Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den franska smakriktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN FRANSKA. SMAKRIKTNINGEN.
133
honom med Racine, och därest han ej i sin inbilskhet hade trott
detta beröm. I hans egna ögon fann ingen nåd för honom utom
möjligen Voltaire och Metastasio. »Vad blott Aten och Paris skådat,
har nu Ryssland fått se tack vare mina strävanden. Om hela
Europa beskreves med en sådan penna som min, vore det ej ett
för dyrt pris, om Ryssland ovillkorligt fordrade 300,000 rubel för
den.» Hans barnsliga skryt och retliga lynne åsamkade honom
naturligtvis många vedersakare, däribland Lomonosov, och
verkliga eller inbillade motigheter förbittrade livet för denne man,
som av naturen var givmild och godhjärtad som Tredjakovskij.
Bland annat klagade han över att publiken knäckte nötter och
slogs, medan hans tragedier spelades på scenen. I sin förtvivlan
vände han sig till Katarina II med klagomål, men hon svarade
honom, att hon föredrog lidelserna i hans dramer framför
lidelsen i hans personliga brev. Till sist söp han ihjäl sig 1777 av
harm över fosterlandets förmenta otacksamhet.
Hans närmaste efterföljare som dramaturg var hans egen måg,
Jakov Borisovitj Knjazjnin, en fint bildad och sympatisk man (d.
1791), vars enda litterära fel bestod i att han ville efterlikna sin
svärfar som tragöd, men råkade överträffa honom i ihålig
deklamation och dum svada. Hans gråtmilda hjältar och hjältinnor
äro rena plagiat av Alzire, Hippolyte, Mithridate, Brute m. fl.
Hans *Roslav», vari Gustav Vasa figurerar som den räddande
ängeln, den där besegrar Kristian Tyranns överste Kedar och
förenar den ur fångenskapen befriade Roslav med den älskade
Zafira, förtjänar omnämnas såsom ett monstrum av historisk och
psykologisk otrohet.* Och mitt under de vildaste och blodigaste
scener stå de deklamerande personerna och hålla sina långa
resonemang, späckade med patriotiska och moraliska sentenser:
»Om lyckan ej med plikt sig mäktar sammanpara,
så är den klandervärd, som blott vill lycklig vara.»
* För innehållet i detta drama redogöres i mina »Ryska skaldeporträtt», sid.
202—203.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
