Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Den moderna samhällskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
TRETTONDE KAPITLET.
emancipationen, uppställde grundsatserna om krafternas
ekonomi-sering och om respekt för det personliga. Likasom Turgenevs
Bazarov var han en varm beundrare av naturvetenskapen, en
»progressiv realist», som krävde frigörelse från all idealism och
yrkade på demokratisering av vetenskap, konst och litteratur i
den praktiska nyttighetens tjänst. Han betvivlade universitetens
och skolornas förmåga att dana »fullkomligt bildade människor»
och såg de värsta samhällslytena i den intellektuella dåsigheten,
vanmakten och opersonligheten. Men i likhet med Bazarov kunde
Pisarev med sin aristokratiska stolthet ej heller känna någon
varmare sympati för den ryske bonden, som han i själ och hjärta
hatade för dennes förmenta otacksamhet och tröghet. Han måste
dock erkänna bondens människovärde och söka ge honom
möjlighet att utveckla sig. »Folket står naturen närmare och ser på
den omgivande världen klarare än vi, därför att dess blick ej
grumlats av fördomar och falska föreställningar om livet. Och
därför måste vi studera och analysera folklivet.»
Ännu mer hänsynslösa i sin radikalism voro Pisarevs åsikter
om litteratur och konst. Pusjkin och Lermontov, Shakespeare
och Turgenev — alla poeter av den gamla skolan vore inte
värda ett par stövlar. »Den äkta, gagnelige skalden måste veta
och fatta allt, som i ett visst moment intresserar de mest
intelligenta och upplysta människor i hans tid och land. Han måste
fullt förstå varje pulsslag i det sociala livet, med alla krafter
älska det goda och sanna samt med helig kraft hata den
ofantliga massan av små lumpna dumheter. Skalden måste i sig
förkroppsliga sin tids bästa strävanden, lida världens lidanden
och dela dess fröjder; han måste skriva med sitt hjärteblod.»
Oförvitlig i sitt leverne och allmänt aktad för sin fina
karaktär, led Pisarev av sjukligt svårmod, hade i ungdomen begått
två självmordsförsök och fick ett sorgligt, tidigt slut: år 1868
drunknade han vid en badort — helt visst dock utan
självför-vållan. Han begrovs på Volkovska kyrkogården och fick sålunda
även i döden följa sina båda föregångare, Bjelinskij och
Dobro-ljubov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
