Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
givna tredelning av Finlands berggrund och hans uppställning av våra graniter i de
tre grupperna (enligt Gumbel): lagergranit (gneisgranit etc), stockgranit (profyrgraniter,
rapakivi, etc) och gånggranit (pegmatiter) ersatta av andra, men hans „Översigt av
Finlands geologiska förhållanden" hade sitt stora värde såsom den första verkliga
sammanställningen i detta ämne och utgjorde länge utgångspunkten för andras undersökningar.
— Här förtjänar vidare omnämnas, att Wiik såsom den förste påpekade, att
Salpausselkä är bildat vid randen av den stora inlandsisen.
Till Wiiks strävanden att lösa stora geologiska problem hör hans teori om
jordkristallen.[1] Enligt denna är jordens inre fast. Det består — såsom också andra
geologer och geofysiker anse på grund av jordens höga specifika vikt — av metalliskt järn,
och detta har kristalliserat i reguljär, enhetlig orientering liksom i de himlakroppar,
av hvilka meteorjärnen äro fragment. Omkring den metalliska kärnan, i
parallelorientering med densamma, har ett skikt av magnetit kristalliserat. Därför är jorden en
magnet. Utåt bildar magnetiten en kristallpolygon. Omkring denna, som på grund av sin
stora ytrikedom tili formen närmar sig en sfär, har jordens bergartsskorpa stelnat, men
i kalotterna mellan litosfären och kristallytorna finnas ännu smältflytande massor,
magmahärdarna. I den mån dessa stelnat eller uttömts genom eruptioner, har skorpan
sjunkit in, varvid den underliggande kristallens kanter åstadkommit knäckningar och
lyftningar i densamma. Dessa te sig såsom bergskedjor, gränser mellan kontinenter och
hav o. s. v. Wiiks originella idé att föreställa sig jorden såsom en väldig kristall
anslöt sig tili en rad av föregående försök att finna geometriska lagar för anordningen av
huvuddragen i jordens fysionomi. Men lika litet som sina föregångare lyckades Wiik
intvinga bergskedjornas och landkonturernas nyckfulla, oftast bågformiga fasoner i det
system av storcirklar, som motsvarade kristallkanternas projektioner på jordytan. Han
förklarade avvikelserna bero därpå, att den stora jordkristallen liksom varje annan
naturlig kristall endast sällaän överensstämmer med sin ideala modell.
Utmärkande för Wiiks forskning och tänkande var en benägenhet för
spekulationer långt utanför den empiriska erfarenhetens gränser. Vid dessa kom det sedan
urminnes tider heliga tretalet att spela en dominerande roll. För Wiik var detta tal det
naturliga indelnings- och sammanfattningstalet. Alla företeelser i den materiella och den
andliga världen gruppera sig i triader, om man har sinne för naturens och
världsordningens mening. „Man finner en växelverkan mellan tvänne motsatta momenter, krafter
eller kroppar och ett därigenom uppkommet, dem tili ett helt förenande intermediärt
tredje moment." Så uttrycker han i korthet „den trialistiska filosofiens huvudprincip".
Ledd av denna princip företog Wiik sitt „Försök tili en grappering af de
kemiska elementerna efter deras atomvigter" (1878).[2] Davy, Berzelius och andra hade
skillt mellan elektriskt-kemiskt positiva och negativa element, men denna indelning kunde
icke strängt genomföras, emedan somliga element förhålla sig än positivt, än negativt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
