Sägner, berättelser och skizzer /     Blyertsteckningar från Rom. II. Karnevalen. Bonaventuras kloster. Äfventyr på Korso (1907) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II.

Karnevalen. - Bonaventuras kloster.
Äfventyr på Korso.

Det var under en af karnevalens sista, lifligaste dagar. Redan vid middagstiden vimlade det på gatorna af masker, som genomströfvade staden i afvaktan på tiden för det allmänna mötet å Korso. Allt som oftast sammanstötte de gruppvis under skratt och skämt. På Campo di Fiore hejdades läsarens tjänare af en sådan samling. Midt i hopen grälade två Pulcineller om hvem som hade den mer majestätiska näsan, och innan jag visste ordet af, var saken hänskjuten under min domvärjo. Jag hade svårt att reda mig. Parterna, understödda af ifrige sakförare, omgåfvo mig under åtbörder, som om de kallat öfver- och underjordens alla makter till vittnen i sin sak, och täflade om att smeksamt stryka sina ofantliga näsor mot mina axlar för att öfvertyga mig om deras framstående egenskaper. När jag ändtligen afkunnat domen, föll den tappande med en suck af förtviflan i omgifningens armar, medan den, hvars »naso» nu hade främlingens vitsord på att vara »il più maestoso», omfamnade mig och tillönskade mig en mycket, mycket längre näsa än sin egen.

262

Längre fram på samma torg, där folkets tandläkare pläga hålla till i vagnar, öfverklistrade med puffande kungörelser, stod i en sådan vagn en Dulkamara-mask med en jätteflaska i ena handen och en eldtång i den andra, och sökte just öfvertyga en med Serimners-hufvud utstyrd åskådare, att denne hade värk i en af sina betar, då en i abruzzisk folkdräkt klädd flicka, som jag förut sett bland modellerna på Spanska Trappan, trängde med sin lille broder vid handen genom den omgifvande hopen fram till den verklige tandläkaren, som stod omaskerad och klädd som en vanlig dödlig bredvid sin vagn, skrattande åt den tillfällige, i allongeperuk prunkande medtäflaren i yrket. Den abruzziske hatten, prydd med band och blommor, satt så täck öfver pojkens svarta, i pannan nedfallande lockar; men här var icke fråga om karnevalsskämt: hans stora ögon voro tårade, och han tryckte handen mot sin kind. Det sjuttonde århundradets Dulkamara måste nu i hast rymma fältet för det nittondes. Denne hoppade in i sin vagn, lyfte upp till sig den lille tandvärksmartyren, synade hans mun och -- ett, tu, tre -- uppvisade stolt den utdragna tanden, medan pojken, som tycktes gladt förvånad öfver att ha sluppit smärtan, under maskernas bravorop och smekningar lyftes ur famn i famn, tills han åter hamnade vid sidan af sin vackra syster.

Från Campo di Fiore gick jag de trånga gator, som därifrån föra genaste vägen till Trajanustorget. Här ljöd mig musik till mötes. Jag lyckades få plats på upphöjningen vid järngallret, som omger segerpelaren, och kunde därifrån se det skådespel, som framkallade lifliga bifallsrop från täta åhörareskaror. Flickor och sjömansklädda

263

masker utförde en pantomimisk dans, som föreställde ett skeppsbrott. De dansande sväfvade i böljande linjer om hvarandra under hissnings- och halningsrörelser, utförda vid gitarrernas knäppande takt, tills linjerna löste sig i ett virrvarr af ned- och uppdykande hufvud, för att åter ordna sig i led, som simmande uppnå stranden och i glädjen öfver räddningen förena sig i en yrande ringdans. Hvad S:t Peter, som står däruppe på pelarens topp med himmelrikets nycklar i hand, tänkte om saken, vet jag icke; men dansen hade börjat på nytt, då jag i vågorna af Pulcinellahattar och andra hufvudbonader upptäckte några af de svarta, bredskyggiga, dogmatiskt styfva och kyrkligt-logiskt svängda hattar, som tillhöra prästeståndet, och under dem anleten med de syrliga miner, som också höra till den romerska prästdräkten, allt sedan bersagliererna stormade Porta Pia och den stackars helige fadern fängslad lades på sin världskända halmbädd. Det finns väl knappt någon from gumma i Frankrike, som icke köpt sig några strån från detta läger och fäst dem i en sirlig knut öfver Pius IX:s fotografibild; och att den på marknaden eftersökta varan kan vara från Vatikanen, således från påfvens fängelse, därpå tviflar jag nu mer icke, sedan jag med egna ögon sett personer andäktigt plocka halm, som utkastats från det påfliga hofstallet.

