Sägner, berättelser och skizzer /     Benoni Strand (1907) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Benoni Strand.

(Romanfragment.)

Inledning.

Höstdag. Himmelen jämnmulen öfver ett landskap med barrskog och gulnade fält.

Parken, som på tre sidor omgifver det gamla herresätet, står aflöfvad. Dess för blåsten gungande kronor lämna från ett af gafvelfönstren fri utsikt öfver insjön, hvars böljor vandra mellan granbevuxna holmar och stränder. Dagern, som infaller genom detta fönster, färgas i sjuklig ton af dess gula draperier och skärper förtviningens, kraftlöshetens uttryck i anletet af en man, som dväljes därinne.

Han hvilar i en länstol. Hans blick stirrar på den blygrå himmelen, den mörka insjön. Därefter sänkes den åter och åter på ett bref, hvilket ligger på bordet framför honom jämte en liten ritning -- några drag af ett blystift, återgifvande ett barnansikte.

Medan hans öga synes följa de jagande skyarne eller lindens grenar, som svänga af och an utanför fönstret, framstår för hans inre blick gestalten af en kvinna i mild skönhet, jungfrulig renhet, blyg hängifvenhet.

148

Det är dock icke bilden af henne, hvars namn, förenadt med hans eget, är inristadt på en grafvård å nejdens kyrkogård. En sorglig hemlighet fräter hans hjärta; han söker lindra denna plåga med tanken, att han äger en son, och att han genom erkännande och betryggande af dennes lagliga rätt i någon mån torde försona ett fel, som förbittrat hans lif. Åt denna bild, åt denne tanke öfverlämnar sig mannen, när han ej alltför tydligt förnimmer i sina lemmar tecknen af en stundande upplösning. Då griper honom med iskalla fingrar den fruktan, att döden skall infinna sig före de båda han väntar. Dock, döden måtte väl ännu vara långt borta, när tiden räknas icke efter år utan efter dagar. Aftyningen sker ju långsamt, långsamt. Den sjuke skall ännu mången midnatt höra pendylens tolfslag. Han skall ännu under mången långsamt skridande nattlig timme mäta pulsens gång efter urets knäppar. Och inom fjorton dagar böra de, som han väntar, kunna vara hos honom.

Han har för detta ändamål redan träffat sina åtgärder. Han har i dag skrifvit ett nytt bref, aflagt en summa penningar och mellan fyra ögon talat med sin godsförvaltare, som redan i natt skall begifva sig på väg. Vägen skall tagas förbi det på ett par mils afstånd belägna tingsstället, där hösttinget nyligen är öppnadt. Förvaltaren skall där i domarens förvar öfverlämna en förseglad skrifvelse, en testamentshandling, hvilken han, förvaltaren själf, som vittne undertecknat och hvars tillvaro ännu endast han och hans herre känna.

Det är med svårighet, som dessa åtgärder kunnat i tysthet vidtagas; ty den sjuke har fått en frivillig sjukvaktare, hvars ihärdighet och outtröttlighet, hvars förmåga

149

att försaka sömn och rörelse knappt skulle kunna förklaras, om han icke vore den döendes egen broder. Sällan lämnar denne uppoffrande anförvant hans omedelbara grannskap. Och nu, då den sjukes skarpa öra från ett tillstötande rum förnimmer ljuden af hans steg, fattar plötsligt hans genomskinliga hand brefvet och porträttet, som ligga framför honom, och inlåser dem i en låda uti skrifbordet.

Regnet, som fallit under natten, hade upphört och morgonen lofvade blifva vacker. Men förvaltaren måste hafva försofvit sig, ty först efter klockan fem steg han, väl bepälsad mot morgonkylan, i sin vagn och gaf hästarne uppbrottsklatschen.

Vid samma tid sadlade stalldrängen en ridhäst åt »herrn från Stockholm», såsom tjänstefolket kallade egendomsherrns broder, hvilken, sedan han utbytt några ord med förvaltaren, red ut genom parken, medan vagnen rullade bort åt motsatt håll genom alléen. Emellertid hände sig så, att ryttaren vid pass en half mil från herresätet sammanträffade med förvaltaren. De samtalade länge med hvarandra, hvarefter ryttaren återvände till gården och sitt trägna sjukvaktarekall; förvaltaren fortsatte resan, men på en annan väg än den som förde till tingsplatsen.

En dyster och blåsig kväll på andra dygnet därefter, medan förvaltaren satt försjunken i funderingar framför en spiselbrasa i en liten kammare å en afsides belägen gästgifvaregård, utandades hans herre sin sista suck.

Han dog i sin broders armar.

Ungefär tvenne månader därefter på en klar vinterdag stannade en gammal täckt vagn, förspänd med två skjutshästar, utanför stora trappan till herrgårdsbyggnaden. Ur vagnen steg en dam, till utseendet knappt tjugufem år gammal, med ädla och fina anletsdrag, hvilkas uttryck förrådde genomgångna lidanden och en egen blandning af vekhet med själsstyrka. Hennes stora, smäktande ögon glänste nästan som af feber, och den bleka, genomskinliga, marmorartade hyn genomskimrades på kinderna af en svag hektisk rodnad.

Hon visades af en betjänt till den nye herrgårdsägarens enskilda rum. Efter måhända en fjärdedels timmes förlopp återvände hon med spår af tårar i ögonen och satte sig upp i vagnen, som åter rullade bort. Hennes väg förde förbi nejdens kyrkogård. Hon lät skjutskarlen hålla ett stycke från porten, medan hon vandrade genom snödrifvorna för att söka en minnessten. Hon fann snart den sökta vården, ty han var på kyrkogården den enda som prunkade med bildhuggeriarbete och förgyllning.

Hon läste namnen -- ty vården bar tvenne namn, -- det öfre en kvinnas, det nedre, senast ditristade, en mans. Sedan hon stått en stund såsom försjunken i känslor, lutade hon sig ned och lade tillrätta en krans af evighetsblommor, som vinden rubbat ur dess plats på grafven.

Hon lämnade kyrkogården med matta steg, och den sjukliga rodnaden hade försvunnit från hennes kinder. När hon åter befann sig i vagnen och skjutskarlen, sedan han tändt sin kritpipa, satt de tröga kamparne i gång, sänkte den obekanta sitt hufvud, feberblicken skyldes af de ådrade ögonlocken med dess långa fransar, och hennes magra, späda fingrar sammanknäpptes som till bön.

Första kapitlet.

Klockan var nio f. m. Sysslomannen å staden Stapelviks fattighus hade nyss slutat sin morgontoalett och stod nu insvept i sin blommiga morgonrock behagligt lutad mot dörrposten till förstugan, med en cigarr mellan läpparne, formande af röken konstrika skrufgestalter i den friska luften.

Fattighussysslomannen herr Josua Jensson var en man i sina bästa år, tämligen högväxt och fetlagd, med röda kinder och bruna polisonger, hvilkas friserade skick vittnade om ägarens skönhetssinne. De höga stärkta skjortkragarne, den omsorgsfullt knutna halsduken, guldnålen i bröstet och den tjocka guldlänken, som från sammetsvästen dinglade ned mot magen, gåfvo i förening med ansiktets trygga, själfbelåtna prägel åt vår rökare utseendet af en solid gentleman, som betyder något i det samhälle han tillhör, en stadgad och ordentlig karaktär, hvilket han ock i verkligheten var.

Herr Josua Jensson stod, som nämndt, lutad mot dörrposten till fattighusets förstuga. Hans gråblå ögon, som med ett födgenialiskt uttryck förenade något svärmiskt af allra lugnaste slaget, njöto med välbehag den af vårsolen belysta taflan omkring honom. Till vänster låg stadens tull, genom hvilken man såg Stapelviks hufvudgata med snygga tvåvåningshus å ömse sidor, till höger slingrade landsvägen uppför branta löfskogsbeklädda backar; framför sig hade herr Jensson den majestätiska

152

spegeln af en stor sjö, som djupblå och glittrande i solskenet sammansmälte i taflans bakgrund med himlahvalfvet.

Herr Jensson var -- ännu i all hemlighet -- skald. Se där förklaringen af det lugnt svärmiska i hans ögon. Medan han sög sin cigarr och blickade utåt sjön, hade han sökt och funnit tvenne rim till ett kväde, som skulle skildra vårmorgonens härlighet, då plötsligt en praktisk tanke kom hans skaldeådra att stanna. Han drog gulduret ur fickan, såg att ingen tid vore att förlora samt lämnade med en lätt suck sin bekväma ställning, för att sköta sina göromål.

Först steg han in på sitt lilla kontor, öppnade den på pulpeten liggande boken, öfversåg med fältherreblick de långa sifferlinjer, som stodo slagfärdiga mot hvarandra i debet- och kreditkolumnerna, tillfogade några i kladden antecknade poster, gjorde som hastigast ett öfverslag af hvad han till årets slut borde förtjäna på mathållningen för fattighjonen, ägnade så en filosofisk tanke åt det visserligen fåfängliga, dock stundom vinstgifvande i mänskliga lifvets sträfvanden och skulle måhända ännu länge begrundat åtskilliga tänkvärda sanningar på den praktiska filosofiens område, ifall icke dagen varit en lördag och tiden inne för fattighusstyrelsens veckosammanträde.

