Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Katarina II och hennes »guldålder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
ÅTTONDE KAPITLET.
som var så skön och klok och dygdig, att en kirgisisk khan vid
ryktet därom greps av lust att föra honom ut till sig på den vilda
steppen. Han förklädde sig därför till tiggare, satte sig vid
stadsporten och passade på att röva bort prinsen, då denne lämnade
sina sköterskor för att ge honom en allmosa. Förd till kirgiserna,
fick Chlor i uppdrag att söka rätt på en underbar ros utan
stingande taggar. Khanens dotter Feütsa ville hjälpa honom i det
svåra värvet, men då hennes grymme gemål sultaten Brjuzga
förbjöd henne detta, gav hon honom goda råd och lovade honom
såsom vägvisare sin son Razsudok. Efter åtskilliga äventyr och
förförelser, som de lyckligt undkommo, anlände de till foten av
ett högt berg, där de möttes av två vitklädda väsen. På smala
stigar klättrade de upp till toppen, funno där den sällsynta rosen
utan stingande taggar och återvände lyckligt.
Denna allegori kräver ej utförliga kommentarier. Felitsa (felix)
är lyckan, som hjälper den strävsamme ynglingen att hitta dygdens
sällsynta ros, tack vare Razsudok, det oförvillade förnuftet, och
den tagglösa rosens vita väktare, Hedern och Rättvisan. Trots
den ädla idealiteten är denna allegori ganska torr, åtminstone för
nutidsläsare, och den poetiska fantasien tynges av den
moraliserande prosan. Även för det dåtida Ryssland torde denna
barnsaga ha varit föga njutbar, och handlingens förläggande till det
förhistoriska Kiev och till Asiens stepper gjorde icke sagan mer
nationell eller folklig för det. Dessutom är i berättelsen inlagd
en liten byidyll, Lantlig lycka, som är en smaklös imitation av
den falskt idealiserande uppfattningen av bondlivet i västra Europa
och ger en parodisk vrångbild av tillståndet på den ryska
landsbygden. Enär denna diktart härjade ganska svårt i
sjuttonhundratalets ryska komedi, såsom vi längre fram få se, är det av ett
visst intresse att taga kännedom om kejsarinnans vackra
fantasier rörande sina livegna undersåtars trevnad på
bondlandet.
Den ljuva herdeskissen lyder:
»Ej långt därifrån fingo de (prins Chlor, Razsudok och den
vänlige gubben Ljentiag-Murza) se en bondstuga och några plog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
