Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Rysslands förste moderne författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
SJÄTTE KAPITLET.
gicks med sådana vetenskapliga storheter som Montesquieu och
matematikern Maupertuis. Han översatte såväl den förres
»Persiska brev» som en algebra av den senare, men båda
handskrifterna äro tyvärr förkomna. Dessutom överflyttade han på
ryska Fontenelles »Entretiens sur la pluralité des mondes». Men
dessa hypoteser om världarnas mångfald befunnos så farliga för
Ryssland, att den heliga synoden förbjöd manuskriptets tryckning.
Kantemirs båda största önskningar i livet gäckades, liksom så
många andra av hans förhoppningar. Han hade i det längsta
trott, att han skulle bliva president för den nybildade ryska
ve-tenskapsakadamien, men därav vart intet, ehuru han var platsen
fullt vuxen både genom sin fina bildning och sin representativa
samhällsställning. Hans andra önskemål var att få komma till
Italien för att stärka sin mycket svaga hälsa; men när han
omsider utverkat sig tillstånd till denna resa, var han redan
döende. Han avled den 31 mars 1744 i Paris och begrovs där.
Men året därpå fördes kistan till Moskva och nedsattes i
familjegraven på Nikolajevska kyrkogården. Hans sista ord på
dödsbädden voro: »Tanken på döden har förut skrämt mig. Men
nu tröstar den mig, då jag besinnar, att den kommer från
densamme, som gav mig livet.»
Såsom poet var Kantemir ännu helt och hållet bunden av de
gamla formella traditionerna från Simeon Polotskij, vilken
teoretiskt i sitt arbete om metrik och poetik »Rifmologion» och
praktiskt i sina dramer och sin didaktiska samling »Vertograd
mnogo-tsvjetnyj» (den mångblommiga örtagården) blint hade imiterat
polackernas syllabiska versmått och inbillat sig, att den poetiska
rättfärdigheten vore uppfylld, om man blott uppradade tretton
stavelser bredvid varandra, med cesur efter den sjunde, och
rimmade verserna parvis, utan hänsyn till det rytmiska välljudet
och ordens faktiska betoning.
Men om Kantemir sålunda var gammalmodig i formen, var
han dock fullt modern i innehållet och skapade en viss realism
i diktkonsten, även om han begagnade sig af pseudoklassicitetens
antika bildspråk, särskilt i fråga om personnamnen. Och denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
