Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skalden just i detta hänseende med en viss förkärlek
behandlad. Slutligen bryter det fram som en brusande
vårflod i Fänrik Ståls Sägner, gestaltande sig i en
oändlig mångfald af bilder, af hvilka dock ingen
gör den andra öfverflödig, emedan skalden förstår
att på det konstfullaste sammanväfva hvarje bild i
olika skiftningar med den klaraste fosterlandskärleks
skira guldtråd. I stilistiskt hänseende torde dock
Kung Fjalar vara det underbaraste och konstfullaste,
som Runeberg skrifvit, en dikt, i hvilken fornnordisk
och ossiansk ton förmäler sig med en storartadt
antikt-tragisk uppfattning af menniskan och hennes
förhållande till de makter, som styra lifvets gång,
och i hvilken dock det för en nordbo mest hänförande
alltid kommer att ligga i det sätt, hvarpå skalden
med sin skapande siareförmåga mäktat framtrolla för
fantasin den oöfverträffade bilden af en äkta nordisk
kärnpagestalt.
Emedan Runeberg sålunda står högst såsom episk skald,
hvilket ej hindrar, att hans lyrik hör till den
yppersta , vi äga, medan hans båda dramatiska arbeten
äfven till fullo häfda hans skaldeära, har man älskat
säga, att hans stil hufvudsakligen är plastisk, lugn
och bygd på antiken. Ja, man har rätt, så vidt man
dermed menar, att allt, hvad han skrifvit, äfven det
minsta, äger fulländad afrundning och begränsning,
att han alltid är herre öfver sin stämning och medlen
att uttrycka den, samt att han lärt sig denna formlag
genom samvetsgrannt studium af de gamle och främst
af grekerna. Men det är långt ifrån, att detta verkar
någon ensidighet i innehåll eller form. Tvärtom! Utom
Bellman och Almqvist veta vi ingen svensk författare,
som gifvit sitt folk så många olikartade karakterer,
så många lefvande typer, så många bilder ur sagans,
historiens och verklighetens lif, som gifvit så
träffande uttryck åt de mest olikartade stämningar och
känslor, åt allt – utom låghet och orenhet. Hans ideal
är icke som det plastiska förnämt, aristokratiskt,
ratande, utan det är kärleksfullt och omfattande som
det kristna idealet egnar. Det kan vara tillräckligt
att påminna om ett och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
