Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så man säger,
Det är lärarns lön;
Men en lön ej jorden äger,
Mera stor och skön.
Ädle gamle!
Aftontimmen slår;
Himlens bästa frid sig samle
Kring ditt silfverhår!
Räkna slagen;
Qvällen blir en gång
Lika ljuf och lätt, som dagen
Varit tung och lång.
Klingar icke i den förra af dessa som en fläkt ur
Fänrik Ståls Sägner? Är icke den senare den vackraste
minnesruna öfver den grånade lärarens välsignelserika verksamhet?
Högst står dock Runeberg både i innehåll, i stil och i
formfulländning i sina episka dikter, och om vi äfven
dit räkna de romansartade sångerna i Fänrik Ståls Sägner,
kunna vi iakttaga en märkvärdig utveckling
framåt till allt mera dramatisk kraft, allt mera
lif och allt mera nationellt folklig ton i formen,
medan i innehållet vi se finnens krigiska lynne och
minnen från den sista hjeltemodiga stridens dagar
dels bebådas, dels klart framträda. Detta börjar
redan i Grafven i Perrho, hvilken utgör liksom
den storartade ouverturen till det tragiska drama,
hvilket Runeberg skulle upprulla för sina landsmän,
der det blödande Finland spelar hjelten, medan ödet
framställes af dess väldiga grannland i öster. Äfven
i Elgskyttarne finner man en yttring af samma
krigiska riktning i den ypperliga gevärshistorien i
andra sången. Vidare förekommer äfven detta krigiska
element i Julqvällen i gamle Pistols berättelser från
sina krigsår, och äfven i den romantiska Nadeschda
saknas det icke, nemligen i sången om Potemkin, och
det kan icke nekas, att, ehuru denna är en episod,
den dock blifvit af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
