Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ryska dramatikens och teaterns uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TREDJE KAPITLET.
inhämtat allt vetande. Denne svarar, att han under en sjukdom
i en »tysk» stad hade blivit vårdad av en läkare, som ej blott
kunde böta kroppsliga åkommor, utan ock andliga krämpor.
Timmermannen, som lärt sig sitt yrke i Polen, anmärkte då, att
»tyskarna» vore kättare; men härpå invände köpmannen, att de
icke äro kättare, utan att de endast äro av en annan
trosbekännelse. Och om det för resten funnes kättare, så hade man
att söka dem just i de personer, som lära sig i det katolska
Polen.
Feofan Prokopovitj, den väldige tsarens ännu väldigare
kulturbärare, kan ock betraktas såsom skaparen av det ryska världsliga
dramat. Hans »tragekomedija» hette: »Vladimir, fursten av
slavoryska länder och den genom den Helige Ande ingivne ledaren från
otrons mörker till det evangeliska ljuset.» Den uppfördes i
»Akademien» första gången den 3 juli 1705.
I sin klumpiga byggnad med det handlingstorftiga innehållet
står »Vladimir» visserligen ännu på medeltida grund. Men både
i fråga om formen och framför allt karakteriseringen, det inre
sammanhanget, möter oss fläkten av en ny tid. Versslaget är
icke inskränkt till den långrandiga trettonstaviga versen efter
polskt mönster, ty alexandrinerna omväxla med korta metra.
Komiska element förekomma, om ock sparsamt, och huvudvikten
är lagd på den psykologiska utvecklingen. Moraliteternas blodlösa,
abstrakt allegoriska figurer äro här utbytta mot andeväsen, som
hava en mer mänsklig anstrykning, och något absolut nytt för
den ryska dramatiken låg däri, att författaren låter en vålnad
uppträda på scenen. Den litterära förebilden härför var dock
icke den i Ryssland då ännu totalt okände Shakespeare, utan den
gamle Seneca, som i sin »Thyestes» presenterade vålnaden av
Tantalus.
Men »Vladimirs» eminenta betydelse i den ryska kulturhistorien
ligger först och sist däri, att den är den ryska vitterhetens första
lovsång över ljus och bildning. Dramat skrevs i uppenbart syfte
att gissla Rysslands prästerliga okunnighet och vidskeplighet —
icke i solfursten Vladimirs gråa forntid, utan just hos författarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
