Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ryska dramatikens och teaterns uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA DRAMATIKENS OCH TEATERNS UPPKOMST. 47
egen samtid, och ingen kunde misstaga sig om att de i dramat
figurerande offerprästerna avsågo den bysantinska kyrkans dålevande
tjänare.
Innehållet sluter sig i sina grunddrag så nära som möjligt till
Nestors naiva framställning av kristendomens införande i
Ryssland. De hedniska offerprästerna beskärma sig över nya irrläror,
som ha uppstått i Kiev, och över att de heliga gudarna (Perun,
Pozvizd, Kupalo, Mosjko, Koljada och Volos) nödgas svälta
av brist på offer. De tre prästernas namn antyda
tillräckligt deras usla karaktär: Zjerivol betecknar glupvargen, Kurojad
läckergommen och Pjejar drinkaren. Deras omtanke om gudarnas
förplägning kommer sig i själva verket av den krassaste egoism,
enär de själva förtära de godbitar, som den religiösa enfalden offrar
i templen. För att varna dem för faran av den nya lärans
införande kommer från helvetet vålnaden av Jaropolk, som mördats
av Vladimir.
Kampen mellan det godas och det ondas makter i Vladimirs
bröst åskådliggöres på ett nästan handgripligt sätt. Människans
tre naturliga fiender, djävulen, världen och vårt eget kött, tävla
genom sina förkroppsligade andar om sitt byte, och en kör Prelest
(den förföriska lustan) söker locka Vladimir tillbaka till den
hedniska njutningslystnaden. Men Vladimir omvändes till
kristendomen genom Filosofen, och dennes lovsång över den ende,
sanne Guden är, trots de knaggliga verserna och den konfessionella
dogmatiken, en härlig hymn till den förnuftiga principen i
världsalltet, till ljusets och skönhetens källa, till den stora, för
människoögat osynliga anden. Hade Feofan Prokopovitj ej skrivit annat
än den tredje aktens långa dialog mellan Vladimir och Filosofen,
skulle detta dock ha varit nog att bevara hans namn åt den
ryska litteraturhistorien, icke därför att det vilar någon
synnerlig poetisk fläkt däröver, utan därför att den återspeglar
författarens klara världsuppfattning på kristlig grund. Även Plato
nämnes bland hedningarna såsom den ärlige sanningssökaren, enär
han trodde på själens odödlighet. Då Vladimir frågar Filosofen, huru
man skall kunna övertyga sig om ett liv efter detta, svarar denne:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
