Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nutidens grekiska kvinna.
Intryck från en ettårig vistelse i Grekland i krigstider.
En manlig syn på kvinnliga
arbetare.
Mod en särskild nyfikenhet hade ja g
motsett besöket i en ammunitions fabrik med
kvinnor som arbetspersonal, skriver
författaren Aug. Brunius i en researtikel från
London i Sv D. Vi återge hans ord, emedan de
på sitt sätt belysa en ny företeelse i världen,
den jämförelsevis högt betalda kvinnliga
arbetaren, anställd i krigets förödande
tjänst; Skulle det verka frånstötande och
åtminstone groteskt? Vad var det för
kvinnliga typer som lockats in på denna bana?
En oeh annan propagandabild av en sådan
interiör har ju varit synlig i Sverige, men
man fäster ogarna någon vikt vid dessa
bilder: vi ha kommit ifrån att betrakta
fotografien som ett alltigenom exakt bildmedel.
Verkligheten motsvarade icke alls mina fö*
reställningar. De förgrovade, förråade
typerna, de mankvinnliga ansikten och
gestalter man kunnat vänta hörde till undantagen.
Av de tjugufemtusen
ammunitlonsarbeter-skorna voro de flesta utvalt folk, fysiskt och
intellektuellt; man såg alla åldrar
representerade, även här och där grånade kvinnor,
men flertalet voro ungdomar i
tjugu—trettioåren: sunda, man skulle vilja säga
blomstrande kvinnotyper med något mycket
självmedvetet och vaket i sitt väsen. Här
och där stod det blommor i glasen olier en
tekopp bred vi fl deras maskiner. De äta sina
måltider för en otroligt billig penning en
mas se; men sitt te vilja de dock koka själva,
det är inte bara en dryck, det bär med sig
liksom en fläkt av hem och lugnt liv, ett
stycke engelskt ritus.
Men det okvinnliga arbetett Det är, med
några undantag, icke okvinnligt alls. Här
nr i övervägande grad fråga om ett
precisionsarbete som fordrar finess mer än
muskelstyrka, lätthet i handlaget, vakenhet och
sinne för elegansen oeh fuliändningen i
smådelarnas tillskärning och inpassning i
varandra. Det förefaller kuriöst nog icke
mycket mer onaturligt att kvinnor syssla
med sådant arbete än att de sitta vid
symaskiner, vävstolar och stickmaskiner. Det
är endast när man kommer att tänka på
själva arbetets mål: att ödelägga, lemlästa
och döda, som krigstidens upphävande av
allt det mänskligt intima här kännes
dubbelt perverst och vanvettigt. Ingen tid,
inget folk har förut ens drömt om en
kvinnlig Vuleanus, en kvinnlig Völund
smed. Men nu är det verklighet: en lucka i
df*n poetiska mytologien kan fyllas —
Men jag återvänder till utgångspunkten.
Åven här där de militära dödsverktygen
skapas kryper den engelska civilismen
in. Denna ammunitionsverkstad är en
fabrik som andra och står icke under
omedelbar militär kontroll. Man kan fara omkring
där i timtal utån att egentligen komma
att tänka på krigsarbetet och den
militära disciplinen. Arbeterskorna äro
organiserade av en dam som säkert är en av de
märkligaste arbetskvinnor som nu leva och
verka: miss Barker. Jag har icke lyckts få
fatt i hennes förnamn, men förmodligen kan
det icke lätt bli någon förväxling: det finns
bara en miss Barker. Hon har både den
stora myndigheten som ar nödvändig för en
kår på 25,000 själar och det moderliga
intresset för sina flickors fysiska och andliga väl.
Med stolthet berättar hon att varenda en av
dem gått upp i vikt efter att ha intagits i
verkstadslivet; och man förstår det efter att
ha fått en inblick i alla de hygieniska och
materiella anstalter som äro förenade med
ammunnitionsfabriken och sett personalens
förhållande till sin vårdarinna.
Varje rösträtt skvinna jag träffat har
älskat hemmet; och blott övertygelsen
att hon strider för sitt hem, sina barn,
för andra kvinnor eller för allt detta,
har uppehållit henne i hennes
offent-liga arbete.
Anna H. Shaw.
Den som av Ann Margret Holmgren
lånat
“Norske Kvinder“
i 2 band ombedes vänligen
att genast återlämna dem.
