Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Katarina II och hennes »guldålder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KATARINA II OCH HENNES a GULDÅLDER».
123
som sjungas av kören vid Igors förmälning med Prekrasa. Till
Katarina II:s litterära förtjänster i negativ mening hörde, att hon
aldrig skrev vers. Då hon behövde rim eller kupletter, lät hon
andra förfärdiga dem eller lånade av Lomonosov, Tredjakovskij
m. fl. Att hon tillgrep även folkpoesiens nästan orörda skatter
var sålunda ett mycket gott grepp av henne. Dessa folkvisor
hämtades från herrgårdarna på landet, där det här och var fanns
folkliga vissångare, och det trycktes redan åtskilliga visböcker
(pje-senniki), däribland en av en viss Sjnjur (Schnür?), varav
kejsarinnan lär ha begagat sig vid detta tillfälle. Även i hennes
komiska operor »Fevej», en lustig omskrivning av den prosaiska
lärodikten, »Novogorodskij bogatyr Bojeslajevitj» och »Achrideitj»
finnas många antydningar om folklyrik. Hon utgav också själv
en samling ryska ordstäv (1782) och intresserade sig livligt för
den mångsidige lexikografen och samlaren Michail Tjulkovs
publikationer av ryska folkvisor. Osannolikt är det väl ej heller att
hon haft någon kännedom om de episka folkdikter, varav
handskrifter cirkulerade i slutet av 1700-talet och trycktes första gången
1804. Dessa samlingar föranstaltades av Prokopij Demidov
bortom Ural; tvivelaktigt är dock, om samlaren värkligen varit
Kirsja (Kirill) Danilov, ty om denne förmente kosackbonde vet
historien intet.
I samband med det adertonde århundradets komedi och
journalistik få vi tillfälle att återkomma till denna författarinna, som
trots sin medelmåttiga dilettantism satt djupt märke i den ryska
litteraturen. Hon fortsatte Peter den förstes verk i yttre mening,
och ett företräde hade hon framför den väldige föregångsmannen:
hon sökte göra de ryska sederna finare, umgänget mer
mänskligt belevat, och det var icke uteslutande hennes fel, att den yttre
förfiningen icke trängde djupt i samhället och att den hos de
högsta samhällslagren yttrade sig som vanvettig lyx och
omättlig njutningslystnad.
Katarina II:s ömtålighet i fråga om Rysslands anseende i
utlandet tog sig ett märkligt uttryck i en fransk skrift, vars författarskap
länge varit omstritt och som hade en rätt intressant förhistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
