trygger och Kjellén och fäste sig vid den
förres yttrande om kvinnornas
övertalighet. Det är emellertid en logisk konsekvens
att man gör något för det man anser vara
en politisk nödvändighet. Åtminstone
borde man begära återremiss med syfte att
tillse om kvinnorösträtten kan införas med
det högre åldersstrecket:* Hrr Clason och
Trygger anlade på frågan statsnyttans
synpunkt, och redan för flera år sedan
yttrades det i trontalet, att ”rättvisans och
statsnyttans förenade synpunkter kräva
kvinnornas medborgarrätt1’. Den minskade
num-rär som man framhållit hos
rösträttsföreningarna är en ganska vanlig företeelse
inom de flesta rörelser, men talarén ville
samtidigt erinra om den stora
namninsamlingen 1914, som samlat 350,000 namn. En
föregående talare hade framhållit männens
vördnad och kärlek för sina mödrar som
ett bevis för att kvinnans värde som
människa inte förringas av att hon saknar
rösträtt och med tanke på våra mödrar borde vi
minnas att kvinnor ha annat att ge än det
känslotänkande och oförstånd och den
kle-mighet varom här talats. Sparsamhet,
organisationsförmåga, godhet oeh ömhet
karaktärisera kvinnorna. I närvarande stund
behöva våra stater mer än någonsin att bli
verkliga hem för sina medborgare, och ur
statsnyttans synpunkt yrkade talaren
bifall till den liberala reservationen.
Vid aftonens fortsatta behandling av
kvinnornas rösträttsfråga öppnades
debatten av hr Ström (s.-v.), varefter hr K. G.
Karlsson framhöll att även från högern
föreligger ett krav på lösningen av
kvinnornas rösträttsfråga, fast åtskilliga betänk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