Den grekiska kvinnan! Jag undrar, om
jag mycket misstager mig, då jag säger, att
dessa tre ord föra tanken på raka profiler,
veckrika dräkter och hög kultur. Kanske
föra de också en och annans tanke tillbaka
till den spartanska modern ängsligt
spörjande budbäraren: ”vem har segrat”, och
stolt tillbakavisande hans ”dina fem söner
hava stupat” med det nästan vresiga svaret
”därom sporde jag dig icke”. En stolt
skönhet, ibland för stolt, möter oss ur historia
och sägner från antikens Grekland. Pallas
Athene höjer icke längre sin spira på
Akro-polis, men hennes bild imponerar alltjämt,
Aspasia lyser icke längre med snille och
skönhet bland Perikles vänner, men hennes
namn lever kvar och bäres med stolthet av
mången nu levande grekinna. Världen runt
beundras den forngrekiska kvinnan, sådan
hon ännu träder oss till mötes i
ofullkomliga raster av en gång formfulländade
konstverk. — En månskenskväll på
Akro-polis kan du kanske ännu se henne, där
bland pelarhallar och mattgul marmor nr
hon hemma, där är det som kunde hon ännu
ta gestalt för din inre blick. Det är ett
tungt arv att bära så mycken berömmelse
och skenhet, då utveckling och yttre
omständigheter tyckas endast dra ned och
förinta denna forna storhet, och länge har den
grekiska kvinnan visat sig inotståndslös
mot tidens nedrivande makt. Kanske ändå,
att hon nu börjar vakna, kanske finns ännu
en gnista kvar av gammal stolthet. Vi
hoppas. —
Någonstans i I,a urins konsthistoria finnes
reproducerat ett porträtt av en judisk
kvinna med underbara, stora ögon. Om jag inte
minns fel är det funnet i Egypten.
Porträttets levande avbild finns i nutidens Athen,
ön liten diplomatfru där är slående lik det.
Jag vill inte påstå, att hon kan tjäna som
typ för den socialt högt stående kvinnan i
Grekland, men jag vill berätta litet om
henne. eftersom hon dock har några drag som
äro äkta grekiska. Under förra Balkankrigct
var hon ute som frivillig sköterska-soldat
i spetsen för en del av grekiska armén
anförd av en hennes farbror. Hon arbetade
även en tid tillsammans med Garibaldi och
hans frivilliga trupper. — Till häst i oländig
terräng, i usla fältlasarett med dålig eller
ingen hjälp under allehanda vidriga
förhållanden höll hon ut vecka efter vecka.
Hemma hade hon sina båda små pojkar, sitt
hem, all den trevlighet och njutning som
rikedom och kultur i förening förmå ge.
Som vanligt är i Grekland, hade hon vid
17 års ålder blivit bortgifi av sin fader i
samråd med hennes tillkommande mans
fader. Båda fäderna hade suttit i samma
ministär. Barnen hade lekt tillsammans som
små, hon brukade berätta hur sällsynt
klumpig och osympatisk hon alltid funnit
denna pojke, som sedan blev hennes man.
Någon opposition kommer naturligtvis inte
i frågan utan 17-årig blev hon, som sagt,
gift med denne 21—22-årige man, som redan
hunnit skaffa sig rykte som stor vivör och
slagskämpe. Att sedan gå ut som frivillig
under krig är visserligen att betrakta som
ett djärvt dåd, men får förlåtas då det
skri-ves på patriotismens konto och då man
tillhör en släkt, som flera hundra är tillbaka
skaffat landet härförare. Men att man även
efter kriget vill arbeta, syssla med
fattigvård, besöka sjukhus, är att anse som ett
utslag av ungdomlig dårskap och måste
förhindras. Och så kom det sig att den lilla
unga frun åter måste börja den förmögna
atenskans dagdrivarliv, d. v. s. ligga till
11—12, taga på en morgonklänning och äta
lunch vid 1—2-tiden, åter gå till sängs mitt
på dagen då hettan ar svårast, stiga upp
vid 4-tiden och med mycken omsorg sminka,
pudra, frisera och kläda sig. sätta sig i sitt
ekipage och låta betjänten leverera
visitkort till de olika familjer, där artigheten
sådant fordrar, fara omkring litet på de
traditionella promenadvägarna, dricka
five-o*clock-tea å stadens förnämsta konditori,
åka hem ett slag för att ta emot en eller
annan visit eller själv göra cn sådan,
eventuellt också en liten stund se sina barn för att
sedan kläda om sig till middagen vid
7-8-tiden och efter den hålla salong med
ständigt samma människor, dansa, spela kort,
besöka någon teater och slutligen komma
hem kl. 1 eller 2 på natten för att sova tills
nästa dag börjar sama schema. Då jag
träffade denna lilla kvinna kom hon som
hjälpsyster till det sjukhus, dar jag
arbetade. Hon låg då i skilsmässoprocess med
sin man och måste, för att ha någon utsikt
att få denna beviljad, iakttaga den
strängaste försiktighet. Fullkomligt isolerad i
sitt hus med sina barn och ett par
tjänar-innor, levde hon utan att taga emot eller
göra några besök med undantag för sin
mor. Den minsta anmärkning denne hennes
forne man kunde ha att göra på hennes liv,
barnens uppfostran e. d. var nog att
omintetgöra skilsmässan, trots att de klaraste
bevis funnos för hans otrohet. Under hela
processen (över ett år) måste hon
underkasta sig sin mans dagliga besök; han hade
nämligen rätt att se hur barnen
uppfostrades. Då skilsmässan väl blivit beviljad fick
hon ej gifta om sig oeh ej avflytta ur
landet om hon ville behålla sina barn. Det är
att märka, att denne man icke kunde och
icke heller behövde bidraga till hennes
försörjning oeli att han tvärtom förslösat en
hel del av sin hustrus förmögenhet.
