Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Motto: Vi kunna aldrig göra sd mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
VII. ÅRG.
STOCKHOLM, 1 FEBRUARI 1918
N:r 3.
Det nya
krafttillskottet.
Ingen rÖsträttsseger torde inom
kvin-novärlden ha väckt så stor glädje som
våra engelska systrars.
Äntligen, äntligen stå de vid målet,
äntligen kommer segern i deras långa
kamp mot ett hårdnackat motstånd, ett
motstånd, som varit mera övermodigt,
mera lagstridigt, mera rått än
någonstädes i världen. Äntligen lia de burit
frukt, såväl N. U. \V. S. S:s taktfulla,
Kloka uthållighet, som \V. S. P. U:s
hänsynslösa mod och gränslösa
offervilja och W. F. L:s sega hävdande av
kvinnornas rätt.
De engelska kvinnornas rösträttsstrid
har understundom tagit former, som
verkat frånstötande i andra länder, där
man mindre känt till de sociala
missförhållanden och de hänsynslösa
rätts-kränkningar, som provocerat
kvinnorna till förlöpningar. Men just därför
att kampen i England tillspetsats och
förtätats som ingenstädes annars, har
det också där som i intet annat land
uppenbarats, att med inga som helst
verkliga skäl, på ingen som helst
bärande rättsgrund, av inga som helst
hinder kvinnorna kunna utestängas
från medborgarrätten. Den engelska
segern är därför också utan tvivel
av den allra största betydelse för
rösträttsstriden i andra länder, ej
minst i vårt. Överallt är det ju samma
slitna argument som framförts — och
som överallt vederlagts på samma sätt.
Det enda, som vi ej kunnat
vederlägga, är det bekanta påståendet, att
några europeiska småstater, som vi i
vår inbillade storhet ej ansett oss
kunna ta exempel av, och några
utomeuropeiska nybyggarstater, som ej förete
någon likhet med våra fast
organiserade förhållanden, varit de enda, som
givit kvinnorna rösträtt. Ingen
storstat med gammal kultur har känt
något behov att räkna kvinnorna som
ansvariga medborgare; i dylika
samhällen kan, ja, måste angelägenheterna
skötas med maslculin kraft, utan all
feminin klemighet! Med andra ord de,
som ägde makten, ville äga den odelad,
och kvinnorna måste först visa sig
vara en maktfaktor, innan man kunde
Kvinnorna äro eniga i att de stora beslut, som
måste fattas, när vi hunnit fram till arbetet med
återuppbyggandet, måste avgöras med hela folkets
tillhjälp och medverkan. Med förnyad styrka skola
vi framföra vår fordran på rättvisa, och ingenting
mindre än fullständig rösträtt för män och kvinnor
kan tillfredsställa oss.
Mary Longman.
tänka på att tillmötesgå deras krav på
medborgarrätt.
Men nu har en gammal kulturstat,
en europeisk stormakt, mitt under
världskriget löst kvinnornas
rösträttsfråga, — låt vara att det ej skett med
den motivering, som kvinnorna själva
anfört. Även i England var det ju
åtminstone formellt maktfaktorsteorin i
ammunitionsfabrikationens skyddande
förklädnad, inför vilken man sträckte
vapen. Kvinnorna hade blivit en makt
faktor.
Men i den rätt, som England nu
medger sina kvinnor, ligger dock ett
erkännande av, att den makt i samhället,
som vi vilja vara, ej kan förbindas med
striden vid eller bakom fronterna mot
yttre fiender, att det krafttillskott vi
vilja tillföra staten, är av en annan
och högre art.
I de krigförande — och törhända i
någon mån även i de neutrala länderna
— har det dessa sista år blivit klart,
au under de bördor, som nu trycka
folken till jorden, kvinnornas skuldror
äro lika bärkraftiga som männens och
att inga döda punkter få förekomma
i det maskineri, där nu varje detalj
måste fungera med full kraft och
precision, om samhällena skola kunna
rida ut krisen. Det är detta erkännande,
som ger den engelska segern i detta
ögonblick dess betydelse, och som gör,
att den kommer att få starka
reflexverkningar i andra länder, — kanske
även i vårt.
Sverige hör ännu till de neutrala
länder, där kvinnorösträtten är en
olöst frågq. Visserligen ha vi njutit
den oskattbara lyckan att hittills få
stå utanför det stora eländet, men
prövningar och svårigheter ha ej heller vi
En förlust för
mänskligheten.
D:r Elsie Inglis f.
