Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma sätt som t. ex. vetenskapen, sin egen herre,
sin egen lag, sitt eget mål inom sina egna gränser,
men hon är icke det högsta i verlden; så gudaboren
hon är, är hon dock endast ett medel, äfven hon,
för ett högre ändamål, för hvilket hon skall verka,
nemligen vårt slägtes framåtskridande i upplysning,
frihet och dygd, och glömmer hon detta, gör hon sig
sjelf till föremål för all sin diktan och traktan,
då går det med henne som med en sjelfvisk menniska:
hon störtar förr eller senare i bottenlösa afgrunder,
i hvilka hon, tyvärr, äfven lyckats ofta nog draga
ned menskligheten sjelf med sig. – Nej, det är en
himmelsvid skilnad mellan den prosaiska afsigtlighet,
mot hvilken den nya skolan i hela Europa reste
sig, och det ödmjuka erkännandet att vara ett
medel i en högre makts tjenst och att dermed ega
ovilkorlig skyldighet att närma sig menniskans lif,
som är poesins och konstens uppgift. I dess ställe
förlade man, med anledning af den nämnda grundsatsen,
diktens eller idealets verld inom en fjerran blå rymd,
hvilken med vår jordiska verklighet ägde ingenting
att beställa; och der uppe i de luftiga salarne –
hvad ägde skalden att besjunga annat än sin egen
fantasis drömmar, hvilka ansågos vara så mycket
mera poetiska, ju mindre de liknade, hvad vi se
med ögonen och höra med öronen, eller, ännu bättre,
sig sjelf och sin konst, hvilken ej blott var gode
gudars lån, utan lyfte honom sjelf i hans egna ögon
till de salige gudarnes like! Deraf all den olyckliga
förgudning och sjelfförgudning, som tillhörde såsom
en arfsynd Apollos söner; deraf deras fordran att
få lefva efter andra lagar och bedömmas efter andra
regler än öfriga syndiga menniskobarn; deraf deras
förakt för det filiströsa praktiska liksom ock för
det pedantiska teoretiska lifvet och deras anspråk
att framför andra vara och kallas snillen, liksom om
snillet icke existerade inom någon annan rymd än den
estetiska.
Vi hafva här talat om saken, sådan den i allmänhet
gestaltade sig. Det kan ej nekas, att äfven vi lidit
af samma krämpor, och att dessas verkningar sträckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