Skilsmässor äro i Grekland om inte sällsynta,
så åtminstone ej vanliga och den frånskilda
hustrun liar att bära en viss skugga över
sig, hur oskyldig hon än varit. Detta fall
är alltså att betrakta som ett utslag av mod
och frigjordhet från den kvinnliga parten.
— Dessa de bildade kvinnorna äro i
allmänhet mycket högt stående i kulturellt
hänseende, tala alla tre eller fyra språk, hava
åtnjutit den bästa undervisning i konst- och
litteraturhistoria, musik o. d. Från sin
tidigaste barndom ha de fått lära sig att
behärska sig, icke blotta sina känslor,
underordna sig mannen, som är den som skall
bestämma över dem, kväva alla stridiga
tankar och stänga igen om alla
funderin-| gar, som ej höra till den en gång
vedertagna seden. Då jag var i Grekland hade
några få modiga unga damer börjat visa
prov på en sådan djärvhet att de t, o. m.
gingo och spelade tennis i sällskap med
några unga män utan att åtföljas av något
som helst ”förkläde”. Själva sörja de
bildade kvinnorna över sitt läge, inse dess
nackdelar och längta efter en bättre tingens
ordning, men det är tung börda för
otränade kvinnohänder att undanskaffa 300-årig
tyngd av slaveri under turkväldet.
De flesta kvinnor i Grekland äro gifta,
eftersom där finnas flera män än kvinnor,
eftersom ingen bror får gifta sig utan att
först ha gift bort sina systrar (enligt
gammal tradition) och eftersom det betraktas
som en sådan skam för en kvinna att ej
bli gift, att alla parter arbeta med händer
och fötter därpå och draga en lättnadens
suck, då vederbörande lyckligt är i hamn,
vilket vanligen inträffar vid 15, 16, 17 års
ålder. Till denna lyckliga händelse
inträffar, vaktas den unga flickan och får icke
taga ett steg på egen hand. Det finnes
nämligen två villkor för att få henne gift, det
ena: att hon är en ren och oberörd jungfru,
det andra att hon har hemgift. Trots alla
ansträngningar förbli naturligtvis dock ett
antal kvinnor ogifta, de flesta av dessa
stanna i hemmen eller hos någon anförvant, ett
ytterligt fåtal arbeta, i så fall drivna
därtill av "verklig nöd. Det är en skam för en
kvinna att arbeta och hon föredrar också
att låta bli. Den burgnare medelklassen har
gott om tjänare och framfor allt en betjänt,
som står och hänger i dörren iklädd grann
uniform. Fruarna efterapa den högre
socie-tetens damvärld där som överallt.
Småborgarens hustru får nöja sig med en jungfru
eller i yttersta nödfall vara alldeles ensam.
Icke för ty hänger hon oftast halvvägs ut
genom fönstret eller sitter på en stol på
trottoaren och virkar eller slöar.
Bostäderna äro även i de bästa hemmen
ohemtrev-liga. De högsta soeietetshem ha
festvåningar och charmanta salonger, där man
sällan eller aldrig vistas, vardagsrummen äro
smaklösa och obekväma, medelklassen har
ett eller ett par ”fina rum”, men äter och bor
ofta i ett rum, ibland i köket, och tar allt
på det mest primitiva sätt. Bjudningar
förekomma i regel ej utan inom den närmaste
familjekretsen på sin höjd håller man mot-
Barnmorskornas betryckta ställning.