Icke endast Englands och Skottlands
kvinnor, utan kvinnor över hela
världen ledo en oersättlig förlust, när
budet om Elsie Inglis’ död nådde dem, ty
hon var i besittning av just de
egenskaper, som kristallisera ut det
väsentligaste av människovärdet, modet,
kärleken och offervilligheten. Elsie
Inglis’ namn är måhända okänt för
stora kategorier av Skandinaviens
kvinnor, men de som läst engelska
rösträttstidningar ha knappast kunnat
slå upp ett nummer, utan att Elsie
Inglis’ namn trätt dem till mötes,
alltid nämnt med vördnad och aktning
och alltid i förening med sådana
strapatser och umbäranden, som skulle
knäckt en svagare vilja. Ett helt folk
står sörjande vid Elsie Inglis’ bår. Det
är icke hennes eget folk jag åsyftar,
utan Serbiens. Det var dem hon
ägnade övermåttet av sina krafter, det var
deras lidanden hon gjorde till sina
egna, och det är de, som välsigna hennes
minne.
Vid krigets utbrott upphörde d:r
Inglis med sin privatklinik i Edinburgh
och sin ledande ställning inom
rösträttsrörelsen och grundade The
Scot-tish Women’s Hospitals, som erbjöd
sina tjänster åt brittiska regeringen,
vilken med enastående kortsynthet av-
undgått och värre stunda. Är det för
mycket att vänta, att även Sveriges
män skola visa sig äga mod och klokhet
nog att genomföra den konsolidering av
samhällskrafterna, som endast kan äga
rum därigenom, att män och kvinnor
med gemensamt buret ansvar och
gemensamt burna bördor stå sida vid
sida i prövningens tid?
slog anbudet. På så vis trädde d:r
Inglis i de franska, belgiska och serbiska
regeringarnas tjänst, och under år 1915
kämpade hon under oerhörda
personliga ansträngningar mot den i Serbien
härjande tyfusepidemien. Under den
tyska invasionen stod hon troget vid
det blödande folkets sida,
tillfångatogs av tyskarna och överlämnades åt
österrikarna för att slutligen frigivas.
Trots allt vad hon presterat av
personligt mod, organisationsförmåga och
offervillighet kunde England återigen
avslå hennes anbud att följa de brittiska
trupperna österut, och det blev
återigen Serbien som tacksamt mottog
hennes tjänster. Hon följde med den
serbiska divisionen av den ryska armén,
och det var under sitt .sju1:vårdsarbete
på den rysk-rumäniska fronten, som
hon insjuknade. Innan hon hunnit åter
beträda sitt fosterlands jord, avled hon
i en brittisk hamn.
D:r Inglis blev en gång tillfrågad
om sin åsikt angående utgången av
kriget, och hon svarade då:
”Vi äro segrare, 0111 vi gjort vårt
yttersta.”
Genom detta yttrande ställde hon sig
över tillfälliga maktförskjutningar.
De, Nom gjort sitt yttersta, äro segrare,
även om deras land blivit Övervunnet,
och andra äro besegrade, i trots av att
deras land vunnit. Ytterst bero
segrarna på vad mänskligheten vunnit av
moraliska, och andliga värden och inte
av de landbitar de lyckats frånrycka
viii andra.
Kriget, det fasansfulla och blinda,
bar återigen berövat oss en av dem,
som lett sitt släkte uppåt, mot
höjderna. Ilon visade att kvinnornas kärlek,
mod och offervilja icke känna några
gränser, och hon gav sitt eget liv för
att lindra de olyckligas lidanden. Hon
var typen för det nya kvinnoideal, som
i arbetet för mänskligheten och i det
fulla utnyttjandet av personliga
möjligheter ser det högsta värdet för
familjen och staten. Hon förnekades av
sitt land, så som kvinnorna under
århundraden förnekats och skjutits
undan av den manliga statsviljan, som
begränsat sina egna maktområden.
Men hennes gärningar tala. Det vilar
över Elsie Inglis’ livsgärning ett
skimmer av den sanningens och
rättfärdig-hetens gloria, som lett kvinnorna
framåt och uppåt under deras tunga
vandring genom tiderna, och det minne hon
kvarlämnar manar oss att fullfölja
hennes verk, verket att lindra
mänsklighetens lidanden och att återställa
rättfärdigheten på den bloddrypande
jorden. Hon gjorde sitt yttersta. Hon
var i sanning segrare.
Gurli Hertzman-Ericson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