De svängda hattbrättenas ägare försvunno inom dörren till en trattoria, och som det återstod äfven mig att spisa middag, följde jag dem, förvissad, att hur blygsamt stället i öfrigt vore, skulle jag vid ett middagsbord, där präster sitta ned, finna väl lagad mat och drägligt vin, och däri misstog jag mig icke.

De syrliga anletena klarnade, då en doftande »bistecca»

264

inbars, och sedan deras ägare tömt en »mezza foglietta» oskyldigt lifvande Velletri-vin till mans, syntes de snarare tillhöra den triumferande än den lidande kyrkan, och de samspråkade gladlynt om hvarjehanda, bland annat om den predikan, som dagen förut hållits i jesuitkyrkan Il Gesú mot karnevalen. En sådan predikan är dock ingen ovanlighet; det tvärtom dundras regelbundet en gång om året i Il Gesú mot denna värdsliga fäst eller, snarare, detta uppsluppna sätt att gå den heliga fastan till mötes; men, lustigt nog, uppskjutes alltid föreläsningen till någon af karnevalens sista dagar, då förmaningarna komma för sent. Också voro de aldrig förr än under de senaste åren allvarligt menade. Den som riktigt satte karnevalsupptågen i gång, alla Pulcinellers sannskyldiga skyddshelgon, var ju själf en påfve: den muntre Paul II, som gjorde kyrkliga fester till folknöjen, förvandlade romerska kalendern till ett musik- och skådespelsprogram och menade, att glada människor äro lättare att styra och lättare att få saliga än surmulna. Först efter år 1870 ser kyrkan med vreda ögon på karnevalen; ty så länge påfven är fånge, borde Rom, för att icke tala om den öfriga världen, gå klädt i säck och asko och icke tillåta sig att ha roligt.

Några steg från trattorian, och jag stod på forum romanum. Solen göt floder af ljus öfver dess antika tempelpelare och juliska basilikans marmorgolf; det var tyst och folktomt därnere; gräfningarna voro för dagen inställda, och ingen främling sågs vandra där med resehandboken framför sig eller ciceronen vid sidan. Men på gatorna, som omgifva forum och draga upp åt Kapitolium, sågs, som öfver allt, ett stim af masker. Framför mig

265

reste sig Palatinens sköna klippa med ödemurarne af cesarernas slott som en tystnadens ö ur ett haf af stormande lefnadslust. Jag greps af längtan till ensligheten bland minnena däruppe. Vägen dit går genom Vignolas port, mellan hvars galler terrasstrappan, som förer till den farnesiska trädgården och kejsarpalatsen, lyste så inbjudande som någonsin; men den galonerade väktaren, som signor Rosa, de palatinska gräfningarnas ledare, ställt vid ingången, upplyste mig, att Palatinen för dagen var stängd. Dit upp skulle jag ändå. Jag visste, att vid Titus’ triumfbåge utmynnar en gata, som, öppen för allmänheten, leder uppför branterna af den klippa, där herden Faustulus uppammade ett konungadöme och imperatorn Augustus ett kejsarvälde. Men till hvilket mål denna gata egentligen syftar, kände jag icke. Jag hoppades, att hon skulle bjuda åtminstone på en vacker utsikt.

Höga trädgårdsmurar omgifva henne å ömse sidor. Bakom den till vänster ligger det fält, där enligt sägnen den helige Sebastian, bunden vid ett träd, led blodvittnesdöden genom numidiske bågskyttars pilar -- en af de få martyrhistorier, som visat sig lämpliga för konstnärlig handläggning och gifvit ämne till mer än en skön målning, som i helgonets person förenat ungdom, fägring, troskraft och himmelsk hänförelse. Men dessa trädgårdsmurar vilja aldrig taga slut. Högre upp svänger gatan i en rät vinkel, dock endast för att visa mig en fortsatt sträcka af hvitmenade murar. Tyst är här, ensamt är här, bruset från karnevalen når endast som ett dämpadt sorl hit upp. I murarne möter jag på vissa afstånd nischer med målningar, som påminna om tyngre steg än de tyngsta en skådelysten färdeman tagit i en brant backe.

