Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prometeus och Ahasverus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då han hunnit dit, lyste månen redan från väster på
lämningarna av arken, som sticka upp ur jökel-isen.
Där stannade han och såg sig omkring.
Samvetslagen får intet rum i hans bröst och verkar
därför liksom utifrån på honom och skapar en blödande
vålnad, som förföljer honom och ropar: gå!
Men denna vålnad såg han icke nu. Han kunde andas ut.
Stödd mot ett av arkens väldiga revben, bildat av en
jätteask, stod han där och såg dystert upp till
stjärnorna, som besvarade hans ihåliga blickar med ett
ängsligt sken över hans förstenade och förvittrade
anletsdrag, präglade av slavisk undergivenhet, outrotlig
självrättfärdighet och ångerlösa kval.
Han gick vidare till det översta av toppen och klättrade
ned i Prometeus’ däld på en stig, som vägrar fäste för
stengetens fot, men ej för hans:
Stjärnljuset dallrade på titanens panna, som var blid
och svärmisk. Om natten drömmer han halvvaken sköna
drömmar och skådar inom sig hävdernas liv, men på sitt
eget sätt, färgat av det odödliga hoppets skimmer. Nattens
timmar hade helat de sår gamen slitit, och endast några
bloddroppar på hans marmorvita bröst vittnade om vad han
lidit.
Ahasverus stod bredvid honom, och deras blickar möttes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
