Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ramido Marinesco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innan hjertat vaknat och den sprittande pulsen
födt en längtan, som på en gång kufvar och förädlar
sjelfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena,
den genomandade formen, den tonlika, som har sitt
eget lif, men lefver blott för att älska, som har
sitt eget ljud, men ljuder blott för att förmälas i en
harmoni. Och slutligen Juanna, hvad är hon? Qvinnan,
uppgången i flamman af sin egen eld, ägande sjelf sin
kärlek, hängifven, men liksom lågan, som är fiendtlig
mot hvarje annat famntag än lågans. Må jag då få kalla
Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna
flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första
för att förtäras, den andra för att bestrålas, den
tredje för att försmälta, den fjerde för att förenas.
Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i
alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar
formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman. Derför
är Estella den mäktigaste af alla, emedan hon är den
renast alltoffrande, och derför är det skönt att
se henne i cykeln af de andra vara den första och
den sista, begynnelsen och slutet, ty det är hennes
väsende, som i olika knytningar genomgår alla och
utgör deras makt. Så börjar hon:
ESTELLA.
Jag älskar dig, Ramido.
RAMIDO.
Ack, hvarför älskar du?
ESTELLA.
Ej skäl jag vet, ej orsak.
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud,
Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
