Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den Kievska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
SJÄTTE KAPITLET.
klarar sig nöjd, ifall barnen kunna iakttaga blott hälften av alla
dessa föreskrifter. Och hela denna lefnadsfilosofi, vars
beprövade människokännedom bäst avspeglar sig i ovannämda
anmärkning om den mänskliga naturens ofullkomlighet, avslutas med
följande vackra avskedsord, då den åldrige fursten kände på sig,
att dödens släde redan var förspänd:
»Rädens ej döden, mina barn, och ej heller krig eller djur,
men handlen manligt! Ty liksom jag har blivit räddad från
krig, djur, vatten och pest, så skall ingen kunna göra er något
för när eller döda er, så länge det är bestämt av Gud. Men då
döden är förelagd av Gud, kan varken fader eller moder eller
broder förhindra detta, ty bättre är det att taga hänsyn till Gud
än till människor.»
Den vackra bild, som den lilla skriften ger oss av furst
Vladimir Monomach, bekräftas till fullo av historien. Han var en
bildad man, ty hans mor var grekinna och hans far, Vsevolod,
kunde fem språk (däribland »skandinaviska», enligt vad
Karam-zin förmodar). Och han var brorson till Jaroslav, den ryska
rättsskipningens grundare och svärson till Olof Skötkonung.
Vladimir fortsatte ock sin farbroders lagstiftande verk, ty han
utfärdade bland annat en förordning, att ingen i Ryssland kunde
tvingas till träldom, utan att man endast av fri vilja kunde säljas
till slavtjänst — det behövdes tre fjärdedelar av ett årtusende för
att den ryske bonden genom Alexander II:s emancipationsakt
skulle återfå dessa ursprungliga, elementärt mänskliga rättigheter
att jämställas med rikets skattskyldiga medborgare. Vladimir är
dessutom känd som Rysslands förste brobyggare — en bro över
Dnjeper vid Kiev var för dåtidens ryssar helt visst en icke mindre
underbar kulturbragd än då tsar Peter trollade fram sina
granit-och marmorkaserner ur Nevans sumpiga stränder.
»Poutjenie Monomacha» utgör en länk i den långa kedja av
sedelärande skrifter, som äro betecknande för Rysslands litteratur,
alltifrån en översättning av Xenofons Cyropedi * ända fram till
* Delvis återgiven i Svjatoslavs religiösa handskriftsaraling av år 1076.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
