Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindman rörande förslag som icke ta
hänsyn till Första kammarens lämpliga
sammansättning:, men här refererade den sig
aven formellt nteslutande till det bebådade
regeringsförslaget om lika kommunal
rösträtt Hr Magnusson i Skövde sjöng sent på
kvällen en liten klagovisa om den
kvinnliga rösträttens upplösande inverkan på
hemmen, vilken av statsministern i hans
slutanförande betecknades som ”föråldrat
kollegium’*. Statsministern drog av den
om-Atändigheten, att ingen av högerledarna
uttalat sig om frågan, den slutsatsen, att den
icke längre skulle förhalas. Måtte han få
rätt.
Utom vid forfattningsfrågorna uppehöll o
sig de båda oppositionsledarna mest vid
Ålandsfrågan, där de i det konservativa
partiets namn begärde en lösning, som skulle
göra Åland till svenskt område.
Statsministern och utrikesministern svarade härpå, att
allt skulle göras för att vinna en för Sverige
tillfredsställande lösning av denna fråga,
men att den nu sittande regeringen vid dess
behandling skulle anse det som sin
oavvisliga plikt att mycket noga tillse, att den
löses på ett sätt» varigenom man bevarar
den fulla vänskapen mellan Sverige och
Finland.
På försvarsfrågans område var det en
mycket lindrig och blygsam kritik» som
ägnades regeringen, och man får kanske
an-notera som särskilt glädjande, att hr
Trygger förklarade sig ”i alla avseenden gilla
k, m:ts avsikt att arbeta för
grundläggandet av en varaktig fred och för skapandet
av en rättsordning mellan staterna, ägnad
att trygga allas rätt och intressen”. Det ar
att önska att högerpartiet vill lämna k.
m:t sitt lojala stöd och sin hjälp vid dessa
strävanden icke endast i ord utan även i
handling; det kan å sin sida säkerligen
räkna på, att regeringen skall-låta sig
angeläget vara att ”innan det med detta
arbete avsedda resultat vunnits, hålla vårt
fÖrsvarsväson i sådant skick, att vi kunna
bevara vår integritet och vårt oberoende”.
Englands kvinnor i forna dagar.
Ny kvinnlig stadsfullmäktig.
Genom en avsägelse från hr Viktor
Fors-häll i Göteborgs stadsfullmäktige blev en
plats ledig, vilken nu intas av fröken Svea
Brunius, som i röstetal kom närmast hr
ForshälL
I dessa dagar, då de engelska
kvinnorna hunnit målet för så många
års strävanden, kan det ju vara av in-’
tresse att ta reda på hur de engelska
kvinnorna förr i världen haft det med
avseende på rätt till deltagande i det
politiska och kommunala livet och hur
utvecklingen gått sin väg fram till den
nuvarande situationen. En mycket
lärorik och belysande skildring härav
lämnas oss av mrs Charlotte C
armi-chael Stopes i hennes i flera upplagor
utgångna bok British fteewomen.
I allra äldsta tider tyckas de båda
könen ha varit alldeles jämnställda.
Enligt flera författares utsago gjorde
intet större intryck på romarna Un den
likställighet, som hos britterna rådde
mellan män och kvinnor. Och om deras
drottning Boadicea berättas det, att
hon en gång anförde hären i ett
segerrikt slag mot romarna, och utan tvivel
deltog hon även i rådslagen och var
med om att besluta om krig. När hon
slutligen måste vika för övermakten,
firades segern Över henne som i högsta
grad ärofull, också detta ett bevis på
hennes betydelse. Boadicea var
emellertid ingen enastående företeelse, och
även från angelsachsernas tid berättas
om många självständiga och rådkloka
kvinnor.
Förhållandet mellan egendom och
rättighet har varit den bestämmande
principen i den konstitutionella
utvecklingen, och skillnaden i de båda könens
egendom har varit grundorsaken till
deras olika rättigheter. Ursprungligen
var det så, att den som hade en viss
egendom, också hade motsvarande
rättighet, vare sig det var man eller
kvinna. Under fe o dal vä Idets tid ärvde
enda dottern sin faders alla rättigheter
och skyldigheter; hon kunde
visserligen sända en annan i sitt ställe att
göra krigstjänst, men detta var även
tillåtet för sjuka och ålderstigna män.
