Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
isynnerhet genom sin kritik uppträdde skarpast och
bestämdast mot dessa hennes öfverdrifter och
gjorde det med de vapen, som alltid mot romantiska
utsväfningar visat sig vara de kraftigaste, nemligen
sådana, som tagits ur den antika bildningens
rustkammare. Det är samma betydelse, som August
von Platen har inom Tysklands och i viss mening
äfven Ponsard inom Frankrikes vitterhet. Men liksom
Platen föregicks af Göthe, så föregicks Malmström
af Runeberg; och om det är någon, med hvilken den
finske sångaren kan jemföras, så torde det väl vara
med århundradets skaldefurste, hvilken han i mera
än ett hänseende liknar, blott icke i konstnärlig
sjelfviskhet och förnämt nedblickande på allt, som
ej egde formens adelsmärke, ty Runebergs storhet är
just den, att han med brinnande kärlek till sitt land
och det minsta, som rörde dess väl, lefvat dess lif,
sjungit dess fröjder och sorger och nästan alltid
ställt sin sångargåfva, huru suverän skald han än
varit, i detta fattiga fosterlands tjenst.
Vi hafva redan i dessa ord antydt Runebergs förnämsta
betydelse. Häri ligger också hans opposition mot
den nyromantiska skolan, mot hvars grundsatser han
redan från första stunden visar sig ogynsamt stämd. I
motsats mot den föregående falskt klassiska smakens
grundsats att förena det nyttiga med det nöjsamma
(utile dulci) hade den nya skolan på sin fana skrifvit
orden: konsten för dess egen skull! Denna grundsats
var naturligtvis i och för sig sjelf icke osann,
så vidt den menade, att all bestämd afsigtlighet,
all framstickande tendens inom konst och poesi
neddrager dess alster inom prosans rymd, och konst
och poesi äro dock till för att lyfta, icke för att
neddraga sinnet, de skola skänka oss idealet såsom
tröst för verkligheten med dess ofullkomligheter och
inskränkningar. Å andra sidan åter är det konstens
skyldighet, så vida hon är ett af försynen oss
förlänadt medel jemte andra att vinna klarhet öfver
tillvarons gåta, att visa oss detta ideal icke utom,
utan i verkligheten, i denna verld, som omgifver
oss. Eller med andra ord, konsten är, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
