| 62 |
Hvem mätte ut din strid så kort,
Säg, späda barn, som slumrat bort
Från jordens fröjd och smärta?
Dess vår du endast skåda fick,
Dock bodde tårar i din blick,
Och oro i ditt hjerta.
Nu är ditt lugn dig återstäldt,
Nu sofver du så djupt, så sällt,
Som under snö och ilar
Den fallna blomman hvilar.
Den lott är ljuf, den seger skön,
Att re’n till dagens fulla lön
För morgonväkten fällas.
Ack, mången gick i sorgens dal,
Som såg det gry, betryckt af qval,
Och fridlös såg det qvällas,
Men kom ej såsom du likväl
Med ren och obefläckad själ,
Vid Herrens vink, ur qvalmen
Till skuggan och till palmen.
