Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Sverige får detta närmast betraktas
som utslag av satsen: ”den man älskar,
den agar man.” — Det är egentligen L.
K. P. R:s ensidiga fasthållande vid
arbetet för rösträtt till förment förfång
för andra feministiska frågor av
vitalare betydelse anklagelsen gäller. Det
är sant att rösträtten är endast en av
grenarna på feminismens trad, men
den är dock av så stor vikt att av den
beror de andras möjlighet att växa och
en gång bära frukt. Och har det
syndats genom att ägna alltför mycken ans
åt ”detaljen rösträtt”, så finns det
kanske mildrande omständigheter härför.
Varje rörelse — kulturell eller
politisk — har en viss benägenhet att när
den släpat sig fram genom åren,
alltjämt lika långt från målet, stelna i
formerna; detta kan ingen undgå, lika
litet som en människa undgår
ålderdomen, om ej sjukdom eller bråddöd
förbarmar sig över henne i tid. För L. K.
P. R. har intet av detta inträffat. F.
K.-högern har ej kunnat ta livet av henne
varken på det ena eller på det andra
sättet. Och för att använda Leopardis
av författarinnan citerade paradox:
”Människan vore allsmriktig om hon
vore förtvivlad jämt”, så har L. K. P.
R. tydligen inte ägt den makten såsom
t. ex. kvinnorna i England, där
suffra-gettrörelsen just var ett utslag av den
sortens förtvivlan, som räcker till. Och
som segrar. Huruvida den gjort det så
snart utan krigets hjälp vet ingen.
Utvidgade politiska rättigheter äro ofta
föranledda av en eller annan nationell
fara, inför vilken de makthavande anse
sig behöva genom eftergifter mildra
sinnesstämningen bland de missnöjda
— vilka hunnit bli en maktfaktor.
Detta har ej lyckats rösträttsrörelsen
i Sverige, och det är ju möjligt att
arbetsmetoden varit felaktig, fast den
skett efter förebild från länder med
längre och rikare erfarenhet —
Amerika och England — där man börjat med
vidare program för att sluta ined
koncentration kring rösträttsfrågan.
Denna princip hade nog en god jordmån i
den kända äktsvenska försiktigheten,
ytterligare förstärkt av hypnosen ”den
svenska rösträttsrörelsens värdighet”.
Man har ej rätt att förebrå en
stryk-rädd hund att han ej kan ryta som ett
ungt lejon i känslan av sin styrka. Jag
ber mina kamrater i arbetet om nrsäkt
att jag liknar rösträttsrörelsen vid det
förstnämnda djuret och är glad om jag
ar ensam om uppfattningen.
Förhållandena äro ju olika för olika personer
och på olika, platser. Men vi få ej döma
den stackars vovven för strängt. Han
var också ung en gång och litade på
människors godhet, men åren gingo,
Vårsådd i Östergyllen.
Det har mer än en gång framhållits att
de av vara landskap som i materiellt
hänseende ha det häst ställt äro intellektuellt
efterblivna i högre grad än den befolkning,
som under arbetet i den kargare
jordmånen på ett helt annat sätt tvingas till
brottning med tillvarons problem, och yttrandet
har med all säkerhet ett visst fog för sig.
Det är oftare missnöjet än förnöjsamheten,
som manar till reflektion, och de som leva
i välmåga på den fäderneärvda torvan ha
icke samma orsak som den trälande
dagsverkaren, för vilken brödet blir knappt, att
med tillfredsställelse hälsa omdaningarna i
samhällslivet.
Det var sålunda icke med alltför spända
förväntningar jag anträdde min
rösträtts-färd till Östergötlands gamla historiska
bygder, men om jag under dessa
solstrålande marsdagar oftare mötte entusiasmen än
trögheten, energien mer än likgiltigheten,
så får detta tillskrivas de vakna, duktiga
kvinnor, vilka såväl i bergsbygden som på
slättlandet äro tillvarons krydda och salt.