Herr Jensson begaf sig nu till styrelsens rum, tillsåg att det fanns bläck i bläckhornet, pröfvade spetsen på sekreterarens gåspenna, ordnade skrifsakerna på bordet, ställde stolarne symetriskt riktigt omkring det och gjorde därefter sin rund genom fattighjonens rum för att tillse, om allt därstädes vore i vederbörlig ordning.

En half timme därefter var fattigvårdsstyrelsen samlad kring bordet. »Herr Palm saknas», anmärkte en af

153

herrarne, i det han satte sig. »Desto bättre», genmälte en annan, torrt småleende.

Sessionsrummet är en aflång, tämligen låg sal, hvars fönster, belägna åt norr, ej lämna inträde åt förmiddagssolens strålar. Dessa hafva ej heller något att där uträtta, de skulle blott gifva en opassande anstrykning af ljus och glädtighet åt det allvarsamma stället. Väggarne äro målade i den smutsgrå färg, som våra barmhärtighetsstiftelser i allmänhet älska och som vanligen återfinnes i dess skyddslingars uniformer, likasom ock i deras ansikten.

Öfverhufvud är det grått härinne. Midt på det gråhvita golfvet står det gråmålade bordet, med grått sug- och gråaktigt skrifpapper framför sekreterarens plats. Gråmålade äro stolarne, på hvilka, för att begagna ett gråpolitiskt uttryck, representanter af Stapelviks bildning och förmögenhet satt sig ned. Herr Jensson är närvarande.

Sammanträdet har redan räckt en god stund, man har granskat åtskilliga räkenskaper och fattat beslut i åtskilliga angelägenheter, då prosten och ordföranden ögnar ett papper och läser:

»Fader- och moderlöse gossen Benoni Strand ... (För sig själf) Benoni! Ett besynnerligt namn, men jag tror, att jag sett det förr antingen i bibeln eller i någon roman ... (Högt) Hm, mine herrar, ordningen är nu kommen till fader- och moderlöse gossen Benoni Strand, tio år gammal ...»

»Tillåt mig», inföll herr Jensson, som stod i grannskapet af ordföranden, »tillåt mig att» ...

Prosten, som i detsamma snöt sig, märkte icke, att herr Jensson ville säga något, utan fortfor:

154

»Är fader- och moderlöse gossen Benoni Strand närvarande?»

»Ja», svarade herr Jensson.

»För då in honom», befallde ordföranden.

Herr Jensson öppnade dörren till kontoret och sade till någon, som befann sig i detta sanktuarium: »Kom in!»

Ett ögonblick därefter stod inför Stapelviks fattighusdirektion en gosse, hvars raska, frimodiga utseende, fina välsittande kläder och snöhvita skjortkrage ingalunda antydde en novis för fattighuset. Han bugade sig obesväradt och betraktade därefter de allvarsamma herrarne med en blick, som tydligen uttryckte undran öfver hvad som nu egentligen förestode.

»Ditt namn?» frågade ordföranden.

Men innan den tillfrågade hunnit svara, inföll herr Jensson ånyo: »Tillåt mig anmäla, att den veckoredogörelse jag har att lämna öfver hjonens uppförande egentligen nu borde uppläsas, detta på grund af vedertagen ordning och med stöd af 7:de paragrafen i reglementet för veckosammankomsterna.

»Det är riktigt», anmärkte prosten. »Herr Jensson är formkarl och ordentlig, det tycker jag om. Således det ena först och det andra sen. Har herrn i dag något särskildt att meddela beträffande hjonens uppförande under veckan?»

Herr Jensson, som höll ett papper i handen, svarade med högtidlighet och eftertryck, att han denna gång sett sig föranlåten gifva sin rapport en större utförlighet än vanligt, hvarefter han hostade och uppläste följande:

»Till Höggunstiga Direktionen för Stapelviks Arbets- och Försörjningshus! Undertecknad, ordinarie syssloman,

155

får härmed till höggunstiga direktionen anmäla, att denna vecka stor anledning till klagomål öfver fattighjonens moraliska vandel förekommit. Jag har gjort den bedröfliga upptäckt, att ett stort missbruk och svårt ofog sig bland dem inritat och kommer nu till relationen af det faktum, hvarom fråga är, som uppfyllt mitt hjärta med smärta. En morgon -- det var sistlidne torsdag -- gjorde jag min rund något tidigare än hvad i stadgan föreskrifves. Klockan var nämligen half 4 på morgonen. Jag begaf mig till rummet N:o 1 för att se, om de kvinnliga hjonen lagat sig i ordning till arbetet, som skall vara i gång på slaget 4. Det var en skön morgon, föga harmonierande med den upptäckt, som dess gryende timmar buro i sitt sköte. Solen var ännu icke uppgången, men morgonrodnadens gudinna hade redan öppnat österns portar. Lätta guld- och purpurkantade skyar bebådade den snara ankomsten af dagens strålande drott» ...

»Hvad är det där för prat?» inföll en af direktionens medlemmar, assessor Hamster, en herre med gallsjukt utseende. »Är det där det faktum, som herrn skall relatera?»

»Det kommer genast», genmälte herr Jensson misslynt, »om herr assessorn blott tillåter mig fortsätta» ... »Ja, var så god», svarade assessorn; »jag vill blott anmärka, att sådana där grannlåter icke passa uti en sysslomans redogörelse, som är på sätt och vis en officiell handling.»

»Det är hvad man kallar floskler», anmärkte direktionsledamoten, rektor Mårtensson, »det vill säga flosculi eller små blomster, diminutiver, som här icke äro på sitt ställe.»

156

»Skall jag sluta?» frågade herr Jensson i afmätt och bitter ton herr ordföranden.

»Neej», svarade den godlynte ordföranden och tog en pris snus, »herrn skall fortsätta.»

»Hvar var det jag slutade? Jo ... Lätta guld- och purpurkantade skyar bebådade den snara ankomsten af dagens strålande drott. En och annan liten fågel lät höra sitt kärlekskvitter, men blommorna hade ännu icke öppnat sina doftande kalkar.»

»Jag tror herr Jensson drifver gäck med oss», inföll å nyo assessor Hamster, »jag frågar än en gång, är detta den anklagelse mot fattighjonen herrn har att afgifva?»

Herr Jensson teg och hopvek med dyster beslutsamhet sin rapport. Han var annars icke den man, som ville stöta sig med sina förmän, han skulle, tvärtom, i alla andra fall kunnat bekväma sig till att krypa på händer och fötter för dem; men nu var hans känsla som skald och författare sårad och för den skull stoppade han rapporten i sin bröstficka och teg.

»Nåå, fortsättningen?» frågade herr prosten och ordföranden, som icke sett denna rörelse af herr Jensson, emedan denne stod ett stycke bakom prostens stol.

»Huru kan man fortsätta, när man ständigt blir afbruten», genmälte herr Jensson i värdigt klagande ton.

»Fortsätt nu», sade prosten allvarligt; »men lämna morgonrodnaden och blommorna i sitt värde och låt direktionen i korta ordalag erfara, hvad sig inom anstalten tilldragit. Herrn, som är formkarl och förståndig människa, borde aldrig utsätta sig för sådana här anmärkningar.»

Herr Jensson lät af denna uppmaning förmå sig att uppdraga rapporten ur fickan, utveckla den och fortsätta

157

dess läsning. »När jag inträdt i N:o 1, hvad får jag då se? På eldstaden sprakade en brasa, och öfver den befann sig ett slags maskin, som ägde omisskänlig likhet med en kaffekokare. Jag ville knappt tro mina ögon, men mitt luktorgan, som starkt inficierades af den egendomliga doft» ...

»Afficierades», inföll rektor Mårtensson.

»Jag sade afficierades af den egendomliga doft, som kaffebönans förbränning åstadkommer, bekräftade misstanken. Med den sinnesnärvaro situationen kräfde gick jag hän till den ofvan berörda kopparmaskinen, hvilken jag härmedelst har äran att till sakförhållandets konstatering framvisa (herr Jensson sträckte armen bakom fönstergardinen och framtog en kaffekokare, den han alltsedan under rapportens uppläsande höll i handen), lyfte densamma från elden i trots af hjonens, särdeles gamla Kajsas verkligen respektvidriga protester och missfirmliga yttranden, undersökte dess innehåll samt utrönte, att det till lukt, smak och utseende fullkomligt liknade hvad man i dagligt tal och hos goda författare finner benämndt kaffe.»

I detta ögonblick klang ett friskt men hastigt undertryckt skratt genom salen. Det måtte varit den egendomliga figur herr Jensson gjorde, med kaffekokaren i ena handen och den högtidliga anklagelseakten i den andra, som framkallat denna opassande yttring af gladt lynne.

