Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stora demokratiska
opinionsmötet.
Kvinnornas talan fördes av d:r Gulli
Petrini.
Söndagen den 24 november ägde det
bebådade stora opinionsmötet för de
demokratiska kraven rum i Stockholm
och flerstädes ute i landet. I
Stockholm fördes kvinnornas talan av d:r
Gulli Petrini, ordförande vid
talarstolen var d:r Karolina Widerström. Som
i dagspressen utförligt redogjorts för
mötet och de resp. talarnas
representativa anföranden — i Stockholm
statsråden Löfgren och Thorson, d:r Gulli
Petrini och red. Hj. Branting, i Malmö
statsrådet Rydén, i Göteborg statsrådet
Palmstierna, i Örebro statsrådet
Un-dén — må endast här betonas att
denna samlade, samfällda opinion av
demokratiskt sinnade män och kvinnor
utgjorde en värdig manifestation av
de oeftergivliga krav, som högern icke
utån vådor för landet längre kan
motsätta sig.
De kommunala valen.
I dessa tider ligger det frestande
nära att vilja helt inrikta sitt intresse
på de stora världshändelsernas drama
eller också fördjupa sig i den inre
politikens problem och företeelser, med
undanskjutande av en del
arbetsuppgifter, som te sig små inför allt det
som nu sker. Men
rosträttskvinnor-na landet runt ha i närvarande stund
stora och viktiga uppgifter att
koncentrera sitt intresse och sina krafter på,
nämligen att vinna segrar vid de
kommunala val, som nu förestå. Ty dessa
val angå oss kvinnor i mycket hög
grad.
Det har med skäl framhållits att
deltagande i det kommunala
samhällsarbetet utgör den bästa förskola till det
politiska, och man måste då blott
beklaga, att alltför få dugande kvinnor
]j>eretts tillfälle att göra sina lärospån
på detta område, så mycket mer som
arbetet säkerligen ock vunnit därpå.
Örsaken till att relativt få kvinnor ha
säte i våra stadsfullmäktiga
korporationer, i komunalnämnder och
kommunens övriga institutioner kan ju
delvis bero på kvinnornas egen bristande
självkänsla, på försagdhet och olust
för offentligt uppträdande, vilket
hindrar dem att mottaga ett mandat. Men
de beror också — oeh detta i högsta
grad — på männens olust att vilja
undvara en plats, ifall denna skulle över^
låtas till en kvinna, i all synnerhet när
kvinnorna med sina små röstetal icke
äro den maktfaktor, att de med kraft
kunna hävda sina anspråk på att bli
representerade.
Inga betänkligheter borde emellertid
nu stå i vägen för ansträngningarna
att få in verkligt dugande kvinnor i
den kommunala representationen.
Kristiden har gett oss dyrköpta lärdomar i
mängd, den har varit tryckande för oss
alla, mer och mindre, men säkerligen
äro kvinnorna de som fått sitta värst
emellan ifråga öm
livsmedelsbekym-ren. Det har icke sagts för ofta, och
kan därför upprepas, att det hade
varit en vinst för samhället, om
kvinnornas medverkan hade i långt större
utsträckning än som skett tillförsäkrats
den statliga såväl som den kommunala
livsmedelsorganisationen.
Livsmedels-spörsmålen bli måhända icke mindre
brännande i den närmaste framtiden,
även om den begynnande freden ger en
viss lättad i våra värsta bekymmer.
Säkerligen få vi dock dragas med
dyrtid ännu länge, och for att få den
avvecklad behövs det alla goda krafters
medverkan. Det är då ingen dag för
tidigt att få in mer av kvinnligt
inflytande och kvinnlig sakkunskap i det
kommunala arbetet, då detta i sig
upptar så många rena hushållsfrågor, så
många sociala* frågor, vilka mången
gång måste få en ensidig lösning
genom männen ensamma.
Det i alia avseenden mest sympatiska
är naturligtvis om kvinnorna vid
stadsfullmäktigevalen kunna samarbeta med
de respektive partierna och på detta
sätt få de kvinnliga kandidaterna
uppställda på fullt betryggande platser.
