Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Igorkvädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGORKVÄDET.
37
Vseslavs ättlingar! I sänken redan de stående fanorna och sticken
in edra skadade svärd, ty I lämnen er dådkraftiga ära i sticket.
Med edra inbördes fejder haven I begynt locka in hedningarna
till den ryska jorden, mot Vseslavs liv . . .
Vid floden Nemiga (i guvernementet Minsk, där en drabbning
stod mellan de rivaliserande furstarna) utbreda sig kärvar av
huvuden; stålklingor hamra som slagor och människoliv läggas på
trösklogen; själen sopas bort från kroppen. Nemigas blodiga
stränder äro ej besådda med sädesfält, utan med ben av ryska
söner.
Furst Vseslav styrde sitt folk och grundade städer åt furstarna,
men själv rände han nattetid kring som en ulv. Från Kiev sprang
han till Tmutorokan intill hanegället; såsom ulv korsade han den
store (solguden) Chors’ väg. Då det ringde till otta i Heliga
Sofia i Polotsk, hörde han klockeklangen i Kiev. Men änskönt
han hade en siande ande i en främmande kropp, led han ofta
ont. Om honom sade därför också den siande Bojan, då han
diktade sin första sång: »Huru listig och förfaren du än må
vara, mer än fåglar, skall du dock ej undgå Guds dom.»
O, det stönar i den ryska jorden, då hon erinrar sig sin första
tid och de första furstarna. Den gamle Vladimir kan icke (för
alltid) fästas vid Kievs kullar. Nu stå där Rjuriks fanor och
Davids vänner.
Jaroslavnas stämma höres. Som en gök klagar hon osedd i
morgonstund : »Jag vill flyga som en gök längs Donau. Jag vill skölja
mina bäverskinnsärmar i Kajalas flod och rentvå de blodiga såren
på furstens grymt tilltygade kropp.» Jaroslavna gråter arla på
muren i Putivi och säger: »O vind, lilla fläkt! Varför, herre, blåser
du så starkt? Varför sänder du på din otröttliga vinge khaners
pilar mot min makes krigare? Är det icke nog för dig att brusa
upp under molnen och gunga fartygen på det blå havet? Varför,
herre, har du förskingrat min glädje på ginsten?» Jaroslavna
gråter på muren i Putivl och säger: »O Dnjeper Slovutitj!
Du har slungat berg av stenar över polovtsernas land; du har
lockat med dig Svjatoslavs farkoster mot kobjakiska trupper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