Nog af, den kom från Benoni Strand. Herr Jensson såg upp, samtlige direktörerna sågo upp; allas ögon fästes på den unge förbrytaren, som rodnande upp till hårfästet sänkte sin blick till golfvet.

Herr Jensson tvärtystnade; äfven han rodnade, men af harm, och sedan han mätt Benoni Strand från topp

158

till tå med ögon, som först uttryckte öfverraskning, därefter ett bestämdt löfte om stryk, afvaktade han med blicken riktad på de kring bordet sittande herrarne, huru desse skulle uppfatta en så oerhörd förbrytelse mot ställets värdighet.

Benonis rodnad och förlägenhet syntes emellertid verka som förmildrande omständigheter på herr ordförandens omdöme, ty sedan han skarpt fixerat pojken, tog han en pris snus och sade:

»Fader- och moderlöse gossen Benoni Strand skall gå tillbaka till kontoret och vänta där, tills han åter blir inkallad. Fortsätt herr Jensson.»

Med uppsynen hos en ångerfull syndare försvann Benoni Strand ur rummet. Herr Jensson fortfor:

»Således äro följande fakta med afseende å hjonens uppförande under veckan konstaterade: 1) att de olofligen, hemligen och under otillåten tid eldat i spiseln; 2) att de förbrukat en inom försörjningshuset ogärna sedd öfverflödsartikel; 3) att då de visat sig hafva kunnat anskaffa denna öfverflödsartikel, nämligen kaffe med thy åtföljande dyra ingredienser af socker och klarskinn, jämte det bränsle, som för dess kokning varit behöfligt, detta endast kunnat ske medelst för direktionen hemliga penningtillgångar eller medelst tiggeri utanför fattighuset, hvilket tiggeri är strängt förbjudet; samt slutligen 4) att hjonen i rummet N:o 1 mot sysslomannen visat ett vanvördigt uppförande, då han sin plikt likmätigt fråntog dem denna kaffekokare med dess innehåll för att den inför höggunstiga direktionen uppvisa.»

Härmed var rapportens läsning slutad. Direktionen fann den öfverklagade saken vara mycket viktig. Förbryterskorna

159

i rummet N:o 1 inkallades och förhördes. Därvid utröntes, att det använda bränslet bestått af pinnar och stickor, plockade på gatan, och att kaffebönorna varit en skänk af fru prostinnan, ordförandens egen äkta hälft, till gamla Kajsa, som förr i världen tjänstgjort som hennes »hjälpmadam».

Denna senare upplysning räddade gamla Kajsa från en dosis af den universalmedicin, kallad husaga, hvilken direktionen flitigt använde vid de mer eller mindre betänkliga kasus, som inom försörjningshuset inträffade. Men i öfrigt förändrades sakens utseende föga genom dessa upplysningar.

Assessor Hamster, som betraktade den ur juridisk synpunkt, medgaf visserligen, att pinnar och stickor, som hittats på gatan, vore att anses som res nullius, hvarpå kunde tillämpas jus primi occupantis, men hvad beträffade kaffepresenten, så vore denna (enär man icke finge fästa afseende vid den högst aktningsvärda gifvarinnans kvalifikation) i juridisk mening en olaglighet, emedan gåfva hänföres till laga fång, för hvars giltighet fordras, att kontrahenterna äro personæ sui juris; men som sådan kan ett fattighjon icke räknas.

Doktor Flädergren antydde i korthet, att koffeinet, som i kaffet förefinnes, verkar irriterande och försvagande på äldre stillasittande subjekter; det förorsakar dem hjärtklappning, bröstbeklämning, ångest och darrning i händerna. På grund häraf och i sin egenskap af inrättningens läkare förklarade han sig på det bestämdaste mot dryckens förbrukning bland fattighjon.

Skomakareålderman Askenstedt behandlade frågan ur ekonomisk och social synpunkt. Han anmärkte, att det

160

måste betraktas, minst sagdt, som en besynnerlighet, att fattighjon hålla sig med riktigt utländskt kaffe, då hederliga borgarefamiljer, t. ex. hans egen, åtnöja sig med ett surrogat af brända hemmavuxna ärter. Om ej de fattige förstörde så mycket af sin arbetsförtjänst på kaffe, kunde de hafva råd att köpa läderskor i stället för träskor, hvarigenom stadsmannanäringarne skulle bringas i högre flor, synnerligast om rikets lagstiftare ändtligen insåge nödvändigheten att förbjuda de så kallade sockenskomakarnes grasserande, hvilka icke äro annat än fuskare och kringstrykare, som utbreda moraliskt fördärf på landsbygden.

Rektor Mårtensson anmärkte, att hvarken greker eller romare nyttjade kaffe, hvilket bäst bevisar, huru onödigt det är.

Mot rektor Mårtenssons åsikt i allmänhet hade visserligen specerihandlaren Bodin åtskilligt att invända, men tillade, att han uti ifrågavarande fall förenade sig med honom och de öfriga.

Summa summarum: en lämplig straffpredikan blef hållen för gummorna i N:o 1, och direktionen beslöt enhälligt i stadgarna intaga en paragraf af det innehåll, att intet kaffe finge af fattighjonen inom försörjningshusets väggar förtäras.

Benoni Strand blef nu inkallad.

»Ditt namn?» frågade ordföranden.

Gossen, hvilken nu såg ut som själfva allvaret, fäste sin blick på den högvördige frågaren, rätade sin spänstiga gestalt och rullade den tofsprydda mössan mellan händerna.

»Jag heter Benoni», svarade han.

»Ditt tillnamn?»

161

»Jag heter Benoni Strand.»

»Så ologiskt», tänkte rektor Mårtensson. »Då man frågar pojken om hans tillnamn, får man både för- och tillnamnet till svar. Den pojken har icke tankarne med sig.»

»Din ålder?» fortfor ordföranden.

»Jag är tio år gammal.»

»Alldeles», sade ordföranden, och såg ned i ett af de papper, som låg framför honom. »Det är således verificeradt, att detta barn är fader- och moderlöse gossen Benoni Strand, tio år gammal.»

Öfver Benonis ansikte föll plötsligt en skugga. Ordet »fader- och moderlöse», så lugnt och patosfritt det af ordföranden yttrades, inträngde likväl djupt i den fader- och moderlöses hjärta; ty många voro icke de dagar som förflutit, sedan hans enda jordiska stöd, den älskade modern blef nedbäddad i grafven. Gossen kramade sin mössa, kväfde en suck, men kunde icke hindra, att ett par tårar framträngde i hans ögon.

»Mina herrar», sade ordföranden till direktörerna, »I kännen det förhållande, i hvilket vårt samhälle kommit till detta barn. Vi hafva blifvit nödgade att betunga fattigvården med omsorgen om detsamma. Vid sin ankomst hit till staden, där hon var fullkomligt okänd, insjuknar och dör hans moder, änkefru Strand, såsom hennes namn uppgifves vara. Genom tidningsutgifvaren, herr direktör Kastman, med hvilken hon från Köpenhamn trädt i skriftlig förbindelse, hade rum blifvit hyrda för hennes räkning hos en af våra kolleger, här närvarande ålderman Askenstedt, och det lärer enligt herr Kastmans på hennes bref stödda uppgift varit hennes afsikt att i vår stad inrätta en flickskola. Vare härmed huru som helst, så

162

är det högst märkligt och besynnerligt, att vid bouppteckningen efter den aflidna, hvilken förrättats af herr ålderman Askenstedt och annan därtill utsedd person, man icke varit i stånd att upptäcka något slags papper eller dokument, ej ens dopattest och prästbevis, genom hvilket det varit möjligt att erhålla något ljus öfver den aflidnas släktförhållanden, ställning i samhället och framfarna öden. Det kunde därför synas nödigt att genom ett förhör med hennes efterlämnade son, tioårige gossen Benoni utröna» ... Här afbröts herr ordföranden af skomakareålderman Askenstedt, som reste sig från sin stol och sade med stark tonvikt på hvarje ord:

»Om herr ordföranden icke misstycker, vill jag blott anmärka, att ett sådant förhör redan med största samvetsgrannhet blifvit hållet af mig och min broder, auktionsförrättaren Askenstedt, och att allt hvad af ett förhör med gossen kunnat utrönas blifvit vid förra sammanträdet skriftligen meddeladt direktionen. Några vidare upplysningar stå förmodligen icke till att vinna, åtminstone icke förr än gossens sinnesförfattning hunnit blifva lugnare och klarare, men allraminst nu, då hans känslor synbarligen äro i hög grad upprörda (Benoni hade under herr ordförandens tal brustit i en tyst gråt och förde gång efter annan näsduken öfver sina ögon). Såväl till tidsbesparing som ock af ett visst undseende för barnets naturliga känsla vågar jag för den skull föreslå, att förhöret må till en framtid uppskjutas, såvidt det ej vid nogare öfvervägande torde befinnas alldeles öfverflödigt.»

