Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den franska smakriktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 ÅTTONDE KAPITLET.
»Förlorad mänskan gick. Men hjälten stannat kvar.»
»Mitt tempel vare Rom; dess altar folkets hjärtan.»
»Den som ej döden räds och ej despoter fruktar,
han först är verkligt fri, och intet honom tuktar ...»
Men bland Knjazjnins dramer finns ett nationellt, som har
ett särskilt litterärt intresse, därför att det bevisade, av vilken
reaktionär skuggrädsla Katarina II bekajades i slutet av sin
regering. Det heter »Vadim» och handlar om en ståthållare av
Novgorod, som anstiftade en resning mot Rjurik. Ehuru
styckets tendens just är att visa, huruledes den republikanska
statsförfattningen i Novgorod måste vika för det förnuftiga enväldet,
vädrade dock kejsarinnan däri ett samhällsfarligt förhärligande
av den politiska friheten och en ringaktning av det ryska rikets
grundare, framställd såsom en usurpator. Stycket förbjöds, och då
furstinnan Dasjkova 1793 utgav det på eget bevåg från Ryska
akademiens tryckeri, åsamkade hon sig kejsarinnans onåd, och
alla exemplar av den menlösa tragedien blevo konfiskerade och
förstörda. Därhän hade tiderna ändrat Nakazens frisinnade
författarinna. Katarina II blev ju på sistone så förfärad för den
franska revolutionen, att hon t. ex. lät alla huvudstadens
poliskonstaplar kläda sig enligt 1790-talets sprättaktiga franska mod,
med lornjett etc., för att förlöjliga och misskreditera Frankrike.
Som den tredje i det ryska triumviratet av pseudoklassiska
dramaturger må nämnas Ozerov (d. 1816), som i »Fingal» sökte
dramatisera Ossians dunkla sagovärld och för resten inbillade sig
efterlikna Sofokles, fast han inte hade en aning om de grekiska
originalen. Men även hans tragedier lockade till tårar — tack
vare det utmärkta spelet. Och då han uppförde sitt patriotiska
skådespel »Dmitrij Donskij», var publiken entusiastisk, enär den
däri såg en anspelning på Rysslands »befrielse» från
Napoleon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
