Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök
eller något dylikt fjäderfä.
Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre
folklika undersåtar än någon annan jordisk regents,
och hans slott står på så fast grundval, att
åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger
den storsinta Sondénska herrskaren:
"Jag konung är för luftens fria folk,
På jern, granit och marmor står mitt slott."
Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som
sagdt är, dels vingar, dels skepp. Stundom täckes
han dock göra en promenad dit upp till fots. Så säger
Rudolph:
"Men verldsögats blick
Med kärlek då ler,
Som förr, när dit gick
Upp mot det, än ner
Till dig." – –
Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna
ingalunda öfverensstämmande. Rudolph sjelf säger på
ett ställe, att "hans lif är en dag", på ett annat,
att han "sett slägter födas till gråt." Euphrosyne
säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes
tider. Troligast är, att den poetiska örnen icke är
långlifvad.
Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint,
veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt,
rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och
modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär,
en ättling af gudarnas stam, en argonaut m. m.
Upplyftande som hans lif varit, så är äfven
den poetiska örnens död. Ensam vill han skiljas
hädan, såsom han här lefvat ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
