Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Derzjavin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
ÅTTONDE KAPITLET.
var Derzjavin en förgångsman, ty också han hade, med
förebilden av slutsången i de horatianska odenas tredje bok, rest åt
sig själv en minnesvård. Den vackra dikten, hvars stolta
självkritik eftervärldens litterära dom har stadfästat, lyder:
Minnesvården.
Jag åt mig själv har rest en evig minnesvård,
mer härdad än metall, mer hög än pyramiden.
Den icke krossas skall av blixt och åska hård
och icke störtas ned vid vingefläkt av tiden.
Nej, helt jag ej skall dö. Min själ, min bättre del,
skall leva kvar ännu, när kroppen man begraver.
Min ära växa skall, ovansklig, frisk och hel,
så länge man ännu i världen aktar slaver.
Mitt rykte flyga skall från Vita havets strand
till Svarta havets kust, från Volga, Don till Neva.
Jag ihågkommas skall långt bort i fjärran land,
och minnet utav mig bland vilda folk skall leva,
hur jag den förste var, som djärvdes bringa bud
om vår Felitsas dygd med nöjsam sång från steppen.
I hjärtats ödmjukhet jag talat har om Gud
och tsarer sanning sagt med leende på läppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
