Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stödjepunkter. I avseende på bruket av o-runan ᚭ, ᚬ, ᚯ, ᚮ, isl. óss, i nysvensk form alltså os, utgör just 1000-talet en brytningsperiod, och betydelsen av denna runa i en inskrift skänker därför ett viktigt åldersmärke. Ursprungligen betecknade o-runan a i allmänhet, men redan med de yngre runornas tid var dess bruk inskränkt till betydelsen av nasalerat a och dess omljud, och under 1000-talet övergick runan till att beteckna o- och ö-ljud eller, för att begagna ett kort uttryck, övergick från a-runa till o-runa.
Wimmer, Runeskriftens Oprindelse s. 167 och Die Runenschrift s. 196 antager runans bruk som o-runa ävensom dess namn, isl. óss, bero på inflytande från den fornengelska runraden, som på samma ställe som i den nordiska ägde en snarlik runa men med betydelsen o och namnet os, vilken form den nordiska runans namn med betydelsen "asagud" också stundom ägde jämte ass. Wimmer medger dock även möjligheten, att övergången av det äldre namnet áss till óss genom u-omljud kan vara förändringens grund. Som skäl för sitt antagande anför Wimmer dels runans sena uppträdande i betydelsen o, varemot ju u-omljudet är vida tidigare, dels att fornengelska runalfabetets inverkan föranlett ändring av det gamla runenamnet þurs till þorn. Wimmers åsikt vinner ytterligare stöd av att runans bruk som o uppträder plötsligt, så att ombytet till och med kan uppvisas hos samme ristare, såsom den följande framställningen skall visa. O. v. Friesen, Uppl. runst., 1913, s. 41, 1907, s. 25 antager däremot en ljudövergång i runans namn från āss till ōss vara orsak till runans förändrade bruk.
O-runans kronologiska betydelse har länge varit insedd; den är sålunda av stor vikt i de Kronologiska anteckningar om våra runstenar 1, 2 av H. Hildebrand uti VHAA Månadsblad 1878 s. 710 f och 1879 s. 8 f., vilka uppsatser jag ovan påpekat vara nästan den enda direkta behandling, som de frågor rönt, vilka jag i det följande skall undersöka.
De inskrifter i en trakt, som bruka o som a-runa, kunna således i allmänhet betraktas som äldre än de, vari o förekommer som o-runa. Direkta bevis för att så verkligen är förhållandet kunna hämtas från vissa grupper av inskrifter, i vilka de till minne av äldre släktled ristade inskrifterna bruka o som a-runa, de efter yngre däremot som o-runa. I det följande anföras en del sådana bevis för andra syften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
