Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOSTOJEVSKIJ.
201
upprördes genom Troppmanns avrättning i Paris, som han råkade
bevittna, bevarade ock Dostojevskij långt efter sin utländska resa
ett hemskt minne av en liknande tilldragelse. Och i sina romaner
tyckes Dostojevskij sjukligt frossa i analysering av mord och
självmord, t. ex. i »Brott och straff» eller i »Idioten», där furst
Mysjkin med välbehag hör på en historia, huru en dödsdömd,
redan förtrogen med sitt öde och skild från världen, med fasa
tänker sig möjligheten, att livet kunde återvända.
Om detta ödesdigra moment i sitt liv skrev Dostojevskij själv
sedan i sin dagbok: »Vi, Petrasjevtser, stodo på schavotten och
hörde vår dom utan minsta ånger. Var månne detta trots, denna
brist på ånger blott en yttring av en dålig natur, ett verk av
förhärdade vettvillingar? Nej, det voro vi icke, vi voro ej ens
dåliga unga män. Ej avkunnandet av dödsdomen, som vi bidade
i tio ändlöst rysliga minuter, ej förvisningens år, ej lidanden
bröto oss. Intet bröt oss — tvärtom, vår andes övertygelse
upprätthölls genom medvetandet av en fylld plikt. Det var något
annat, som ändrade vår syn, vår övertygelse och vårt sinnelag —
det var ett omedelbart närmande till folket, en broderlig förening
med folket i den gemensamma olyckan.»
På vägen till Sibirien, där Dostojevskij måste dväljas i åtta år
och där Petrasjevskij dog 1867, fingo de i Tobolsk besök av
dekabristernas hustrur, som välsignade de nykomna och gåvo
dem var sitt exemplar av Nya testamentet, den enda bok som
var tillåten inom deportationsområdet. »I fyra år — skrev
Dostojevskij efteråt — låg testamentet under min kudde i fängelset.
Jag läste högt för de andra och lärde en av dem att läsa
innantill. Runtomkring mig funnos just de människor, som enligt
Bjelinskijs uppfattning måste begå förbrytelser, men för övrigt
kanske blott voro olyckligare än andra. Jag visste, att hela det
ryska folket kallar även oss, straffångar, för olyckliga, och jag
har ofta hört detta ord. Men här var det något helt annat. I
detta ord olycklig (nestjastnyj), i detta tilltalsord klingade en annan
mening. Fyra års gruvarbete är en lång tid, och jag hade
tillfälle att övertyga mig härom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
