| 103 |
Högt strålar morgonsolen re’n,
Naturen kläds i ljusets sken,
Af fogelsånger ljuder skyn,
Och ingen rörs dock än i byn.
Hur kan väl odlarn hvila än,
Är icke dagen ljus igen
Och åkern gul och tegen full?
Hvad gör, att han försmår dess gull?
Dock se, han öppnar re’n sitt tjäll.
Hur lugn är ej hans blick, hur säll!
Hvar jordisk omsorg, tung och qvaf,
Han som en klädnad kastat af.
Och obeväpnad är hans arm
Och fri hans skuldra, lätt hans barm,
Och ingen lie röras får,
Fast skördens högtid förestår.
Men festens timme slår till slut;
Då kallas barn och maka ut,
Och med de sina, from och rörd,
Han vandrar nu till dagens skörd.
Och glad han blickar opp och ser,
Hur skaror samlas mer och mer,
Hur känd och okänd styr sitt steg
Till samma mål, till samma teg.
| 104 |
Dit, der de ljusa murar stå
Med fridens helga kors uppå,
Dit, der den gyllne tegen är,
Som evighetens skördar bär.