Det har sagts, att feodalismen satte
kvinnans rätt i andra rummet, emedan
den dock måste skyddas av mannens
svärd; en senare tid satte den
emellertid ingenstans, trots att då frihet i
fråga om egendom skulle satt kvinnan
i stånd att skydda sig själv. Detta
gäller främst den gifta kvinnan, som i
forna dagar kunde äga medborgerliga
rättigheter både i egenskap av
arvtagare och självförsörjande. Vad henne
beträffar, är utvecklingsgången
följande: först blev hon av med sin egendom,
sedan med sina rättigheter, till slut
blev hon själv egendom.
Av historien finna vi, att ett
erkännande av kvinnornas existens i staten,
långt ifrån att vara något
revolutionärt, blott innebär ett fullföljande
av den engelska konstitutionens
grundläggande principer. Kvinnorna ägde
ursprungligen en mängd rättigheter: de
både erlade och mottogo skatt, de kunde
göra krigstjänst själva, om de ej
föredrogo att sända ombud, de kunde
inneha de llesta ämbeten, varpå flera
exempel finnas. I Magna Charta (1215) be’
tecknar ordet homo båda könen, och
när män och kvinnor skola särskiljas,
användas andra ord; liber homo
betecknar såväl fri man som fri kvinna.
Kvinnorna kunde då för tiden vara
fria på många sätt. De kunde vara
ägare av frälsejord på landet och i
städerna, och genom att betala vissa
skatter kunde de vara kommunalt
röstberättigade och valbara samt även äga
rösträtt till parlamentet.
Mycket olika bestämmelser angående
rösträtten rådde i olika landsdelar.
Kvinnorna kunde emellertid vara
borgare ocli liberi homines och ägde då
alla de rättigheter, som tillkommo
sådana. I allmänhet utgjordes ju dessa
av änkor eller ogifta, men under vissa
begränsade villkor kunde även gifta
kvinnor vara fria medborgare — om
en sådan heter det i ett eftermäle om
hennes man: ”1711 dog Thomas James,
litet mera känd därför att han var man
till den bekanta kvinnostats-politikern,
mrs Eleanor James.”
Kvinnorna kunde vara medlemmar
av männens gillen och skrån med lika
rättigheter och skyldigheter, men de
kunde också bilda egna sådana, så t. ex.
inom sidenindustrien och bland
barnmorskorna. Många av de kungliga
barnmorskorna hade en årlig pension,
Elegant
kemiskt tvättad och prftesad blir Eder
kostym, klänning, kappa eller Överrock,
om densamma insändes tiU
Orgryft Kemiska Tvätt- å Färpl 1.1
GÖTEBORG
och då även på den tiden männen
visade benägenhet att lägga beslag på
det mera inbringande arbetet, märktes
bland petitionerna till parlamentet en
från läkare, som anhålla ”att ingen
kvinna måtte tillåtas att blanda sig i
läkekonstens utövande”. Och än i dag
tillåtes ingen barnmorska i England att
ensam utföra en förlossning.
Men kvinnorna voro ej blott
röstberättigade, de kunde även vara valbara.
Så berättas, att 1593 valdes Kose Cloke
i Maidstone, Kent, till medlem av
stadens kommunala styrelse. I Kent. hade
befolkningen rest sig mot Vilhelm
Er-övraren och nekat nedlägga vapnen»
förrän deras gamla lagar och
sedvänjor bekräftats, och till följd därav
åtnjöto även kvinnorna i Kent
vidsträcktare rättigheter än annorstädes. Så t.
ex var i Kent arvsrätten lika för de
båda konen; änka hade rätt till halva
mannens egendom, så länge hon var
ogift, liksom änklingen till halva
hustruns, medan i det övriga England
hustrun icke hade någon arvsrätt alls.
