Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. De ryska romanförfattarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
ÅTTONDE KAPITLET.
rörande kärlek till djur. Vid brasan läste han tankar och känslor
i sin trogna hunds kloka ögon; han beundrade sparvhonan, som
rusade mot ett stort djur för att värna sin unge, och under en
ångbåtsresa från Hamburg smekte han ömt en apa, ty »alla äro
barn av samma moder». Men denna panteism uteslöt den stora
evighets- och odödlighetstanken hos Turgenev, och döden vart
för hans lätt uppskrämda fantasi en hemsk gåta, ett ohyggligt
öde, som förestår alla. Döden var för honom den osynlige
ben-rangelsmannen på »Balen», den otäcka, efterhängsna käringen, som
jämt förföljer honom, eller den giftiga insekten, som i en annan
berättelse på prosa sticker ihjäl den bleke ynglingen.
Ivan Turgenevs sista levnadsår voro ett långsamt, ofta
plågsamt avtynande under vemodiga grubblerier om den ungdomliga
kärlekens vårböljor, de ryska reformsträvandenas rök och
splittringen mellan fäder och söner på den drömda framtidsstatens
obrutna mark. »Välkommen, du ensamma ålderdom! Brinn ut
och slockna, gagnlösa liv!» suckar Lavretskij i »Adelsnästet»...
»En övertygelse har jag hämtat från de senare årens erfarenhet
— heter det i ett brev. — Livet är ej ett nöje eller en njutning.
Livet är en tung möda, en ständig försakelse och resignation.
Vår uppgift ligger icke i att få våra svärmerier och
älsklingstankar förverkligade, huru upphöjda de än må vara, utan i att göra
vår plikt.»
Ehuru mestadels på rörlig fot i västerlandet (familjen Viardots
hemvist blev efter hand hans eget), bibehöll han ryssens djupa
hemlängtan och gjorde ofta om somrarna den långa resan till
Spasskoje. »Jag stannade vid Rhen — heter det i berättelsen
’Annusjka’ — och kände en genomträngande doft, eljes ej vanlig
i Tyskland. Det var doften av hampa, som påminde mig om
de ryska stepperna, och därvid greps jag av ett vilt begär att
än en gång få andas mitt hemlands luft, känna fosterjordens
mark under fötterna. Vad har jag här att göra? Vilka fördelar
binda mig vid detta främmande land? Vad nödgar mig att som
främling vanka kring bland främmande människor? ...»
»Ryssland väntar på mig — skriver han i ett av sina intima, högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
