Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benoni Strand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp. Han ihågkom det lilla guldhjärta, en gåfva af hans
moder, hvilket han bar i ett band om halsen och i hvilket
voro inristade orden: »Glöm mig icke». Han hade
redan burit det i flera år, och vanan hade gjort, att han
nästan aldrig tänkte på detsamma. Nu fick det dock för
honom stor betydelse; han framtog det, betraktade det
med vemodig glädje och sade liksom till svar på den
inristade bönen: »Nej aldrig, aldrig, mamma. Men du
får icke heller glömma mig, fastän du är hos Gud.»
Han beslöt nu att besöka sin mors graf å den lilla
kyrkogården på motsatta sidan af staden. Hitintills hade
han fått vara ostörd med sin sorg, men just då han aftorkade
de sista tårarne, såg han tvenne barn, som stannat i hans
grannskap och nyfiket betraktade honom. Det
ena var en gosse, något äldre än Benoni, det andra en
flicka, som kanske var ett par år yngre. Deras likhet
vittnade, att de voro syskon.
»Han gråter, du Ludvig. Han måste vara mycket
ledsen», sade flickan, och deltagande blandade sig med
nyfikenhet i hennes vackra ansikte.
»Vänta Leonore», sade Ludvig, »jag skall gå till
honom.»
Ludvig närmade sig. Leonore följde honom tveksamt.
»Hvarför är du ledsen?» frågade Ludvig i hjärtlig
ton. »Är det något som jag kan hjälpa, du?»
»Nej tack du, du kan icke hjälpa det», sade Benoni.
»Nu är det i alla fall slut. Jag gråter icke längre.»
»Ludvig», inföll Leonore hviskande och lade sin
hand på broderns arm, »gif honom din nya boll, så blir
han glad.»
Den främmande gossen besinnade sig ett ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