Under förra hälften av 1600-talet
börjar emellertid en annan uppfattning av
kvinnan göra sig gällande. Det är
särskilt en röst, som behärskar tiden:
det är sir Edward Coke’s, den ryktbare
advokatens. Han är den förste, som
uttalar sig om kvinnornas inkompetens
som fria medborgare, och då han
alltsedan anförts som auktoritet, kan det
vara av intresse att se hur han nått
därhän. Det yttrande av honom, som
hans efterföljare lagt till grund för
sina åsikter, fälldes vid ett tillfälle då
han ville försvara att prästernas
fullmäktige ej ägde rösträtt till
parlamentet, ehuru de voro bundna av dess
beslut, och lyder så: ”1 många fall
äro många människor bundna av
parlamentsbeslut utan att ha något att
bestämma därvid... såsom alla de som
icke äga fräl segods, alla kvinnor, vare
En moders advokat.
Om Karl Staaffs drama Elisabet.
Läsningen av Karl Staaffs, nyligen
på Wahlströms & Widstrands förlag
utgivna, ”Två skådespel”, inger en
egendomlig sensation. Bilden av den döde
som jurist, politiker, regeringschef, det
offentliga livets och de hårda stridernas
man fullständigas på ett oväntat sätt.
Här framträder han som psykolog med
intresse för det mänskliga livets
strider och affekter och med förmåga att
skapa levande gestalter. I det sista
av de två dramerna: Elisabet, blir
dessutom han, den ensamme
enstöringen, en så vältalig advokat som väl
någon för moderskärlekens rätt
gentemot konvenans oeh social feghet. I
Elisabet har han skapat en tragisk och
gripande moderstyp, och dramat rör
sig om hur hon, berövad sitt barn,
lider, förnedras, kämpar och slutligen
erövrar det åter.
Elisabet var enda dotter i ett aktat
borgarhem i en mindre stad. Helt ung
lät hon förföra sig. När hon skulle bli
mor, blev hennes styvfar alldeles utom
sig av skandalrädsla, sörjde för att hon
födde barnet i hemlighet och satte
sedan genast ut det i ett dåligt
fosterhem med baktanken att det kunde
gärna dö. Elisabet levde nu inte för något
annat än för att få återse sitt rövade
barn. En friare, som styvfadern
uppmuntrade, gifte hon sig med mest
för att få flytta till Stockholm, där
barnet var. Hennes mor hade emellertid
besökt barnet och på eget bevåg flyttat
det från det dåliga hemmet till ett
bättre. För att slippa bekänna sin
egenmäktiga handling för mannen,
narrades hon för honom och sado att barnet
var dött. Den nygifta unga frun fick
således meddelande om att hennes barn
dött. Hon greps då av en oerhörd
melankoli, som den hygglige mannen inte
kunde förklara och gjorde allt för att
lindra. Snart upptäckte han att
hustrun började dricka, fick allt tätare och
långvarigare anfall, varunder hon
drack våldsamt och sedan försjönk i
slöhet. Den bestörte mannen, vars mor
naturligtvis var högst upprörd på
svärdottern, sände efter sina svärföräldrar,
och därmed börjar dramat. De förs t
o-do ju att barnets dod var den hemliga
orsaken till eländet och kände sig i viss
mån skyldiga, varför de erbjödo sig
att ta hem dottern och sen skicka henne
på anstalt.
När Elisabets mor träffade dottern
och hörde hennes skildring av sin sorg
och hur flaskan blivit hennes gud
emedan den lät henne i ett drömliv
uppleva sin modersfröjd utan tillsats av
skam och blygsel och gav henne åter
det döda barnet, veknade hennes hjärta,
och hon bekände att barnet levde.
Underrättelsen gav Elisabet nytt liv,
överväldigad av fröjd törstade hon bara
efter att återse barnet. Utan att akta på
några föreställningar drog hon modern
åstad för att uppsöka barnet.