Men då gäller det oftast att redan från
början deltaga i valarbetet, att vid
överläggningar och möten med kraft
framföra kvinnornas önskemål och att
samtidigt kunna föreslå villiga och
kapabla kandidater. Och ha kvinnliga
namn väl uppställts, blir det
kvinnornas sak att tillföra partiernas valarbete
ett värdefullt tillskott av agitation o.ch
medverkan. Det är först om partierna
vägra att beakta kvinnornas krav, som
det kan bli fråga om att gå fram med
egen lista. Denna utväg har som
bekant begagnats flera gånger med
gynnsamt resultat, som förutsättning
härför fordras ett verkligt starkt namn,
Stadsfullmäktigevalen ha ju ock sin
politiska betydelse i de städer, Göte-
borg, Malmö, Norrköping och Gävle,
där stadsfullmäktige välja ledamöter
till första kammaren. Där är det
således viktigt att förvissa sig om
stadsfullmäktigekandidaternas ställning till
frågan om kvinnans politiska rösträtt.
Eller skall man inte våga hoppas, att
detta är av mera sekundär betydelse
just nu, och att det blir den första
kammare, som sammanträder vid nästa
lag-tima riksdag, som uppger sitt motstånd
mot kvinnorösträtten och beviljar
kvinnorna deras länge fordrade rätt?
Om stadsfullmäktigevalen äro de för
städernas kvinnor mest aktuella och
viktiga just nu, få vi inte glömma att
andra kommunala val av betydelse
förestå, berörande landet i sin helhet. I
förbigående må endast erinras om
valen till skolråd, barnavårdsnämnder och
Övriga kommunala nämnder, och hur
alltjämt behövligt det är att få in flera
kvinnor i dessa.
Men därjämte erbjudes landets
kvinnor ökade uppgifter inom fattigvården.
Den nya fatigvårdslagen, som träder i
kraft den 1 jan. 1919, och av vilken vi
hoppas så mycket, föreskriver att inom
varje fattigvårdssamhälle skall finnas
en fattigvårdsstyrelse och i denna
styrelse skall minst en av ledamöterna
(och en suppleant) vara kvinna. Lagen
fastslår således behovet av kvinnans
deltagande i det kommunala
fattig-vårdsarbetet, något som ju ock från
kvinnosynpunkt alltid framhållits.
Dessa val av ny fattigvårdsstyrelse skola
försiggå redan i december å ordinarie
kommunalstämma. Det bör ligga F. K.
P. R. nära att verka för att lämpliga
och väl kvalificerade kvinnor bli valda,
en upgift som icke bör ställa sig så
svår, då det för valbarhet icke fordras
att vara komunalt röstberättigad. Men
det räcker icke att blott kunna föreslå
lämpliga kvinnonamn, utån än mer att
verka för att de kvinnliga väljarna i
stor utsträckning begagna sin rösträtt.
Det borde vara en samvetssak för
röstberättigade kvinnor att vid detta
tillfälle ådagalägga sitt intresse för den
nya fatigvårdslag, av vilken man
hoppas på djupgående verkningar för
Sveriges folk.
Belgiens kvinnor få rösträtt»
Då konung Albert av Belgien den 23
nov. gjorde sitt intåg i Briissel,
förebådade han i sitt trontal i parlamentet
införandet av lika och allmän rösträtt.
Böcker.
ELIN WÅGNER: Jsa-Hanna. Roman*
Albert Bonniers förlag, 420 sid. Pris
11 kr.
Elin Wägners musa trodde man vara
ett äkta stadsbarn, alltifrån den dag
hon första gången sprang uppför
trapporna till Norrtullsligans näste, delande
Pennskaftets febrila iver på
redaktionslokalen en valnatt eller som en skugga
följde d:r Helga Wisbeck i spåren ati
hjälpa samhällets olyckligaste.
Men väl en gång kommen på landet
är det inte som stockholmska på
semester; hon visar sig vara barnfödd i
socknen, känner allt och alla, nedifrån och
inifrån och kan tala med bönder på
böndernas sätt. Och därtill på bygdens
mål.