Enär tiden var långt framskriden och flere af direktörerna längtade efter sin frukostrisp, blef ålderman Askenstedts förslag väl upptaget och enhälligt bifallet.

163

»Det återstår då blott en formalitet», sade herr ordföranden, i det han såg på sitt ur och fann, att hans mage hade rätt däruti att frukosttiden vore inne, »och jag frågar nu samtliga herrarne: är det direktionens beslut, att gossen Benoni Strand från denna dag räknadt intages å stadens försörjningshus för att där vårdas, intill han uppnått den ålder, då vi kunna inskrifva honom i ett yrke, samt att hans moders kvarlåtenskap försäljes, för att efter gjorda nödiga afdrag användas så långt tillgångarne medgifva till betäckande af de härmed förbundna omkostnaderna?»

Samtlige direktörerna nickade bifall, och sekreteraren inregistrerade beslutet.

»Benoni Strand», sade ordföranden därefter till gossen, »du har blifvit intagen såsom fattighjon på detta arbets- och försörjningshus. Jag lägger dig på hjärtat, att du i allo iakttager ett godt uppförande och särskildt visar tillbörlig vördnad mot herr syssloman Jensson, som är denna inrättnings föreståndare. Endast därigenom gör du dig förtjänt af det medlidande, som din nödställda belägenhet tager i anspråk. Herr Jensson tillser, att du besöker lankasterskolan. Använd där väl den korta tid, som du äger till förvärfvande af nyttiga kunskaper. Med denna önskan för ditt väl affärdar jag dig nu. Gå, min gosse!»

»Se så, buga dig nu för direktionen», sade herr Jensson och nöp Benoni i armen.

»Hvad behagas?» utbrast Benoni med stolt uppsyn, i det han ryckte sig lös från herr Jenssons fingrar. Därefter bugade han för direktionen och gick.

»Herr Jensson», sade rektor Mårtensson, »jag ser på

164

den pojken, att han behöfver starka tyglar. Det var ett ledsamt tecken, att han skrattade direktionen midt i synen. Han är en bortskämd slyngel, utan begrepp om sin egentliga belägenhet; tag hand om honom herr Jensson.»

Sysslomannen smålog och bugade för herr rektorn.

»Herr Jensson», sade prosten och ordföranden, »gossen har tydligen sett bättre dagar och har nyss förlorat en mor, som varit öm, kanske ock för släpphändt mot honom. Låt ombytet icke blifva för svårt för det stackars barnet. Para stränghet med godhet, herr Jensson.»

Svsslomannen smålog och bugade för herr prosten.

Och härmed var detta sammanträde slutadt.

Andra kapitlet.

Knappt hade Benoni direktionsrummet bakom sig, förrän han skyndade ut i fria naturen. Fattighuset skildes blott af landsvägen och några trädgårdstäppor från sjöstranden, där det plägade vara ensligt och folktomt. Benoni ilade dit.

Dagen var, som nämndt, vacker, himmelen molnfri, solsken på sjön och på strandens vårgrönska. Luften, som man inandades, var en sådan som kommer gubbar att känna sig föryngrade och pojkar att tumla som ystra fålar.

Men Benonis beklämda bröst förmådde den likväl icke lätta. Han vandrade långsamt framåt stranden plockade då och då en sten, släppte den i vattnet och betraktade med drömmande blick de ringar, som härvid

165

bildade sig på dess yta; men under denna skenbara lek sysslade hans tankar med sorgliga ämnen. Världen var så förändrad, sedan hans moder dött; förut hade alla varit vänliga mot honom, nu voro alla sträfva och hårda. Herrarne, som sutto kring bordet i det otrefliga hus, där han hädanefter skulle bo, hade talat om hans mor och hennes död med en likgiltighet, som ingaf honom afsky för dem; obehag, icke tröst hade han erfarit, då den svartklädde, som bar prästkrage under sin haka, förmanade honom att göra sig förtjänt af deras medlidande. Mannen med kaffekokaren var en man med ovänlig blick och hade nupit honom i armen, honom skulle Benoni hädanefter lyda. Gossen målade sin framtid så mörk, som barnasinnet kan göra det. Han jämförde det närvarande med det förflutna, och vid tanken, att hon för alltid var borta, som så kärleksfullt vårdat honom, att han aldrig skulle återse den älskade, med hvars kyss på sina läppar han plägade somna, vid hvars vänliga god morgon han plägade uppslå sina ögon; vid minnet af den sista omfamningen, de sista orden: »Fader i himmelen, beskydda honom», ord som hon yttrade, då hennes hjärta brast, kastade sig Benoni ned på marken, dolde ansiktet i blomstermattan och grät ohejdadt. Han hade ej en aning om de lidanden, de försakelser, som hon för hans skull underkastat sig; djupet af hennes ömhet kunde han icke mäta, ej ens nu, då han förstod, att icke blott en älskad varelse utan ock ett stöd för hans hjälplösa ålder blifvit bortryckt; men han var fäst vid henne med blodets och instinktens hela styrka, han älskade henne med ett friskt och känsligt barnahjärtas obegränsade hängifvenhet.

Sedan känslostormen något saktat sig, satte sig gossen

166

upp. Han ihågkom det lilla guldhjärta, en gåfva af hans moder, hvilket han bar i ett band om halsen och i hvilket voro inristade orden: »Glöm mig icke». Han hade redan burit det i flera år, och vanan hade gjort, att han nästan aldrig tänkte på detsamma. Nu fick det dock för honom stor betydelse; han framtog det, betraktade det med vemodig glädje och sade liksom till svar på den inristade bönen: »Nej aldrig, aldrig, mamma. Men du får icke heller glömma mig, fastän du är hos Gud.»

Han beslöt nu att besöka sin mors graf å den lilla kyrkogården på motsatta sidan af staden. Hitintills hade han fått vara ostörd med sin sorg, men just då han aftorkade de sista tårarne, såg han tvenne barn, som stannat i hans grannskap och nyfiket betraktade honom. Det ena var en gosse, något äldre än Benoni, det andra en flicka, som kanske var ett par år yngre. Deras likhet vittnade, att de voro syskon.

»Han gråter, du Ludvig. Han måste vara mycket ledsen», sade flickan, och deltagande blandade sig med nyfikenhet i hennes vackra ansikte.

»Vänta Leonore», sade Ludvig, »jag skall gå till honom.»

Ludvig närmade sig. Leonore följde honom tveksamt.

»Hvarför är du ledsen?» frågade Ludvig i hjärtlig ton. »Är det något som jag kan hjälpa, du?»

»Nej tack du, du kan icke hjälpa det», sade Benoni. »Nu är det i alla fall slut. Jag gråter icke längre.»

»Ludvig», inföll Leonore hviskande och lade sin hand på broderns arm, »gif honom din nya boll, så blir han glad.»

Den främmande gossen besinnade sig ett ögonblick.

167

Därefter drog han ur fickan en i lysande färger virkad boll och sade:

»Tag den här bollen, den studsar bra. Det är kork och gummi elasticum i honom. Hvad heter du?»

»Jag heter Benoni Strand.»

»Hvar bor din pappa?»

»Både min pappa och mamma äro döda.»

»Det var ledsamt, behåll nu bollen.»

»Nej, jag vill icke ha honom. Hvad heter du då?»

»Jag heter Ludvig Bergman.»

»Är den flickan din syster?»

»Ja, hon heter Leonore.»

»Adjö med er», sade Benoni och sprang ifrån dem.

Något misslynt stoppade Ludvig åter bollen i sin ficka.

»Jag undrar hvad det är för en pojke. Jag har aldrig sett honom förr», sade Ludvig till sin syster. »Åh, vet du hvem han är lik?» inföll han plötsligt. »Han är lik din fästman, som du hittade i bordlådan på vinden.»

»Se där är han», sade Leonore i det hon öppnade en bok, som hon bar under armen (ty brodern hade nyss hämtat henne från skolan), och visade en liten med blystift på velinpapper ritad bild, hvarvid ett sidenband var fästadt, för att den skulle tjäna som bokmärke. »Ja, han är lik honom, det såg jag genast.»

Syskonens väg förde dem från stranden genom en tvärgata upp till ett af stadens prydligaste hus. På något afstånd från dem vände sig Benoni och nickade gladt åt bror och syster. Deras vänlighet hade bidragit till att upplifva honom och hans tankar voro nu helt ljusa. Han såg ändtligen, hur det kristallklara vattnet krusade sig invid strandens fina sandbädd, huru solen förgyllde ett

168

segel, som långsamt nalkades Stapelviks hamn, han hörde huru fåglarne slogo i träden bakom de grå och röda trädgårdsplanken och lyssnade med nöje till en ung tjänstflicka, som, knäböjande på en tvättbrygga med en balja vid sidan, sköljde kläder och kringklappade dem med ett klappträd under det hon sjöng en bland Stapelviks pigor omtyckt visa, hvilken just tycktes ämnad för Benoni, fast sångerskan icke hade varseblifvit honom:

»Gosse, hvarför gråter du?
Gråter du, gråter du?
Torka tåren af din kind,
Låt den fly med västanvind!
Sedan går det mycket bra,
Det försäkrar ja’.»

