Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
natur, som tycktes finna ett nöje i att göra sig själv så dålig
som möjligt, ehuru han i sitt innersta väsen förtärdes av en
glödande religiositet. Han kunde på sin harpa anslå de vekaste
och mjukaste toner — t. ex. i »Klostergossens» rörande bikt om
sin frihets korta lycka och sitt livs långa elände i fångenskap;
han visade i det folkliga kvädet om köpmannen Kalasjnikov, som
ärofullt halshöggs av Ivan Groznyj därför att han i opritjniken
Kiribejitj’ blod avtvått sin och sin makas skymf, vad Lermontov
skulle ha kunnat bliva för den nationella poesien, och mitt
under de jäktande nöjena och stridsäventyren framlyser en varm
längtan efter frid. I poemet »Valerik», en av de många härliga
stridsbilderna från Kaukasien, dallrar plötsligt en vekt dämpad
ton, utmynnande i den fråga, som också Lev Tolstoj oupphörligt
gjorde sig både i Kaukasien och på Krim, då han mot den
sublima naturens enkla frid ställde de mänskliga lidelsernas
hätska stormar:
»Himlen är så skön,
naturen blomstrande och grön.
På jorden finns nog rum för alla.
Men varför då i split och kiv
förspilla grymt sitt hela liv?...»
»Ni fräcka ättlingar av fäder,
rätt vida frejdade för många anors skam,
ni spillror av en stam, som ödet slagit neder,
men som av furstefot i dagen sparkats fram!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
