Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Komedien på 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMEDIEN PÅ 1700-TAI.ET.
173
(1772). Den resonerande treaktarens huvudfigurer äro tre
kvinnor, vilkas karaktärslyten antydas redan genom namnen:
Chan-zjachina är skenhelig, snål och hjärtlös; Vjestnikova är en
trät-girig skvallerkäring, och Tjudichina vidskeplig och skrockfull.
Som bekant* har Gustav III i sitt till Moskva förlagda stycke
»Alexis Michaelowitsch och Natalia Narischkin» också presenterat
tre fåvitska jungfrur, som tävla om den unge tsarens hand. Detta
kan vara en tillfällighet; men möjligheten är ju icke alldeles
utesluten, att Gustav III fått någon vetskap om den ryska
kejsarinnans 17 år förut författade komedi och i parodiskt syfte
upptagit samma motiv med ett kvinnligt triumvirat.
Den viktigaste personen i »O tid!» är dock ingen av dessa
tre, utan tjänstflickan Marfa, som omständligt skildrar sin
matmor Chanzjachinas fromleri och grymhet. Då hon en gång
under aftonsången anmält för husmodern, att en köpman kommit
för att återfå de pengar, som Chanzjachina lånat av honom mot
6 procents ränta för att i sin ordning låna ut dem mot 60
procent, hade hon slagit Marfa i huvudet med sin bönbok och
skrikit: »Fördömda hedning! Du kommer såsom en satan för att
fresta mig med världsliga funder, just då jag är försjunken i
min djupaste andakt.» Och Marfas framställning av
Chanzjachinas levnadsvanor innehåller, trots den färglagda överdriften, en
sorglig verklighetsbild, som kunde passa in både på Saltykova,
den ryska pintorpafrun, och på Ivan Turgenevs moder:
»Hon stiger upp klockan sex på morgonen och gör i ordning
lampan framför helgonbilden. Därpå läser hon morgonbönerna
och sjunger akafist (till Jungfruns och Sonens ära). Så kammar
hon sin katta, plockar loppor ur pälsen och gnolar visan: »Säll
den, som älskar ock sin fänad!» Men hon täckes även älska
oss, sina underhavande — den ene med en örfil, den andre
med knölpåken och den tredje med skällsord och förbannelser.
Därpå begynner ottan, varunder hon än grälar på gårdsdrängen,
än låter dem, som försyndat sig kvällen förut, få bastonad i
stallet. Än räcker hon rökelsekaret åt popen, än träter hon på
* Oscar Levertin: »Gustav III som dramatisk författare» (1894).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