När Benoni hade staden bakom sig, plockade han längs vägkanten så många blommor, som han kunde upptäcka, för att därmed smycka sin mors graf samt inträdde slutligen på den ensligt och naturskönt belägna kyrkogården, som beskuggades af åldriga träd, mellan hvilka reste sig ett gammalt träkapell. Sättande sig invid den anspråkslösa torfkulle, som gömde hans enda vän, och glad öfver att vara den älskade så nära, strök han med handen det ur mullen uppspirande vårgräset, som, efter hvad han ville föreställa sig, kom med hälsningar ur djupet från henne, lyssnade till suset af lindarnes blad och tyckte sig förnimma hennes röst, len och hviskande, samt betraktade himmelen så länge, tills den syntes honom vara hennes eget kärleksfulla blåa öga. Han genomgick allt hvad han upplefvat med sin moder, så långt tillbaka han kunde erinra sig. Huru ljufva dessa minnen nu voro!

169

En gång hade han djupt bedröfvat henne. Det var då hon ertappade en osanning på hans läppar. Detta minne var sorgligt. Blott den fege ljuger, hade hon förebrående sagt till honom. Han lutade sig till grafven och hviskade ned: »Jag lofvar dig mamma att aldrig vara feg, att aldrig ljuga.»

Med detta beslut steg han upp och kände nu ingen ängslan för att återvända till det dystra, fängelselika hus, där mannen med kaffekokaren regerade och hvilket hädanefter skulle blifva hans bostad. Det gladde honom, att moderns graf icke var längre borta än att han dagligen kunde besöka den. Där skulle hans egentliga och riktiga hem vara, men icke i det där försörjningshuset. Med den tanken tröstade han sig.

Han hade ännu icke lämnat grafkullen, när han såg tvenne män, som under samtal vandrade en af de genom kyrkogården slingrande gångstigarne. Han igenkände dem bägge. Den ene var åldermannen och fattighusdirektören Askenstedt, i hvars hus han och hans mor hade bott. Åldermannen, tyckte Benoni, bar skäl för sitt namn, ty hans hår var gråsprängdt och hans kroppsställning något framåtlutad. Han brukade en rock med långa skört samt stöflar med blanka skaft, som räckte upp till knäna. I handen bar han en käpp med guldkrycka. Den andre var åldermannens bror, auktionsförrättaren Askenstedt. Auktionsförrättaren såg mycket yngre ut och tycktes hvad dräkt och hållning beträffar alldeles icke eftersträfva den aktningsbjudande borgerlighet, som tryckt sin stämpel på åldermannens väsen. Han axlade en slängkappa, prydd med snören och tofsar, hans hand svängde en tunn promenadkäpp, hans hatt och blanklädersstöflar glänste i

170

solskenet. Hans ögonkast voro muntra och spelande, men mycket ostadiga. Näsan var hvad man kallar sadelbruten och ville icke riktigt pryda ett ansikte, som i öfrigt utmärkte sig för sin friska färg och sin nästan alltid leende mun. Denna korta antydan om beskaffenheten af de bägge brödernas yttre människor är icke grundad på de iakttagelser, som Benoni vid detta tillfälle gjorde, utan resultatet af en föregående bekantskap. Nu hann Benoni knappt igenkänna dem, innan en krökning af gångstigen ånyo dolde dem för hans blick. Men det var en egen omständighet, som hade inpräglat auktionsförrättarens bild i Benonis själ. Dagen efter fru Strands död hade nämligen denne gentleman i sin broders sällskap kommit upp i hennes och Benonis bostad, förmodligen för att erhålla en öfverblick af hennes kvarlåtenskap och med sitt i den vägen skarpa och uppöfvade omdöme gifva den obetalde hyresvärden en ungefärlig beräkning af dess värde. Benoni stod bredvid den dödas säng, när de bägge herrarne inträdde. Auktionsförrättaren kunde naturligtvis icke underlåta att taga äfven den aflidna i beskådande, fast detta ej var egentliga ändamålet med hans besök. Men knappt hade hans öga riktats på den unga kvinnans ansikte, som döden med lätt, ja förskönande hand vidrört, förrän han blef blek som den döda själf och häpnad så tydligt förrådde sig i hela hans tillbakaryggande gestalt, att åldermannen utbrast: »Hvad kommer åt dig? Kände du henne i lifstiden?» Gentlemannen hade då hastigt återvunnit sin besinning och halfhögt svarat »nej! Men jag torde hafva något att säga dig.» »Hvad då?» »Det skall du få veta sedan.» Därefter hade han ånyo trädt fram till sängen, samt helt lugnt och tankfullt betraktat liket

171

och äfven bevärdigat Benoni med ett långt mönstrande ögonkast.

Allt detta hade lifligt fästat sig i gossens minne. Utan att han egentligen reflekterade öfver dess möjliga betydelse, sysselsatte uppträdet dock hans inbillningskraft, och han kunde icke hindra, att den älskade och sköna bilden af hans moder genom en ofrivillig idéassociation sammanknöts med den för Benoni likgiltiga och trots blanklädersstöflarne m. m. föga behagliga bilden af herr Askenstedt junior.

Medan hans fantasi var upptagen af dessa intryck, lämnade Benoni sin mors graf. Innan han återvände till fattighuset, vandrade han omkring på kyrkogården, läste inskrifterna på dess enkla minnesvårdar, betraktade det gamla träkapellet på alla sidor och kom så slutligen till en afsides belägen del af kyrkogården, där knappt det obetydligaste träkors var att se, där träden voro nedhuggna, grafkullarne ovårdade och nedtrampade samt gångarne mellan dem svårligen synliga mer under det uppskjutande gräset. Denna del af kyrkogården måtte varit bestämd till hviloplats för de fattigaste af Stapelviks befolkning. Hvad vi veta är, att den var anslagen som betesmark åt komministerns ko, hvarför den ock genom ett stängsel skildes från det öfriga. Just då Benoni ämnade klifva öfver detta stängsel, hörde han samtalande röster och upptäckte i nästa ögonblick bakom ett busksnår ånyo de bägge herrarne Askenstedt.

»Om jag bara hinner...» sade den ene, nämligen auktionsförrättaren.

»Det tål att försöka. Han tycks sofva tungt. Skynda dig blott. Anhåll och för hit de första människor du

172

möter. Du har raskare ben än jag, så att du kan skynda förut. Det vore illa om han skulle gå oss ur händerna, och ensamma är det icke värdt att vi ryka på honom. Han är en förtviflad sälle och hans järnbeslagna påk kan lägga oss bägge i gräset.»

»Ja, jag är viss om att det är han», sade auktionsförrättaren, »och den bofven har svurit att taga lifvet af mig.»

Därmed kastade Askenstedt junior slängkappan öfver sin arm, sprang öfver muren och ilade bort i riktning mot staden. Åldermannen begaf sig närmaste vägen till kyrkogårdsporten. Ingendera hade märkt Benonis närvaro.

Gossen hade knappt tid att undra öfver hvem detta samtal gällde, förrän han på obetydligt afstånd varseblef en man hvilande i solbaddet med en af dessa sammansjunkna och förgätna fattiggrifter, hvarom vi talat, till hufvudgärd.

Då Benoni nyfiket och försiktigt nalkades, kunde han redan af de tunga andedrag, som kommo till hans öra, förvissa sig, att mannen sof. Den obekantes ansikte var bistert, väderbitet och till betydlig del doldt af ett mörkt, vildt växande skägg. En slokig mössa betäckte hans panna och ögon. Han bar grön rock och gröna benkläder som en jägare; dräkten, ehuru sliten, var icke trasig. Hans knotiga, bruna hand omfattade äfven i sömnen det med läderremmar försedda handtaget af en väldig järnskodd påk, som snarare tycktes vara bestämd till vapen än till stöd.

Otvifvelaktigt var det denne man, som det nyss åhörda samtalet gällde. Var han en för samhället

173

vådlig person, hvars gripande innebure en förtjänstfull handling?

Han måtte så varit, eftersom han hade hotat att taga auktionsförrättaren Askenstedts dyrbara lif. Men den sidan af saken föll icke inom Benonis uppfattningskrets. Desto mäktigare intogs han af den tanken, att här var en människa, som sväfvade i fara och kunde räddas -- en man, som sof, medan fiender lurade på honom. Gossen lade utan vidare besinning sin hand på den sofvandes arm och skakade den, men spratt häpen tillbaka vid den häftighet, med hvilken den obekante på en gång reste sig ur dvalan, sprang upp på sina ben och blickade omkring sig.