266

Dessa målningar, i konstnärligt afseende utan alla anspråk, mäkta dock att stämma själen i en tonart, som underligt bryter sig mot karnevalens fröjd. De framställa rasterna -- »stationerna», som det heter -- på Jesu gång från Pilatus’ hus till Golgata. Här bar han sitt kors. Jag vet, att i nästa nisch skall jag se honom digna under det ... att än längre upp skall jag se lifvets träd, rest af bödelsknektar, teckna sig mot en molnhöljd himmel ... Och gripen af känslor, som jag ej vill skildra, påskyndar jag min gång. Hvem har icke ökat bördan på dessa skuldror? ... vi hafva alla gjort det. Och nu är jag ändtligen vid gatans ändpunkt.

Hon utmynnar i ett litet torg, om jag så får kalla ett ödsligt rum, på alla sidor kringgärdadt af fönsterlösa murar. I den till höger är en port, bommad och låst med väldiga lås. Också är det »Villa Mills», det franska nunneklostret, som gömmer sig där bakom, under hvars murar nyckeln till Palatinens fullständiga topografi ännu ligger dold. I muren gent emot mig ses en liten dörr, och framför henne en skepnad, klädd i brun kåpa med krage och hätta. Det kala hufvudet omgifves af en tunn hårkrans, ett rep omgjordar hans länder, sandaler äro hans fotklädnad. Således en franciskanmunk.

Vi hälsa, och han öppnar dörren med en vänligt inbjudande åtbörd, som jag efterkommer. Och nu står jag i en skum gång. Till höger och vänster än mörkare gångar, som leda till celler, där den, som nyss badat i strålande solljus, knappt kan skönja träbänkarne, deras enda bohag, och Kristusbilderna, de nakna väggarnas enda prydnad. Cellerna äro tomma utom en, där två munkar sitta i hviskande samtal. På min fråga, hvar

267

jag är, svarar den vänlige ledsagaren: »I den helige Bonaventuras kloster».

Nåväl, då jag nu så oväntadt hamnat ur karnevalen i ett klosters lugn, vill jag också njuta det en stund. Jag slår mig ned på bänken i den ena gången, och munken räcker mig till välkomma en bägare friskt vatten. Namnet Bonaventura återförde mig till tider, då jag ögnade medeltidens mystiska och magiska skrifter. Är mannen, hvars namn detta kloster bär, densamme, hvilken som gosse fördjupade sig i de areopagitiska skrifterna och vardt en länk i kedjan af de mystiske tänkare, som öppnade åt nyplatonismens sinande ström en underjordisk åder i kristendomens djupa grund?

Jo, han är den samme. Munken, som satt sig bredvid mig, vet, att hans klosters skyddshelgon egentligen hette Johannes Fidanza, innan hans ordens stiftare, den helige Franciskus från Assisi, gjorde ynglingen till föremål för ett af sina många underverk och kallade honom Bonaventura. Han vet också, att Bonaventura själf gjort många underverk och slutligen dött en den ärofullaste död en franciskanmunk kan önska: han dog nämligen af frivilliga försakelser. Så långt hafva innebyggarne i detta kloster icke drifvit själfspäkningen; men stränga regler följa de, strängare än de fleste andre franciskaner. Och så faller talet på hans ordens förtjänster om kyrkan. De äro stora: franciskanerna hade före alla andra kristne kommit till insikt om jungfru Marias ofläckade aflelse och hade också fått lida mycken smälek för denna sin insikt; men nu hafva de genom Pius IX vunnit en härlig seger. Jag hade ju sett Immaculata-vården på Piazza di Spagna; det är franciskanernas segervård. Men segern

268

har icke gjort dem stolte; nu och alltid akta de sig vara de minste af alla bröder, jesuiternas och dominikanernas villige tjänare.

Detta samtal stämde så godt med skymningen omkring mig; men jag måste vidgå, att jag åter började längta efter solljuset och nittonde århundradet, som tydligen hållit sig utanför den helige Bonaventuras dörrar. Jag steg upp och gick ännu ett slag genom klostrets hufvudgång. Då stötte jag på en dörr med inskriften: Bibliotheca, och med det tillägg, att Pius IX rikligen ökat boksamlingen. Jag önskade komma in i hopp att få se någon af dessa gamla sirliga handskrifter med färgrika miniaturer och rubriker, som tjusa äfven icke-kännares ögon. Men nej: biblioteket var ett heligt rum; där finge endast klostrets föreståndare sätta sin fot. Men min ledsagare trodde sig veta, att alla Bonaventuras skrifter funnos där: äfven hans »Själens vägvisare till Gud» och hans »Samtal med mig själf». Men -- tillade munken -- de äro svåra att läsa, äfven för dem som kunna latin: somliga tankar låta knappt fatta sig utan särskild upplysning.