De uppehålla intresset, de hålla liv i sina
små föreningar, de kämpa mot dumhet och
okunnighet, och den, som på nära håll sett
dem i deras arbete, förstår vilken otrolig
möda det vill till för att besegra den kom-
det blev allt mera knappt med
uppmuntran och vänliga ord; husbonden
— representerad av riksdag och press,
för att ej tala om den förtjusande
allmänheten — hade däremot gott om
sparkar, öppna och försåtliga, i
synnerhet försåtliga och de satte de djupaste
märkena.
Det är inte svårt att få liv och fart
i en rörelse, grundad på frihets- och
rättskänsla och med målet i nära sikte,
men den sega, uppslitande kampen ivtt
år efter år, nederlag efter nederlag, —
”Good God Billikins” nådiga
erkännande av ”det värdiga i den svenska
rösträttsrörelsen”, det är provet som
kostar — känna huru de många årens
organisationsarbete – ty detta är ingen
obetydlighet i en stor politisk rörelse
— och huru de många, för varje gång
allt bittrare nederlagen bestjäl en på
mod och entusiasm och dock söka hålla
dessa känslor vid liv hos sina
kämpande skaror, det är ingen lätt sak, och om
misstag skulle begås — veni har rätt
att döma?
Den ena sortens fanatism liav så
svårt att förstå den andra. Även
rösträtten kan bli föremål för fanatism och
får bedömas som sådan med förståelse
och — erkänsla. De flesta av våra
kultur värden äro köpta för det priset.
Rösträttsrörelsen i Sverige har kan
ske varit alltför prineipfast, vilket är
en fara, när nödläge uppstår, då den
bästa principen oftast är att — inga
principer ha. Författarinnan anvämlrr
vid ett par tillfällen med förståelse och
deltagande ordet ”nödlägestänkande”.
Lida vi ej litet var av detta under
nuvarande förhållanden?
Skulle det inom rösträttsrörelsen
finnas en klyfta, som författarinnan
antyder: ”å ena sidan invånarna i den
värld som är, och å den andra 1 äng ta
r-na till en bättre”, så är de senares antal
så övervägande att de förra försvinna
till intet — till de nollor de i själva
verket äro. Målet för vår, för
röst-rättskvinnornas längtan är ju att få
medel, få makt att utöva den samhäll
s-moderligbet hela världen skriker efter.
Men att utföra reformer utan makt
bakom är som att röja mark utan
spade — och denna är gömd bakom dubbla
lås — det ha vi bittert fått vidkännas.
Verktygen först, sedan arbetet. Villiga
i händer komma ej att saknas.
I slutet av boken finns en liten
ypperlig satir, ”Nitroglycerin”, som i sin
skärpa och sin omutliga logik om
individens plikt mot statsidén bör vara
av värde för alla som hylla
maktfilosofiens lära.
Uppropet ”Till mödrar” är så
innerligt och gripande att det ej lämnar en
pakta majoritet emot deras sak, som i
småstäderna och på landsbygden oftast
representeras av honoratiores.
Den demokratiska andan har i
mycket ringa grad genomsyrat våra
mindre samhällen. Om fru den eller den,
som hör till de tongivande, går in i
föreningen, då följa hela kategorier av
kvinnor med som en ankskock, men lyser
”gräddan” med sin frånvaro, då kunna de
icke för sin själs salighet och sitt sociala
anseendes skull inlåta sig på ett så
äventyrligt tilltag. Det kunde betyda uteslutning
från de förnäma kafferepen och
syklubbar-na och bojkottning i mer än ett avseende,
ty i småstäderna håller man räkning på
varandra. Emellertid tror jag inte att dessa
oreflekterande skaror skulle utgöra någon
vinning för föreningarna annat än i rent
ekonomiskt hänseende. De skulle alltid
förbli den döda massan, och det är säkert till
större båtnad för saken, då det blir
kvaliteten och inte kvantiteten som tillgodoses.