Styvfadern, varskodd, hade rusat i förväg och
fått fostermodern att gömma barnet
och säga att det var på landet, men
Elisabet genomskådade listen och
återfann sitt barn. Styvfadern lyckades
övertyga henne, att det skulle bli
omöjligt att ständigt besöka barnet och
vara som mor for det i hemlighet för
mannen. Därav drog Elisabet inte
slutsatsen, att hon borde skiljas från
barnet utan den att hon borde tala om allt
för sin man. Men styvfadern, som upp-
täckt — sådant kan ju tänkas — att
Elisabets svärmor var samma kvinna
han en gång övergav med sitt barn
(svärsonen) bad som för sitt liv att
inte Elisabet skulle störta honom med
att tala om bedrägeriet. I sista aktens
stora scen talade Elisabet i alla fall om
det, men försökte skona styvfadern
genom att påstå, att han var ovetande om
att hon hade ett barn. Elisabets man
ville i utbrott av helt naturlig
indignation över Elisabets lögnaktiga
handlingssätt genast förskjuta henne. Men
nu bemannade sig styvfadern och
bekände sin roll oeh hur han av social
feghet smusslat undan barnet och sökt
få Elisabet gift. Den äkta mannens
förtrytelse vände sig nu mot hustrun
och hela hennes familj, och Elisabet
resignerade inför tanken att nödgas
lämna sin man och sitt hem. Den, som
då räddade situationen, var hennes
svärmor, som hittills tyckt illa om
henne, men som i minnet av att hon
själv gått igenom något liknande —
tyvärr är ofta i verkliga livet minnet
åtskilligt sämre hos äldre fruar —
ställde sig på svärdotterns sida. Hon
föreställde sonen, att han inte utan vidare
borde skiljas men behålla Elisabet. Då
sonen förvånad frågade varför hon i
en hast blivit så mån om Elisabet,
svarade hon att det ej var för hennes men
for sonens skull hon önskade att
äktenskapet skulle fortsättas. ”För”, sade
hon, ”karlar kan få kvinnor att hålla
av sig med litet. Men det räcker inte
alltid så länge. Men om en kvinna har
kommit i olycka, som man säger, oeh
hon inte vet sig levande råd hur hon
ska bära sig åt, om då en karl
kommer och säger: du kan vara lika bra
i alla fall, stanna hos mig och ta ditt
barn till dig, då blir han som en
riktig gud för henne och hon blir så
tacksam och trofast som aldrig det, om det
är något med henne förstås, och det är
det med Elisabet.” Det blev också
denna förnuftiga svärmor, som fällde
slutrepliken i dramat. Ty när sonen, fast
han lovat att handla efter hennes råd,
dock inte kunde förlika sig med
Elisabets bedrägeri och önskade att
modern kunde Övertyga honom om att
hon, så ärlig hon är, kunde ha handlat
på samma sätt i samma situation,
svarade hon att övertyga honom därom
kunde hon inte, ”för det skulle vara
detsamma som att lära dig hur jag
hållit av dig, hur tokiga vi mödrar är i
våra barn, men det lyckas aldrig”.
Det har i alla fall varit en man
förbehållet att i detta drama ge en
vältalig och gripande bild av
moderskärleken, en kraftig varning mot att söka
strypa och begrava den. Och det ökar
för oss intresset av dramat, att dess
författare var Kar] Staaff, vilken alla
svenska rösträttskvinnor vörda som
den svenske statsman, som gjort mest
för deras frågas lösning. Det bringar
honom deras hjärta närmare att se
bekräftat vad de, som kände honom
personligen, visste: att de svenska
kvinnornas krav på medborgarrätt
understöddes av honom inte bara ur
teoretisk rättfärdighetssynpunkt. Man
skulle vilja tro, att hans övertygelse att
kvinnorösträtten skulle skaffa
moder-skapet en socialt tryggad plats och de
utomäktenskapliga barnen skydd mot
sådana herrar som Elisabets styvfar,
var det patos, vilket låg bakom Karl
Staaffs arbete för den svenska
kvinnans medborgarrätt.
Elin Wägner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