»Hvad är på färde? ... Hvad vill du, gosse?» sade han, sedan han öfvertygat sig om att ingen annan än en så föga fruktansvärd motståndare befann sig i grannskapet.

»Spring härifrån», utbrast Benoni, »spring genast, de vilja gripa dig.»

»Hvilka», frågade mannen och såg sig ännu en gång omkring med en hastig blick, i det han vägde sin påk i handen.

»Människor, som voro här medan du sof. De komma snart tillbaka och äro då flera.»

»Aha! det var också oförsiktigt att lägga sig så här och sofva oskuldens sömn. Nå hvarför väckte du mig, gosse! Hade det icke varit roligt att se, huru de tagit mig?»

»Du sof ju», sade Benonl.

»Bra, gosse. Jag tackar dig för hvad du gjort, ty jag är en fågel, som icke trifs i bur. Åt hvad håll gingo de?»

174

»Åt staden till.»

»Jag kunde tro det. Farväl och än en gång tack», sade den obekante, i det han vände sig åt motsatt håll och klef öfver kyrkogårdsmuren.

Benoni följde honom med blicken och såg den misstänkta figuren snart försvinna i en med buskar bevuxen träskartad däld, som i sydlig riktning sträckte sig förbi kyrkogården.

Benoni återvände därefter till försörjningshuset på samma ensliga och obesökta väg, som han lämnat det. Hade han i stället för denna valt stadens hufvudgata, kunde han fått se auktionsförrättaren Askenstedt i spetsen för en landtstorm, bestående af två polisbetjänter och några arbetskarlar, med ålderman Askenstedt och ett par andra aktningsvärda borgare som eftertrupp samt en hop gatpojkar som tiraljörer, tåga ut att möta alla de faror, hvilka en järnbeslagen påk onekligen är i stånd att frambesvärja.

Tredje kapitlet.

Den första person, som Benoni vid sin återkomst till försörjningshuset mötte, var fru Hulda Jensson, en liten rödlätt och rörlig kvinna, som, medan hennes Josua gick sina runder, förde sina räkenskaper samt ägnade sig åt poesiens eller hårets och polisongernas ans, förestod både inrättningens och den enskilda Jenssonska ekonomien med mycken drift och framgång. Fru Jensson, som var godsint, när hon icke motsades, och dessutom hade ett afgjordt tycke för vällyckade barnansikten

175

(själf var fru Jensson ännu barnlös), underrättade Benoni, att han icke gjort rätt uti att vara ute olofvandes; att han hädanefter måste utbedja sig hennes eller sysslomannens tillstånd, ifall han ville gå ut, samt att han försummat sin middagsmåltid och för den skull icke borde ha mat på hela dagen; men sedan frun lämnat honom dessa i hans nya ställning nödiga upplysningar, tillade hon, i det hon klappade honom på hufvudet och strök honom under hakan, att det för hans räkning var afsatt en portion, som väntade honom i köket, dit han nu borde gå att spisa. Gossen tackade både belefvadt och hjärtligt. Han fann behag i fru Jenssons smekning, ty det var den enda, som beståtts honom efter hans moders död, begaf sig efter fruns anvisning genom en korridor till nämnda laboratorium och förtärde med strykande aptit den lilla urkokta köttbiten och soppan som vankades. Under denna angenäma sysselsättning hörde han någon skratta i korridoren.

»Du skall få se, att Knarren blir rasande», yttrade därefter en röst, som var herr Jenssons.

»Det må han gärna bli», svarade en annan, som var hans äkta hälfts.

»Jag har genomläst kontraktet. Där står visserligen, att han äger förfogningsrätt öfver N:o 7, men icke att han äger den ensam. Således har jag rätt att inhysa pojken där. Men se där finner jag honom ändtligen», fortfor herr Jensson, som genom den öppna köksdörren fick sikte på vår hjälte, »hör på du, slyngel, du har utan mitt tillstånd strukit ute hela dagen.»

»Jensson», inföll frun med ett visst eftertryck, »jag har redan underrättat gossen om hans förseelse.»

176

»Jaså», sade Josua undfallande, »då behöfver jag det icke. Det var annars min mening att säga den göken ...»

»Jensson», afbröt honom frun hviskande men med skärpa, »det är märkvärdigt, hvad detta barn intresserar oss. Den stackars gossen har fått god uppfostran och är van vid god behandling. Det är ett barn af helt annat slag än de, som vi annars ha att handskas med.»

»Visserligen, Hulda ... det märkes strax, att han är af bättre folk. Men jag fruktar, att han är bortskämd, kära Hulda. Vi måste gifva honom ett begrepp om förändringen i hans öde -- om hans nya sorgliga belägenhet.»

»Det vill jag åtaga mig.»

»Tack, kära du. Jag vill dessutom säga, att han har vissa olater, en viss nonchalance, som kunde skada hans framtid och därför bör i tid utrotas. Kan du tänka dig, att han har skrattat mig och direktionen midt upp i synen. Jag vill just icke tillskrifva detta ett elakt och fördärfvadt hjärta, men ...»

»Nå hvem är det, som icke kan både skratta och gråta, när han ser en sådan människa som assessor Hamster till exempel?»

»Visserligen, Hulda, däri har du rätt. Han är en löjlig människa, Hamster, det medger jag.»

Efter detta samtal, som förts i korridoren, inträdde herr Jensson åtföljd af sin fru i köket och sade tämligen vänligt till Benoni, som nu slutat sin måltid:

»I morgon, Strand, skall du börja din skolgång. Du infinner dig på kontoret i morgon förmiddag klockan på slaget nio. Jag ger dig då ett betyg, som förskaffar dig fri undervisning i lankasterskolan, när du uppvisar

177

det för magister Blomertz. Du får icke vidare gå ut i afton, utan förfogar dig nu till ditt rum ... uppför trappan, som du ser där inne på gården till höger. På dörren står n:o 7. Du kan naturligtvis läsa siffror?»

Benoni fann sin bestämmelseort, rummet n:o 7. Det var en vindskammare med utsikt åt herr Jenssons trädgård. Han jämför denna sin blifvande bostad med det hem i en fjärran stad, där han lekt, jollrat och uppväxt. Enda likheten är att bägge hafva tak, väggar och fönster. Allt det öfriga är honom främmande. De hvita gardinerna ersättas af spindelväfvar, som betäcka gröna solbrända fönsterrutor. I stället för de vackra, välbekanta möblerna ser Benoni ett klumpigt omåladt bord, två tältsängar, tre stolar i samma osmyckade stil som bordet, samt framför detta en länstol, som tyckes hafva sett bättre dagar, ehuru tagelstoppningen nu sticker ut genom ett söndrigt och slitet läderöfverdrag. Den limmade spiseln, som intager en god del af kammaren, är svärtad af rök.

Gossen försjunker i vemodiga betraktelser. Minuterna försvinna, den nedgående solen tittar in i kammaren, men döljer sig snart bakom ett plank, som utestänger världen från herr Jenssons äppleträd och krusbärsbuskar. Benoni tänkte på sången, som hans moder så ofta sjöng vid sybågen:

»Sol, ensam som du
Jag far på den högblåa våg
I stilla högtidligt tåg.
Du hvilar bland fränderna dina,
Men hän äro vännerna mina:
Jag äger ej mor eller far;
Mitt svärd är det enda jag har.»

Ack, den sista raden höll icke streck med verkligheten: äfven tennsabeln var tagen i beslag för att bortauktioneras.

Benoni, min gosse, ser du rökpipan, som står där lutad mot fönsterposten? Hon är en anspråkslös tingest med svartnadt lerhufvud, men antyder, att du ej är ensam herre i detta nya rike. Hon har en ägare, som återigen har äldre anspråk på väldet än du. Ser du den ännu ouppbrutna kardusen, som står där bredvid? Ser du bläckhornet, gåspennan, pappersarken och de pergamentklädda luntorna, som ligga på bordet? De bekräfta min utsaga: du har en kamrat, hvars bekantskap du snart torde få göra.

Hvem kan han vara, som ödet och Stapelviks fattigdirektion ställt i din väg, utsett till ditt dagliga umgänge? Kanske en af dessa olyckliga varelser, hvilkas lefnadsbana gått genom krogen till försörjningshuset? Ganska möjligt, ty bestyrelsen har icke alltid varit så nogräknad i valet af umgänge åt sina unga skyddslingar. Den följer stundom det spartanska exemplet att för sin ungdoms ögon ställa en berusad slaf, såsom varnande bevis för den drucknes förnedring.

Steg höras i trappan. Måhända är det han, som kommer? Men nej, det var icke han, det var gamla Kajsa, upprorsmakerskan från n:o 1. Hon infinner sig för att bädda de bägge sängarne. Benoni och Kajsa känna hvarandra väl: det var gumman, som snällt och påpassligt vårdade fru Strand under hennes sista dagar. Visst är gamla Kajsa mycket döf, men hennes hjärta är känsligt, och då hon besitter förmåga att gråta af tämligen små anledningar, så är det icke underligt, att hennes

179

ögon äfven nu vattnas, då Benoni springer emot henne och tager henne i hand.