Det är med den allra största aktning jag
tänker på de kvinnor jag råkat under min
färd, och som i sitt varma intresse för
rösträtten även mottog dess resetalare med en
storartad gästfrihet. Man förstår vilken
spänstighet det vill till hos dessa kvinnor,
icke blott att väcka andras intresse, utan
även att uppehålla det hos sig själva, när
man så ofta möts av hån oeh oförstående
Den stora barni
Motion i Första kammaren n:o 66:
Angående skrivelse till K. M:t om
upptagande i samband med pågående
revision av vissa barnavårdslagar till
undersökning av frågor om
utsträckning och enhetlig organisation av
sam-hälléts barnavård.
Den som Önskat satta sig in i
moderna önskemål och reformförslag på
barnavårdens område har hos oss så gott
som ingen tillgång på litteratur; såvitt
jag vet finnes ingenting annat än de
broschyrer i C. S. A:s
fattigvårdskom-mittés skriftserie, som helt eller delvis
behandla denna fråga, främst då Ebba
Vestbergs Samhällets barnavård. Då
åtskilliga år gått, sedan dessa skrevos,
vore det ju sorgligt, om de inte i en
del stycken vore föråldrade. Vid årets
riksdag, så rik på stora sociala
reformfrågor, har emellertid framlagts en
motion, vars motivering är så
innehållsrik och instruktiv, att den kan sägas
fylla den ovan beklagade luckan i
bar-navårdslitteraturen och varmt
anbefal-les alla F. K. P. R., som vilja ägna ett
föreningsmöte åt denna fråga.
Motionen, som efter att ha passerat ett
enhälligt lagutskott, bifallits av
riksdagens båda kamrar, har — naturligtvis,
kan man nästan säga — till
upphovsman redaktör G. H. von K och. Med
följande referat av motionens
huvudpunkter skulle jag mycket önska att
kunna väcka F. K. P. R:s lust att
själva skaffa sig* den.
Bland de många stora frågor, som
när kriget är över vänta sin lösning,
anser motionären barnavården vara
den som kanske tidigast kommer att
tränga sig fram. Som grunden för alla
vidare framsteg måste man ju anse en
tillfredsställande vård och fostran av
samhällets dyrbaraste egendom,
barnen, och i samband härmed står frågan
om skydd och hjälp åt deras mödrar.
Om vi här i landet undgått krigets
ohyggliga slöseri med folk och därför
icke ha samma anledning som de
krigförande att söka gottgöra detta, så
finnas dock hos oss tillräckligt stora skäl
sträng i en kvinnosjäl oberörd. När
man läst det, förstår och känner man
kriget så som kanske aldrig förr och
sin plikt, sin ofrånkomliga plikt mot
barnen, mot framtiden.
Om boken i sin helhet kan man
anföra Timoteus 3:16: ”Den är eder
nyttig till lärdom, till straff, till bättring,
till tuktan i rättfärdighet.” — Således
vad vi alla behöva och ha gott av.
Frigga C ar 1 b er g.
oeh ofta skördar otack som lön. De äro så
förtjusande, dessa gamla östgötska
småstäder, som en gång varit säten för den
svenska odlingen, men som nu sjunkit tillbaka
i glömska och undanskymdhet. Där luta de
gamla husen sina fallfärdiga murar och
spegla sin svunna storhet i ån eller Vät t
erviken, där krypa de samman i det stora
bergets skugga eller söka sitt skydd i de
uråldriga kyrkornas hägn, och runt omkring
dem breder slätten sina vida, böljande
linjer, hela den fruktbara östgötska jorden,
som nått en sådan grad av kultur att
svartmyllan kan vara anda till en meter djup.
Men att leva i denna drömmande stillhet,
det är dock något annat än att som
resetalare eller turist imponeras av minnena
från Gustaf Vasas dagar och tilltalas av
idyllen som sådan. Man glider så lätt in i
det kontemplativa tillståndet och låter
världen sköta sig bäst den vill och kan.
Frestelserna härtill äro icke få, och därför
anser jag att de kvinnor som stå i spetsen för
landsbygdens rösträttsrörelse utföra ett så
mycket duktigare arbete än vi andra, som
befinna oss i centrum och icke behöva söka
efter impulserna. Namn äro onödiga att
räkna upp, ty de äro vart och ett kända på
sin ort, och de äro icke blott förbundna
med rösträtten, utan även med andra
sociala reformsträvanden.