I Åsa-Hanna komma vi till
Ljungheda församling, troligen i Småland, där
den lilla Katrina-Johanna, en fattig,
strängt gammalreligiös moders
lydaktiga dotter växer upp i arbete och
tuktan. Det enda hon under uppväxtåren
ser av ”världen” är en vild
marknads-scen, varunder menageriägaren
klämmes till döds av sitt minsta husdjur,
en boa constrictor, som sedan för
flickans fantasi i dagens och nattens
drömmar blir den lede satan själv.
Under läsåret för prosten har hon
sin lyckligaste tid genom vänskapen
med kamraten från granngården, den
präktige Magnus, en vänskap med
ett milt rosenfärgat skimmer över.
Den gamle prosten är väl tecknad, en
rätt israelit i vilken intet svek är, men
för mycket filosof och för litet hemma
i detta vansklighetens land för att
hjälpa församlingsbarnen in på rätta
banor. Prostinnan är snäll och klok och
riktigt mänsklig. År prosten vit så är
den andre representanten för
statskyrkan, pastor Simelius, så mycket
svartare. ”Snabben”, socknens buse och ut~
skum, som tidigt hamnar i fängelset,
därifrån alla frukta hans återkomst,
verkar, trots allt han haft för sig,
hygglig och oskyldig i jämförelse med
den brutale Simelius eller Hannas
blivande make, handlanden Adamsson.
Denne är en kraftig typ av den
primitiva manlighet, som för intet väjer och
intet väger, då det gäller egen lust oeh
vinst.
In i detta, äktenskap föres Hanna
dels av det nedärvda nyktra
allmoge-sinnet, ”det är mycket att få, det är
synd att försmå”, dels av en plötslig
impuls att söka omvända, rädda, för-
Varför husmödrarna vilja
ha rösträtt.
En belysning av tjänstemannahemmens
ställning.
"Nej, suffragetterna gå för långt, men
svensk rösträttsk vinna ar och blir jag med
liv och själ, fast jag hittills ej haft
tillfälle att verka för den goda saken så som
jag har lust”, avslutade jag för 15 år
sedan en livlig diskussion med min man om
snken.
”Nå, du har ju orsak därtill”,
framkastade han på en gång ironiskt och
nedslaget.
Och jag var avväpnad, ty vad han
menade med orsak hade jag ej. Så nämligeu,
utt jag genom arbete för kvinnlig rösträtt
sknl/e velat visa, att jag hade person Eiga
skäl att ivra för denna, och de personliga
skälen skulle varit liktydiga med förtryek
av en onaturlig make. Det var så min man
och hundrade gifta män med honom
envisades att se denna kvinnorörelse. Nu
sedan lagförslaget kommit om att kvinnan
även efter ingånget äktenskap är myndig,
är hane ”orsak” meningslös och jag tycker
mig lugnt kunna ägna en del av min
upptagna tid åt älsklingsidén: kvinnans
likställighet med manuen, utan att nedsätta
min make i någons tanke. Inom parentes
vill jag nämna, att han ar exemplarisk så
väl i hemmet som utom det och att jag
därför ofta ängslades vid tanken på det
otroliga 1 att mina döttrar skulle träffa
på lika utmärkta äkta män som deras far.
Och min innerligaste önskan var att
”saken” innan deras giftermål skulle hinna
så långt som den nu verkligen gjort,
varför jag slets mellan begär att verka
därför och ängslan att såra en god make —
låt vara blott enligt hans egen och andra
liktänkandes felaktiga mening. Min tid
bar emellertid som jag antytt varit så
upptagen, att det ej fallit sig svårt att
nödgas lämnas ämnet åt sitt öde.
Nu när min stötesten (kvinnans
omyndighet i äktenskapet) i realitet är undanröjd,
och jag i kristiden gjort bittra
erfarenheter om mannens oförmåga att reda ut
frågor om ett och annat, däribland
dyrtidstill-lägg för den olyckligt lottade
tjänstemannaklassen (vartill vi hör), är jag säker på
att kvinnan, när hon fått något att säga, är
det enda denna klass kan hoppas på. Ty
en stor del av de självförsörjande
kvinnorna ha beträtt tjänstemannabanan.
