| 104 |
En konung syns den gamle mig
Vid slutet af sin lefnads stig,
Vid målet för sin långa färd,
Så segerrik, så afundsvärd.
Hvar storm af tiden re’n sig lagt,
Hvar granne vördar glad hans makt,
Och villan djerf, passionen yr
Långt från hans tysta rike flyr.
Hans folk en fridsam skara är
Af milda, slumrande begär,
Af minnen, som förblifvit qvar
Från forna, ljuft förflutna dar.
Hans spira är hans vandringsstaf,
Hans borg, hans fasta borg en graf,
Hans kungaglans af lugn består,
Och krona är hans silfverhår.
