Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Rysk samhällssatir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSK SAMHÄLLSSATIR.
171
År 1864 blev han president i Penzas statskontor (Kßzennaja
palata), men lämnade statstjänsten för alltid 1868. Efter
Nekra-sovs död övertog han ledningen av »Otetjestvennyja Zapiski»,
och då denna tidskrift indrogs 1884 av »ordningsmakten», blev
han medarbetare i »Vjestnik Jevropy». Den under Alexander
III alltmer växande reaktionen förbittrade hans sista levnadsår.
Han dog 1889 och begrovs på Volkovska kyrkogården vid sidan
av sin store antagonist Ivan Turgenev. Hans avskedsord till
sonen voro: »Älska framför allt ditt lands litteratur och
föredrag skriftställarens kall framför allt annat!»
Saltykovs »æsopiska» stil är ganska ojämn, stundom uttänjd
och ofta oklar, vilket ju har sin naturliga grund i de oerhörda
svårigheter, varmed han måste kämpa för att låta den intelligente
läsaren ana innebörden av den bitande satiren. »Jag skapar
intet; jag endast återger, vad varje uppriktigt hjärta sörjer över i
en viss period.» Denna sorg dolde han under ett bittert eller
konstlat löje, men löjet var för honom icke ett mål såsom hos
Gogolj, utan ett medel. »Alla själens och hjärtats krafter ägnar
jag åt att bibringa mina medmänniskor en föreställning om ljuset
och rättvisan och att i deras sinnen bevara tron, att ljuset
kommer och att mörkret ej skall kväva det. Häri ligger min
uppgift.» För denna uppgift tillgrep han en satir, som i sin än
djupt tragiska, än burleskt grovkorniga form ej har många
motstycken i världslitteraturen, och denna satir räddade honom från
Gogoljs vanvett, från Herzens revolutionära raseri, från
Dosto-jevskijs inåtvända mystik, från Turgenevs melankoli eller
Grigoro-vitj’ sentimentalitet samt från Tolstojs asketiska kvietism. Hans
mål var frihet, utveckling, rättvisa. Men »vad är frihet utan
delaktighet av livets goda? Vad är utveckling utan ett klart
utstakat mål? Vad är rättvisa utan självuppoffring och kärlek? ...»
De år 1856 under författarmärket Stjedrin publicerade
»G«-vernementsskisserna*,* som inledde den »anklagande» litteraturen
på prosa (likasom Nekrasov på vers), höra till det roligaste, som
* Ett urval på svenska med titel »Småstadsliv> 1890. — Dessutom två
smärre övers, i Ny Illustr. Tidn. 1884, 89.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
