Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
TOLFTE KAPITLET.
Titeln låter ju högst harmlös, men i själva verket var det påverkat
av Lamennais’ »Paroles d’un croyant» och de franska
kommunisterna i encyklopedisternas stil och gick ut på att predika ett
allmänt harmoniskt brödraskap och en föryngring av de gamla
samhällsformerna såsom ett oundgängligt villkor för en sannt
mänsklig tillvaro.
Den beryktade Vigel fick reda på dessa hemliga
diskussionsmöten; den icke mindre nitiske Liprandi ledde undersökningen och
överlämnade målet till Dubbelt, chefen för »Tredje avdelningen».
Härmed var saken på förhand så gott som avgjord. En natt i april
1849 häktades Petrasjevskij, Dostojevskij och ett trettiotal
»med-brottslingar» och dömdes till — döden därför att de »hade läst
förbjudna tryckskrifter, diskuterat censurens stränghet och påtänkt(!)
ett hemligt tryckeri». Härtill kom såsom försvårande
omständighet för Dostojevskij att han bidragit till spridande av Bjelinskijs
brev — Bjelinskijs namn var då redan bannlyst ur det officiella
samhället och gick ända till 1855 under omskrifningen »den
gogolska periodens litteraturgranskare».
Så fördes de dödsdömda upp på schavotten. Soldaterna stodo
redo med spända hanar, och det första kommandoordet: lägg
an! hade redan uttalats, då en vit fana höjdes — det var signalen
till den benådning, som redan på förhand beslutats. Slädar
vänta, och så bär det av till Sibirien. Dessa ögonblick av gräslig
förbidan på en oundviklig död kvarlämnade outplånliga spår hos
de olyckliga. En av Dostojevskijs olyckskamrater blev tokig, och
själv fick han genom sinnesrörelsen en nervskakning, som ännu
mer undergrävde hans av naturen svaga hälsa och ökade hans
disposition för epileptiska anfall. Det var som om han själv
stått upp från de döda, likasom Lazarus ur graven i den utmärkta
novellen av Leonid Andrejev,* uppfångat en skymt av det
oupptäckta landet bakom förlåten och fått en ny syn på livet.
Dödsstraffet, eljes okänt i Ryssland, där man föredrar den levande
begravningen i Sibirien eller Schlüsselburg, måste särskilt angripa
ryssens nerver, och likasom Ivan Turgenev på det förfärligaste
* På svenska i Bonniers Månadshäften 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