Landshövding Hagen i Umeå ifrågasätter
i skrivelse till K. M:t, att
minimiavlönings-förmånerna för kommunalt anställda
barnmorskor höjs till 800 kr. per år jämte fri
bostad och vedbrand. Om detta ej kan ske.
hemställes om kristidshjälp till dem,
vilkas inkomst nästföregående år icke
överstigit 800 kr.
Förste provinsialläkaren har framhållit,
att barnmorskorna leva vid svältgränsen
och att det numera skulle långt bättre löna
sig för dem att alldeles överge yrket och
försörja sig med grovarbete.
Det är en frappant samhällelig
likgiltighet, som blottas med dessa upplysningar.
Nytt är det ingalunda. Barnmorskornas
svåra ställning har mångfaldiga gånger
påpekats och läkare ha vittnat om vilket hårt
arbete de ha — en mans dagsverke vid sidan
av det som hör till själva yrket, färder i snö
och slask, rengöring i fattiga hem, d&r
stugan är full av barn förut. Och alltid dåligt
betalt. Inte ett steg längre har deras sak
kommit, liur behj ärtan svärd den än är och
hur många som talat och verkat för den. Nu
återstår att se vad landshövding Hagens
initiativ skall hava för verkan för att hjälpa
denna duktiga, uppoffrande kår.
tagning på sin namnsdag, då besökandena
strömma ut och in och äta, dricka, prata
oeli dansa, behållande ytterkläderna på. Det
hela verkar järnvägsrestaurang.
Ett ytterligt fåtal kvinnor studera. Jag
träffade under hela min Greklandstid endast
två infödda grek innor, som voro ”lärda
kvinnor”. De voro läkare. Det är möjligt,
att det vid universitetet fanns några
kvinnor, men manga voro de ej. På banker, post
och telegraf ser man så gott som aldrig en
kvinnlig tjänsteman. I telefon får man svar,
om man över huvud taget får något sådant,
av en kvinna. I affärerna betjänas man
Övervägande av män. Det enda yrke där
kvinnor i någon nämnvärd mån arbeta ar
sjukvården. Såsem sjuksköterska har jag
givetvis grundligt satt mig in i denna gren
av grekiskt kvinnoarbete och därom finnes
ofantligt mycket att säga, allt för mycket
for att här i detalj ingå på. Vare nog sagt
att en stor procent av dessa sjuksköterskor
ej kunna läsa eller skriva, äro gamla,
frånskilda, ibland ogifta mödrar. De rekryteras
ur de fattigaste klasserna, äga ofta ej mer
än de gå och stå i, äro ytterligt opålitliga,
lögnaktiga och långfingrade. Som ett
glädjande tidens tecken bör framhållas, att två
bildade kvinnor studerat sjukvård i Berlin
och nu arbeta i sitt hemland.
Bondkvinnan är en relativt tilltalande typ,
renare, hederligare. Hon bibehåller sin
na-tionaldräkt och lyser grann långa vägar till
hon blir gift, då hon lägger av den färgrika
dräkten och bär en annan i svart och vitt,
även den mycket klädsam. Fastän jorden
utan större möda ger skördar, får ju
kvinnan på landet dock vänja sig vid mera
arbete. Fåren, kalkonerna, hönsen fordra ein
omvårdnad. Skörden måste åtminstone
bärgas, frukten plockas. Hon är alltså
spänstigare, ej så tung och klumpig som
städernas stillasittande kvinnotyp, rider kavat
sin åsna, går säkert i sina mjuka, klacklösa
snabeltofflar och verkar med ett ord
stabilare. Men så är det också den kraftigaste,
som kommer åt att göra sin insats i livet.
Ute i byarna är det nämligen inte alls
ovanligt *att man helt tyst låter klena flickebarn
försvinna. Hur T Ja vem vet, ett sådant litet
liv är så Ömtåligt! På en del håll går man
tillväga på annat sätt, i det att man på det
nyfödda barnet (även gossar) förvrider
lemmarna och låter dessa växa sneda, varefter
man, då barnet blir stort nog, skickar det
in till staden för att tigga. För en bonde
betyder många flickor många hemgifter,
han ser alltså döttrarnas ökade antal med
oblida blickar. Frågar man honom hur
många barn han har, säger han t ex.: ”Jag
har tre barn och ursäkta mig! två varelser
av honkön’’, som termen lyder i noggrann
översättning. Då han säger harn, menar
han alltid gossebarn, flickor räknas inte.
Självfallet göras flickornas giftermål upp
såsom en affär fäderna emellan, varvid
även den tillämnade äkta mannen ofta
behandlas på samma sätt och ej får hava ett
ord med i laget. Äktenskaplig trohet är
sällsyntare ju högre upp man kommer på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
