Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag åt mig själv har rest den stolta minnesvården;
till den kan folkets väg ej övervuxen bli.
Mer hög än Alexander-obelisken[1] står den,
oböjlig, mäktig, stark och fri.»
*
Pusjkin är den ende lyriker i det nittonde århundradet,
varmed vi i detta arbete mer utförligt befatta oss. Hela den långa
raden av hans efterföljare — och dit räkna sig nästan alla ryska
poeter ända fram i nutiden — förbigås här, ty detta arbete vill
ej gälla för den ryska poesiens historia. Läsaren skall sålunda
fåfängt söka namnen Fjet eller A. Tolstoj, Nadson eller Minskij,
Baljmont eller Brjusov. Men om några poeter, såsom Tiuttjev,
Koltsov och Nekrasov, ändå behandlas här, kommer detta sig
av andra synpunkter än de rent estetiska. De, som intressera
sig för den nyare poesien i Ryssland, kunna få en föreställning
därom genom Rafael Lindquists antologi »Ur Rysslands sång»,
varjämte åtskilliga drag förekomma i mina »Ryska skaldeporträtt»
och i »Tsardömet vid skiljevägen».
En skald är dock av den stora betydelse, att han icke får
alldeles förbigås i den ryska kulturens historia: det är Michail
Jurjevitj Lermontov, en något yngre samtida till Pusjkin, med
vilken han ofta sammanställes, ehuru de voro varandra mycket
olika och knappt hade annat gemensamt än ett oroligt liv, samma
sorgliga slut i duell och en byronism, som hos Pusjkin blott
var en övergångsperiod till nationell självständighet och ett
uttryck för såväl hans ungdoms frihetsträngtan som för hans
europeiska bildningssträvan, men som hos Lermontov var en medfödd
själsfrändskap — Lermontovs förfäder härstammade ju från de
skotska lordernas högland.
Det ligger något sublimt förfärande över Lermontovs hela
väsen, och han var själv den fridlöse Demonen, svävande mellan
himmel och helvete, full av människohat och världsförakt och
tärd av en frihetslust, som dock i själva verket var kanske
endast den ljusare sidan av en hjärtlös egoism, av en hänsynslös
[1] Monolit-pelaren vid Vinterpalatset till Alexander I:s minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:48:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ryskulhi/3/0071.html
