Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Katarina II och hennes »guldålder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KATARINA II OCH HENNES a GULDÅLDER».
125
känna förmodandet, att greve Sjuvalov vore författaren, utan
gissade på furstinnan Dasjkova, med eller utan skulptören Falconets
medverkan. Skriften omnämndes i den ryska litteraturen först år
1869 av Stjebalskij, och där antogs Katarina II vara författarinnan.
Men den utmärkte forskaren Bilbasov bestred detta, enär tonen
vore för grov, och kejsarinnan, som näppeligen kunde hava
nedlåtit sig till polemik med en utländsk skandalskrivare, skulle ha
försäkrat, att ’Antidotes’ författare ej hann skriva fortsättningen,
enär han »dödades i det turkiska kriget».
De nyaste undersökningarna av akademikern Pypin hava dock
givit Stjebalskij rätt. Av kejsarinnans brev till Falconet framgår,
att hon var mycket livligt intresserad för saken; men då hon där
bestämt förnekar all kännedom om den anonyme författaren,
stämmer detta icke med hennes uppgift, att denne dödats i
turkiska kriget. Då Fredrik II:s bror, prins Heinrich av Preussen
besökt Petersburg, skrev Katarina II till Voltaire, att han »tycks
ha trivts här bättre än abbén Chappe, som såg allt i Ryssland,
medan han satt instängd i resvagnen». Det franska språkets
gammalmodiga egendomligheter överensstämde i alla delar med
Katarina II:s franska ortografi, och från hennes eget manuskript
måste den avskrift vara gjord, som utfördes av statssekreteraren
Kozitskij och förvaras i ryska statsarkivet. Den grova tonen var
i själva verket alls icke främmande för en dåtida rysk kejsarinna,
och om hon den gången strängt ville bevara sitt inkognito,
förklaras detta måhända av politiska bevekelsegrunder eller
av hennes motvilja mot att bli nämnd vid sidan av en katolsk
präst.
Katarina II:s personliga och politiska karaktär, lika omstridd
som den i vissa punkter med henne själsbefryndade Gustav III:s,
har från olika sidor blivit belyst av in- och utländska
memoarförfattare (Chrapovitskij, prinsen av Ligne, greve de Ségur m. fl.)
Bland dessa var ock en fint bildad ryska, furstinnan Dasjkova,
född Vorontsova. Hon var den enda mera framstående kvinna,
som åtminstone till en tid åtnjöt kejsarinnans förtroende och
vänskap bland den täta kretsen av manliga gunstlingar, som trängdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