»Stackars gosse, det blef då ditt öde att komma hit. Sådan mor du hade, vacker och tålmodig i plågorna ... dog som en god kristen ... Din mor får du aldrig igen, barn, aldrig, aldrig ... Jaså, du skall bo här hos Knarren, det blir väl inte just trefligt det ... Sörj icke mor din, liten ... det bästa som kan hända en människa är att få dö ... tiderna blifva allt sämre, och man missunnar nu den fattige till och med hans kaffetår ...»

Gumman fortfor att prata mer för sig själf än till Benoni allt under det hon bäddade. När Benoni åter blifvit ensam, förekom honom kammaren som ett fängelse, och han väntade icke utan hjärtklappning den så kallade Knarren, hvilken att döma af Kajsas antydan måste varit en fruktansvärd personlighet. Ännu en half timme förflöt, det blef allt skummare i rummet. Slutligen höras steg, tunga steg i trappan och ljudet af grälande karlröster.

»Jag har gifvit skäl för hvad jag sagt och tager icke ett ord, icke en prick tillbaka. God natt, Blomertz», yttrades af en basstämma.

»Och jag säger, låt icke solen gå ned öfver en orättvisa.»

»Hon är länge sedan nedgången, Blomertz.»

»Låt henne då icke gå upp öfver din orättvisa beskyllning mot den store mannen! Han var filosof i första rummet, poet i andra.»

»Poet i första rummet, filosof i andra.»

»Och idéerna äro själfständiga, eviga väsen.»

»Mänskliga begrepp, enligt Aristoteles.»

180

»Din Aristoteles duger till att stoppa upp djur och lägga växter i press, men icke till att filosofera, då var han en sutor ultra crepidam.»

»Se så, nu har du, Blomertz, begått en lika stor orättvisa mot Aristoteles som jag mot Plato. Således kunna vi kvitta.»

»Ja, det är du, som alltid retar mig till ytterligheter», klagade en något gnällig röst, som alternerade med basstämman. »Vill du icke taga tillbaka dina ord?» fortfor den förra i envis ton.

»Nej, icke i kväll. Vi få se, huru det kan gå i morgon», genmälde basen.

»Då säger jag dig icke god natt och du får aldrig mer komma inom min dörr.»

»Åh prat», anmärkte basen lugnt, »jag kommer när jag behagar. Haf bara tobak hemma till nästa gång.»

Den gnälliga rösten hördes icke mer, dess ägare måste hafva aflägsnat sig. Ännu några tunga steg i trappan, och i nästa ögonblick öppnas dörren.

In träder en högväxt, mager gubbe med grått kortklippt hår, utstående buskiga ögonbryn, skarpa anletsdrag, rak hållning. Hans rock af vadmal är knäppt till halsen, som är infattad i en hög spännhalsduk. I ena handen bär han en knölpåk, i den andra en bok. Först sedan han hängt sin hatt på en spik vid dörren och aflämnat påken i spiselvrån, varseblifver han Benoni Strand.

»Hvem är du, min gosse? Har du något ärende till mig?» frågade han. Det var samma basröst, som nyss hörts utanför i trappan

»Nej», svarade Benoni. »Jag skall bo häruppe.»

»Hvem har sagt det?»

181

»Herr Jensson.»

»Det måste vara misstag, och ett groft misstag på köpet. Var det verkligen herr Jensson, som visade dig hit? Sade han, att du skall bo i n:o 7?»

»Ja, det är säkert. Det skall stå n:o 7 på dörren, sade han.»

»Ah», utbrast gubben, »jag ser, att de flyttat ännu en säng hitupp. Således intet tvifvel om den saken. Men är herr Jensson galen eller vet han icke hut? Det är emellertid icke första gången, som han trakasserar mig. Jag hade lust att genast gå ned och ... Men eftersom det redan är bäddadt åt dig, kan du få stanna här i natt. Du skall veta, att detta rum är mitt till döddagar, och ingen har rätt att inkvartera någon annan här» ...

»Det är icke min skull», försäkrade Benoni i nedslagen, men bestämd ton. »Jag ville helst slippa att vara här.»

»Hvad heter du», frågade gubben något mildare.

»Benoni Strand.»

»Jaså, jag vet, son af den stackars främmande frun, som kom sjuk hit till staden och dog. Det är illa, att jag är van att bo ensam och icke trifs annorledes. Jag brukar dessutom tänka högt, det vill säga tala för mig själf. Det är ett skäl mer mot din inkvartering, fastän jag väl icke har några farliga hemligheter att yppa. I morgon måste du för den skull flytta härifrån.»

»Mycket gärna, herr Knarr.»

»Håll», inföll den gamle, »hvad sade du? Sade du Knarr?»

»Ja, herr Knarr.»

»Af hvem har du lärt det namnet?»

182

»Af gamla Kajsa.»

»Jaså, af den trollpackan.»

»Icke är Kajsa en trollpacka?» vågade Benoni invända.

»Åhnej, icke precis. Det är ett gammalt ärligt stycke. Jag vill icke säga något ondt om henne. Jag bör emellertid underrätta dig, att jag icke heter Knarr, de endast kalla mig så, emedan de tycka, att jag har knarrigt lynne. Mitt namn är Palm ... löjtnant Palm, eller magister Palm ... blef löjtnant i landtvärnet under kriget, var annars bestämd till bokmal ... du kan kalla mig herr Palm.»

Medan herr Palm slog eld i fnösket, som låg på spiseln, och tände ett talgljus, sade han för sig själf:

»Jag borde varit närvarande i dag vid direktionssammanträdet; men det kan också smaka godt att få tillbringa någon lördagsförmiddag utan gräl med Hamster och de andra. De sörja nog icke öfver min frånvaro.»

Sedan han fått ljuset tändt, beslöt han taga sin lille rumkamrat i närmare skärskådande. Han betraktade honom några ögonblick med stor uppmärksamhet och sade därefter halfhögt med en skakning på hufvudet: »Själfbedrägeri! den likheten har jag funnit i mer än ett ansikte. -- Nu skall du lägga dig, gosse», tillade han högt, i det han slog sig ned i sin gamla länstol och öppnade den medförda boken, »den där är din säng.» Benoni klädde af sig och kröp ned mellan de grofva lakanen i den anvisade sängen.

Herr Palm lade snart bort boken, tände sin pipa, tog en penna, skref och talade för sig själf. Under en half timmes tid hörde Benoni honom mumla obegripliga ord

183

sådana som integralen, differentialen, tangentialen, kraftkomponenten, allt under det han skref, funderade och förde handen öfver sin rynkiga panna. Talgljuset, hvars matta låga slickade en allt längre veke, spred ett flämtande sken öfver hans ansikte, och de tofviga ögonbrynen kastade en lång skugga öfver hans näsa. Där han nu satt förekom han Benoni som en trollgubbe, mumlande besvärjelseformler och tecknande hemlighetsfulla runor för att framkalla en ande ur någon af kammarens mörka vinklar. Slutligen lade han dock pennan från sig, steg upp och satte sig på kanten af sin säng, där han fortfor att bolma ur pipan:

»Nej, i afton löser jag icke det problemet», sade han, »tankarne vilja icke samla sig i ordnade leder ... Bort med det fördenskull! Aldrig spilla krut onödigtvis. Aldrig gå till storms utan att hafva stegarne i ordning! ... Blomertz blef arg i afton som vanligt, han kan då aldrig disputera utan att bli het. Nå, han är för gammal för att ändra vanor, det har blifvit hans natur och man får taga honom sådan han är ... Blomertz! Hvad det namnet i forna tider klingade i mitt öra! Klangen af en bågsträng och pilen sitter djupt inne ... Du sofver väl, pojke?»

»Nej», svarade Benoni.

»Nå så sof då, kära du! Ungdom bör väl kunna sofva.»

»Jag skall försöka.»

»Rätt så!» ... »Ack jag glömde», fortfor gubben halfhögt, »att han, den lille där, har sina stora skäl att vrida sig på sitt läger. Arma barn ... Dock sak samma. Nöd eller öfverflöd, sorg eller glädje, vanvårdnad eller

184

uppfostran, alla äro de vägar till ett och samma mål: fördärfvet, fördärfvet, fördärfvet! Hur moderns öga hvilar på dess älskling, hur hon vakar för att afvända eländet, hur hon planterar ädla frön i den späda jordmånen -- förgäfves var alltsammans. Jag vet icke en enda, som undgått att bli maskstungen. Den där skall också bli det, om han icke är det redan.»

»Hu, hvad gubben talar rysligt», tänkte Benoni och drog täcket öfver örat för att icke höra honom. »Nu skall jag bedja min aftonbön till Gud, tänka på mamma och sedan somna.»

