Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der fanns Dmitri, han, förföljarn, hotfull
Väntande sitt rof. – Dock, detta öga
Gret för henne, dessa läppar bådo
Böner, dem hon sjelf ej nu fick bedja.
Tyngd af år och sorger, tog jag vägen
Till min forna herres slott vid Wolga,
Till Natalia Feodorownas boning.
Stängd var porten för den gamle, trogne
Tjenarn nu; i dagar och i nätter
Låg jag under himlens tak der ute,
Väntande att få furstinnan skåda.
Och hon syntes; som ett djur i stoftet
Kröp jag till den stoltas fötter, tiggde
Om förbarmning för min furstes maka,
För hans barn. – Bönhörelsen af fega
Slafvars gissel fick jag, tills jag hånfullt
Stöttes bort att börja återfärden.
När jag så, föraktad, slagen, krossad,
Lemnade mitt forna hemvist, tändes
I mitt hjerta harmens vilda låga,
Och i trakter, fordom fridens, höjde
Jag förbannelsens och hämndens verop:
’Ve dig, ve Natalia Feodorowna,
Som mot egen blod af stolthet rasar!
Utan kärlek, ensam, må du lefva,
Aldrig glädjas af ett barnbarns joller,
Och då döden nalkas efterlängtad,
Legda händer dina ögon sluta.’
Och jag mindes furstens broder, Dmitri,
Honom, på hvars hjessa skulden hvilar,
Och jag ropte, – främling, rys att höra
Hatets ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
