Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över partier och smakriktningar. Men även en flyktig överblick
av hans författarskap ger en föreställning om hans uppslagsrika
mångsidighet. Han införde byronismen, han gav den poetiska
väckelsen åt slavofilerna genom sin nationella optimism, och
genom behandling av romanska motiv (»Don Juan»-motivet m. fl.)
öppnade han den västerländska odlingen för ryska poesien; med
»Boris Godunov» skapade han det nationella skådespelet; med
sagospelet »Rusalkan» utpekade han vägen till folkpoesiens dolda
skattkammare, och genom efterbildningar och översättningar av
fornslaviska ämnen och sydslaviska hjältekväden främjade han
den skönlitterära slavistiken; genom tidskriften »Sovremennik»
(Samtiden) gav han ökad fart åt den litterära kritiken; genom
sina berättelser — att särskilt nämna den sociala tidsbilden
»Dubrovskij» och den historiska novellen »Kaptenens dotter»,
en indirekt frukt av hans officiella studier om det Pugatjevska
upproret[1] — lade han grunden till den realistiska vittra prosan, och
genom personliga uppslag och impulser verkade han välgörande
på sina personliga vänner: Gribojedov, Tjaadajev, Gogolj m. fl.
Men först och sist var han den oöverträfflige lyrikern, som med
tacksamhet tog, vad livet bjöd, och betraktade världen med
skaldens ögon. Likasom Goethe, med vilken han en gång
brevväxlat, hade han fått gudagåvan att poetiskt tillgodogöra sig alla
upplevelser och intryck, sina ungdomsförvillelser, sina bittra
erfarenheter och gäckade illusioner. Vad som skulle i dikten leva
odödligt, måste i livet förgå. »Ej allt i världen jag föraktat,
ej allt i världen mött med hån», låter han demonen säga i sin
dikt »Ängeln». Hans kärlek till det jordiska, det sinnliga
förenade sig harmoniskt med hans dyrkan av naturen, konsten och
Gud, och huru flyktiga hans känslostämningar än kunde vara,
inneburo de dock evighetstankar, med tro på mänskligheten och
med sympati för samhällets olycksbarn. Och det ligger ingen
skrytsam självöverskattning i hans egna stolta ord, som stå att
läsa på piedestalen till den Pusjkin-staty, som 1880 invigdes i
Moskva:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