Dessutom är det betryckta ekonomiska läget
mera förstått av kvinnan, som bättre
bevarar sin individualitet även om hon är
självförsörjande, än mannen, vilken går så upp
i sitt arbete, att han till slut blir maskin
och ej har mer förståelse för de husliga
svårigheterna än att, då debit och kredit
visa motvilja att gå ihop, han morrande
förklarar för hustrun, att hon ”måste
hushålla, eljes barkar det kapprätt till skogs.”
Sedan sättet vid kalkylering med
fcost-nadstabellerna och sedan det strikta
beräknandet efter dessa visar frånvaron av in*
siktsfulla husmödrars erfarenheter. De
veta visserligen att 1914 kostade kaffe 2
Ur., smör 2 kr. och ister 1: 50 allt per kg.
Hen de veta även allt för väl att i
tjänstemanna-familjer med många medlemmar
också de dåtida priserna måste nedbringas
genom utdrygningar. Hur mången
tjänste-mannafru har ej köpt ett kg. kaffe för
nämnda pris samt sedan rostat det
tillsammans med fyra kg. råg å 10 öre pr kg. och
malt det då tjänsteanden var ute i något
ärende, så att hon ej skulle märka
”knusslet”. Kaffepriset blir på så vis 48 öre per kg.
I stället for smör å. 2 kr. användes
växt-margarin & 1:35. Ett kg. av detta
uppblandades med två kg. smält hästister å
60 öre, varför ”istret” betingade blott 52
öre per kg. Teet blandades med lika
mycket svettade och torkade smultron-,
hallon-oeh björnbärsblad och nedbragtes alltså
till halva priset. Bäknar man med dessa
praktiska priser blir dyrtidsförhöjningen
betydligt högre än med de teoretiska, som
uppställts på tabellerna. Hur förslå då 33
proc. löneförhöjning?
Redan före 1914 voro dåvarande priser på
kött och fläsk för höga för
tjänstemannafruns hushållkassa och hon fick försöka att
på hösten ha litet hopsparat for inköp av
nötkött å 75—90 öre kg. (för halvt eller
kvartsdjur), får å 50—60 öre pr kg. (för
halvt djur) och i nov. en hel eller halv gris
å 80—100 öre kg. Detta kött konserverades
och saltades samt utgjorde högtidsmålen
under årets sön- och helgdagar till ombyte
med köttfärs å 1 kr. kilot. Dessemellan åt
man puddingar med gryn, rötter och svamp,
blodmat, billig korv, sill samt strömmings
och annat dylikt. De nuvarande dyra
livsmedlen kunna ej på villkor drygas ut med
billiga av det enkla skälet, att dc billiga
produkterna som råg, margarin, hästister,
gryn, mjöl och sådant alldeles försvunnit.
De medel, som nu stå tiU buds, ha stigit
med minst 100 proc. Och de som stigit så
litet äro lätt räknade.
Hur ställa nu de styrande sig gent emot
tjänstemännens svåra kamp för tillvaront
Jo helt passiva om ej avvisande. I pressen
har man t. o. m. sagt — visserligen med ett
medgivande, att det nu är svårt för
tjänstemännen— att det skulle bli alltför dyrbart
för staten att jämka lönen till den grad,
som vore i nivå m*d nutida pris och, låter
det vidare, vid stora historiska epoker är
det ju alltid så att några svagare
individer måste offras på de andras bekostnad.
— Ett sådant utlåtande är väl synnerligen
upprörande! Staten har alltså råd att låta
den lojala tjänstemannaklassen gå under,
vilken mer an någon annan offrar allt för
att fostra sina barn till samhällsnyttig*
individer! I sanning ett klent tack för nog*
grannhet, samvetserrannhet, lojalitet och
pliktuppfyllelse. Men säkert går hypotesen
om tjänstemannens undergång i uppfyllelse
om ej kvinnorna med ett kraftigt ryck
styra upp mot de stridiga elementen och
avvärja faran.
Säkert vore också många av F. H. K:s
missgrepp ogjorda om det där sutto ett
övervägande antal insiktsfulla husmödrar,
dels herrgårdsfruar — ej slottsfiåder, nota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