»Men man är då icke heller till för att sitta änglahvit med armarne i kors. Man är till för att vada genom smuts upp till knäna, och konsten är blott att icke fastna utan streta oförtrutet framåt ... Låt se, om jag nu antager ett oändligt cylindriskt rör fylldt med en homogen gas, hvars molekyler ... Nej, nej, där har jag återigen problemet, bort med det! ...

Det bästa, det älskligaste barn jag sett var hon. Hon blef icke maskstungen utan ormstungen. Lefver hon eller är hon död? Femtio år och femton år! Det låter tämligen lika för örat, men hvilken klyfta mellan hjärtan! Jag begärde ej heller, att hon skulle hoppa öfver den Jag begärde icke en sådan galenskap.»

Herr Palm knackade med dessa ord askan ur sin pipa och ställde den på sin plats i fönstret. En stund därefter låg äfven han i sin säng och ljuset var släckt.

Då Benoni vaknade följande morgon, satt herr Palm redan i sin länstol och skref. Han hälsade gossen med ett vänligt godmorgon och sade:

»Jag har besinnat mig och medgifver, att du får bo

185

hos mig några dagar på försök. Men Jensson skall i alla fall ha ovett.»

Medan Benoni klädde sig, föresväfvade honom ständigt ett namn, som han hört föregående afton. Det var namnet Blomertz. Hans dröm under natten måtte stått i något sammanhang med detsamma. Han påminde sig ganska väl, att herr Jensson så kallat magistern i lankasterskolan, hvilken han i dag för första gången skulle besöka, och att det blifvit nämndt under grälet i trappan samt genljudat i hans öra kort innan han somnade. Men nu ville han tillika erinra sig antingen som en följd af drömmen eller af en verklig händelse, att detta samma namn eller ett liknande undfallit hans moder under en feberyra några timmar före hennes död.

Huru än därmed förhöll sig, Benoni funderade icke vidare på den saken, ty lankasterskolan och hvad där månde förestå honom sysselsatte nu hans tankar och inbillningskraft, och han hade ej förgätit, att han på slaget nio skulle infinna sig å herr Jenssons kontor för att där erhålla sitt introduktionsbref.

Stycke ur fjärde kapitlet.

Benoni var emellertid icke sinnad att bedja om förlåtelse, ty han tyckte, att han gjort rätt och var stolt öfver sin bragd. Ej heller förlorade han modet vid de fruktansvärda orden: »Flink, tag fram riset», ty han sväfvade i den angenäma villfarelsen, att det var Lindholm

186

och icke han själf, som skulle få stryk. Hans själ hade aldrig blifvit nedtryckt af disciplinen, sin moder hade han lydt af kärlek och vördnad, äldre personer var han van att bemöta med den naturliga rättframhet, som tillhör barnaåren, men vanligen alltför snart utplånas af den första världserfarenheten; det slags decorum, som lärjungen i en skola har att iakttaga, därom ägde han ej den ringaste föreställning -- nog af, han spatserade hurtigt fram till magister Blomertz, vecklade upp sin ena tröjärm, stack den sålunda blottade armen under magisterns näsa och visade honom de purpurröda märken, som Lindholms naglar åstadkommit i dess hull.

»Här kan magistern se, huru han har nupit mig, det var fördenskull jag slog honom. Se sådana långa svarta naglar han har», fortfor Benoni, i det han hastigt fattade en af Lindholms händer och visade den för magistern (Lindholm drog mycket hastigt sin hand tillbaka), »hans mamma måtte aldrig lärt honom att klippa naglarne, smutsig är han också om händerna, han måtte aldrig tvätta sig. Är det icke skam, herr magister, att en större pojke skall anfalla en mindre? Det är ju icke tappert det? Det passar ju icke en svensk? Karl XII gjorde icke så. Han slog med 8,000 svenskar 80,000 ryssar vid Narva ...»

»Hm», sade Blomertz, som bragtes alldeles ur koncepterna af den lille pratmakaren. »Hur vet du det?»

»Jag har ju läst det i historien. Och vid Bender slog Karl XII ...»

»Ja, men då kan du ju läsa innantill?»

»Det lärde jag för många år sedan af min mamma, fast den där Lindholm icke tror, att jag känner igen Z ...»

»Ja, men då kan du ju intaga din plats i femte

187

klassen», utbrast magister Blomertz med ljusnande anlete, »och min tabell slår således in med verkligheten.»

»Hvilken tabell», frågade Benoni, »multiplikationstabellen? Den kan jag utantill längesedan. Jag kan också räkna division.»

»Nej, gosse, jag menade en annan tabell ... men det är en sak, som icke hör hit. Lindholm, lägg tillbaka riset på sitt ställe och klipp hädanefter dina naglar!»

»Ja, han har redan fått nog stryk», sade Benoni försonligt. »Jag själf straffade honom.»

»Hm», mumlade magister Blomertz brydd, »det var egentligen icke han, som skulle smaka riset ... Jag vill underrätta dig», tillade han högt, »att själfhämnd icke är tillåten i skolan. Du skulle anmält för mig, att du blifvit nupen, och då skulle jag straffat den skyldige.»

»Det skall jag komma ihåg.»

»Gå nu och ställ dig i femte klassen.»

»Läsa de latin i femte klassen?» frågade Benoni. »Jag har läst ända till amo i latinska grammatikan.»

»Har du läst latin?» inföll Blomertz, angenämt öfverraskad. »Deklinerna då mensa på prof.»

Benoni deklinerade felfritt och flytande.

»Benoni Strand», sade Blomertz och klappade honom på hufvudet, »du är visserligen för liten att bära öfvermonitörsbattongen och känner ej heller växelundervisningsmetoden, dock anser jag detta icke hindra, att du i dag intager din plats i öfre åttonde klassen, det vill säga bland de store gossarne i cirkeln här bredvid katedern. I afton efter lästimmens slut vill jag ytterligare tala med dig.»

Med ögon strålande af tillfredsställelse marscherade Benoni till den honom anvisade hedersplatsen. Samtliga

188

herrar öfvermonitörer, för att icke tala om de öfriga talrika åskådarne, blefvo mycket förvånade öfver denna plötsliga förändring i nykomlingens öde. Nyss var han på väg till abcdariernas låga krets, nyss väntades majestätsförbrytaren af ett straff, som enhvar måste anse oundvikligt, nu var riset bortburet och förbrytaren ej blott benådad utan upphöjd till öfre åttonde klassens obeskrifliga härlighet. Flink var häpen, Lindholm skamflat, och Jöns Andersson ... Jöns Andersson, som Benoni Strand borde hafva för sina ögon som en förebild ... teg, men uppspärrade sina stora glåmiga ögon, då hans lille examenskamrat ställde sig som en jämlike vid hans sida i ringen. Denna upphöjelse besparade Benoni den välfägnad, som Flink och Lindholm hade beslutit bereda honom på gatan efter lästimmens slut. Ty herrarne i öfre åttonde klassen kämpade sällan eller aldrig sins emellan, de utgjorde gentemot både magistern och de lägre klasserna en sluten kast med egna intressen, ett ordenssamfund med många hemligheter, för hvilkas bevarande det fordrades endräkt bland dem själfva. Benoni var nu medlem af deras egen klass, hans person således helig. Det gällde hädanefter icke att prygla honom, utan göra honom till en pålitlig och trogen ordensbroder.

Den öfriga delen af Benoni Strands första förmiddag i lankasterskolan förflöt ganska lugnt och angenämt. Han fann, att herrarne i öfre åttonde klassen, så vidt som de icke för tillfället i sin egenskap af uppsyningsmän promenerade omkring i salen, utgjorde en förtrolig konversationskrets, som endast för skens skull stod samlad kring en tabell. De frågade nykomlingen, om han kunde berätta röfvarehistorier eller i brist däraf sannsagor, och då Benoni

189

svarade, att han kände många af det senare slaget, blefvo de synbarligen mycket belåtna och uppmanade honom att genast berätta en.

»Men skola vi icke läsa på den där tabellen?» invände Benoni.

»Åh, vi kunna alla våra tabeller utantill, vi låtsa endast att läsa, ifall magistern kommer nära intill oss. Då pekar en utaf oss midt på tabellen och säger: fortsätt! Och så läsa vi, tills magistern gått. Därefter prata vi igen eller berätta historier.»

Benoni började omtala en saga, men denna var icke till ända, när signalen ljöd, som kallade ungdomen till skrifbänkarne. Sedan skrifningen fortfarit en halftimme, ljöd åter en signal, som manade barnen att i tur och ordning marschera fram till katedern och för magistern uppvisa sina kalligrafiska försök. Denna uppvisning skedde blott pro forma, ty antalet barn var alltför stort för att en noggrann pröfning hade varit möjlig. De passerade revy och höllo under förbigåendet sina taflor framför magistern, hvars närsynthet hindrade honom att se en enda bokstaf. Därför hände det ock, att herrarne i öfre åttonde framvisade i stället för scripta försök i den ädla teckningskonsten, vanligen föreställande rökande gubbar med långa näsor.