Nu, då jag ville taga farväl, öppnade munken en dörr, motsatt den som jag inkommit genom, och jag stod som förtrollad af den syn, som här mötte. I solljuset höjde sig två de skönaste palmer, som jag ditintills sett, mot den mörkblå himmelen; inunder mig lågo de med slingerväxter smyckade väldiga lämningarna af antika kejsarpalats och framför mig utbredde sig Rom och Kampagnan med härliga smältande färger i en ram af blånande eller violettskimrande berg. Jag stod i den lilla välvårdade klosterträdgården med bäddar för köksväxter

269

och med blomsterland. Hur tyst här var, och hur fridfullt och på samma gång hur praktfullt och stort!

I midten af trädgården stod en urna, hvarpå en gammal munk, förfaren i stenhuggarkonsten, arbetade med mejseln så ifrigt, att svetten lackade från hans panna. Vi utbytte några ord. »Man kan trifvas här uppe.» »Helt visst», svarade gubben. »Men frid kan man finna också därnere», menade jag och pekade ned mot staden. »Ja, midt i själfva karnevalen», genmälde den gamle med en vänlig nick, men tystnade tvärt, som om han yttrat något kätterskt. Och därmed sade jag ett tacksamt farväl till den helige Bonaventuras kloster och dess innebyggare.

Nere vid forum fann jag en droska och beslöt att åka genom Korso, där maskeraden nu borde pågå som lifligast. Vid Piazza di Venezia stannade kusken, vände sig om och tittade fundersamt på min hatt, något som jag föga skulle fäst mig vid -- ty hatten var ny och några dagar förut köpt vid Korso -- om icke en hop masker också samlat sig omkring vagnen och ropat il capello! il capello! Förvånad aftog jag under maskernas skrattsalfvor min hatt, synade honom på alla sidor, fann honom fullkomligt i sin ordning och tryckte honom åter öfver pannan. Ännu en mycket allvarlig och fundersam blick från kusken, som tycktes åse min hufvudbonad med en djup filosofisk uppfattning, därefter en tankfull ruskning på hufvudet, och så en dragning på axeln, hvarefter han åter satte sin häst i gång. Knappt hade vi inkommit på Korso med dess obeskrifliga trängsel och dess lika obeskrifliga stoj, knappt hade jag höjt min blick till alla dessa med sköna kvinnor och brokiga täcken smyckade balkonger, som upptornade sig öfver hvarandra, knappt

270

hade jag fått en den flyktigaste öfverblick af det böljande människovimlet, förrän jag fann mig ett mål för ett förblindande störtregn -- icke af confetti, som börjar höra till sagans område -- utan af gips i alla former, från det finaste gipsdamm till gips i form af småsten, och störtregnet öfvergick till den vildaste hagelskur, och för mitt öra drunknade alla andra rop i skriet: il capello! Med fasa påminde jag mig nu en sägen, att någon viss afton under karnevalen finge ingen cylinderhatt visa sig på Korso. Den sägnen var sann, och det hade jag icke anat, ty hela den föregående aftonen hade jag ju tillbragt på Korso midt bland de galnaste maskeradupptåg, och ingen människa hade brytt sig om min hatt. Kör fort! ropade jag till kusken. Gagnlös uppmaning! Vi måste i denna trängsel af vagnar och människor färdas steg för steg. Så kom en gips-lavin och slog hatten af mig. Jag satte honom åter på. Kör in i en tvärgata! Gagnlös uppmaning! I tvärgatornas mynningar var trängseln om möjligt värre än på hufvudgatan. Än en gång slås cylindern af mig. Jag låter honom ligga, tar ytterrocken af mig och kastar honom öfver hufvudet. Men ännu vid mina fötter är det stackars profvet på romersk hattmakarkonst föremål för romarnes raseri. Gipsen hopar sig i drifvor in i droskan ... Ändtligen stanna vi på Piazza del Popolo. Kusken, som från topp till tå liknar en mjölnare, flåsar ut och svär därefter vid minst sju helgon, vid San Giovanni och San Giacomo, vid S:ta Petronella och vid vår egen S:ta Brigida m. fl., att detta var en den värsta färd han varit ute för, och han tager sig friheten undra öfver min envishet att vilja uppträda i cylinder på Korso en sådan afton, trots alla hans höfligt

271

afrådande vinkar. Jag lät honom tro på min envishet och skildes från honom efter en tillfredsställande uppgörelse, för att under min stackars hattafstymmelse, som nu skulle passat godt till en tiggarmask, tillbringa återstoden af kvällen på den praktfullt upplysta Piazza Navona.