| 63 |
Lifvets engel satt på Skaparns högra arm,
Nedanför låg jorden i sin barndom än,
Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm
Re’n den första synd, som växte opp på den.
Flyg, så sade Gud till lifvets engel då,
Straffande till jordens skuldbehöljda dal.
Ingen fröjd skall evigt blomma mer derpå,
Intet väsen fly förgänglighetens qval.
Och Guds sändebud flög ned till syndens land,
Svingande sin lie, som hans Herre bjöd,
Och när stoftets son såg spåren af hans hand,
Nämnde han förskräckt den ljusa engeln:
Och den höge skördarn skonar ej. -- Hans glaf
Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt.
Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf,
Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.
Men utaf de offer, som han fäller här,
Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem,
Skiljer det från grusets smitta blott och bär
Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.