Men den stora allmänheten? Ja, man
Lvårdsmotionen.
att på allvar ta upp samma fråga; de
stora bristerna i vår nuvarande
barnavård och den förfärande ökningen av
vanart och brottslighet bland
ungdomen äro anledning nog.
De nämnda bristerna i vår
nuvarande lagstiftning torde alla, som nyligen
bevistade centralstyrelsemötet, genom
fröken Ebba Paulis varma föredrag ha
i livligt minne. Fröken Pauli liknade
denna lag vid ett läggspel, puzzles, där
ett hörn här och en liten del där hittills
tycks ha blivTit lagd nästan på måfå.
En del är lagen om fosterbarn, en
annan om sedligt försummade och
van-artade barn, en tredje den nya lagen
om barn utom äktenskapet. De båda
förstnämnda äro nu föremål för
omarbetning av
fattigvårdslagstiftnings-kommittén, jämte vissa andra punkter
av barnavårdsfrågan. ”Men hittills”,
säger motionären, ”ha de lagstiftande
myndigheterna nästan uteslutande
haft sin uppmärksamhet riktad på de
särskilt olyckligt ställda barnens
förhållanden, framförallt de
utomäkten-skapliga; däremot har man förbisett
behovet av att barnavårdsmyndigheten
kan utsträcka sin verksamhet till varje
fall, där ett ingripande är påkallat. Ej
heller har man beaktat, att det är
behövligt höja barnavården i sin helhet
inom varje samhälle genom
upplys-nisgsverksamhet och genom stöd eller
eventuellt skapande av sådana
institutioner, som främja hemmens
uppfostraregärning.”
Motionären indelar för
Överskådlig-lietens skull barnens liv i fyra
perioder, den första med 2-årsåldern som
övre gräns, den andra med inträdet i
skolåldern, den tredje omfattande skoltiden
och den fjärde, som börjar med
utträdet ur skolan.
Under den första perioden gäller det
huvudsakligast att bekämpa
dödligheten — hos barn som mödrar — och
förekomma framtida sjukdomar. Skydd åt
barnen under de första levnadsåren,
det består ju till största delen i hjälp
åt deras mödrar. Vissa åtgärder,
såsom förbättrandet av barnmorskornas
ställning, upprättandet av
förlossningshem, äro redan under utredning.
Ändra stora önskemål äro
upplysnings-och under stödsby råer (mjölkdroppar)
oeh spädbarnshem, vilka senare också
avse att fast sammanknyta bandet
mellan mor och barn. Hittills har i regel
slumpen fått avgöra, om dylika
anordningar finnas inom ett samhälle eller
ej. Motionären anser att det borde åt
en viss myndighet kunns^uppdragas att
tillse, det behovet av dylika hjälpinsti-
skulle överdriva om man sade att intresset
vore stort, men i genomsnitt kunde
åhörar-antalet beräknas till ett sjuttiotal på varje
plats. För många är kvinnorösträtten
alltjämt ett farligt och ganska okänt begrepp,
och det fordras floder av upplysning för att
omdana den allmänna uppfattningen. Att
de korn som sås icke strös ut för vinden är
ganska märkbart, ty på de platser, där
jorden redan var beredd, syntes människorna
mera mottagliga for rösträttskravet. I
Bo-rensberg t. ex., där fru Signe Thörnqvist
hållit ett föredrag under hösten, bildades en
förening på 40 medlemmar, men i Boxholm,
som dock är ett stort industrisamhälle,
anmälde sig endast 7 kvinnor av den ganska
fåtaliga publiken till inträde i en eventuell
förening.
Intrycket av Östergötland i rösträtts
hänseende var alltså långt ifrån
nedslående, men det kräves arbete för att
vinna några resultat, och därför är det en tröst
att veta, att det i spetsen för Östergötlands
länsförbund står kvinnor, som icke lämna
någon möda ospard för att upplysa, mana
och vägleda, och vilkas trofasta arbete för
rösträttens sak skall bära frukt i
kommande skördar.
Gurli Rertzman-Ericson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
