Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller åhörare, likväl blott är ett medel, som han har
att med omdöme använda, och att den aldrig kan eller
får bli ändamål och uteslutande uppgift för hans
verksamhet. Om, för att taga en jemförelse från en
byggnad, diktens inre form, dess delars inbördes
förhållande till hvarandra och det hela, samt hvarje
dels och det helas öfverensstämmelse med natur och
verklighet kan betraktas såsom dess resning, dess
konstruktiva element, så är bilden och liknelsen
att jemföra med den arkitektoniska dekorationen,
med sirverket, som ger hvarje del dess skönhet och
förklarar dess inre väsen. Det är derför tydligt,
att bilden måste vara upplysande och klarande, och
att den icke får förvirra eller skymma det inre. Så
är den heller aldrig hos Runeberg. Hans bilder äro
alltid anbragta för att meddela ljus åt innehållet,
de tjena att förhöja den inre skönheten, icke att
beslöja den. Än mindre kommer det hos honom i fråga,
att han skrifver en dikt blott för bildernas skull,
hvilket gerna blir fallet i sådana sånger, i hvilka
innehållet egentligen intet annat är än prosa af ett
eller annat slag, och der bild och liknelse hafva
till uppgift att likasom göra prosan poetisk. All
sådan påklistrad grannlåt, som med sakens inre väsen
icke har något att göra, all retorisk ståt, allt
tomt floskelväsen är Runeberg en styggelse. Derför
är han i användningen af dessa poesins utanverk –
visserligen icke allt för sparsam, men så kysk, så
noggrann och så litet effektsökande, att man till och
med kunnat påstå, att han ej gerna använder bild. I
rikare mått torde han ej hafva anbragt den mer än i
en dikt, nemligen i Molnets broder.
Men alla dessa egenskaper, som sålunda visa sig
utmärka Runeberg, äro inga andra än de, hvilka
tillhöra all sann och verklig poesi. Derför, liksom
han i sin diktning återspeglar sitt folks lefvande
drag och i och genom dem nordens och mensklighetens,
så är han äfven i sin konst en förebild och en
stödjepelare för en sund och äkta smak, hvilken skulle
utgöra en afundsvärd kärna i hvilken literatur som helst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
