Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Katarina och den ryska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han råkade ut för många äventyr och föll offer för spelpassionen.
Under det treåriga fälttåget mot Pugatsjev fick han likväl tillfälle att
utmärka sig och erhöll till belöning 300 själar i Vita Ryssland samt
titeln kollegieråd. Dersjavins fortkomst på ämbetsmannabanan visade
de oerhörda svårigheter, en oförvitlig tjänsteman hade att bekämpa
mitt ibland hovintriger och byråkratiska förföljelser. I sina memoarer
har han också själv naivt berättat, huru han förstod att slingra sig
fram mellan Potemkin och Subov. Han blev först guvernör i Olonets
under generalguvernör Tugolmin och sedan i Tambov under Gudovij,
men i båda fallen blev hans ställning så ohållbar, att han måste taga
avsked därför att han stod på rättens och lagens sida gent emot sj
älvrådiga förmän. Tack vare kejsarinnans gunst, sin poetiska talang
och sin personliga oförvitlighet fick han dock upprättelse och steg
till höga värdigheter: år 1793 blev han senator och 1794 president i
kommerskollegium. Av Alexander I kallades han till Rysslands förste
justitieminister 1802; men för det nya systemet var Dersjavin för
gammal och för konservativ och ville alls icke höra talas om att
bönderna skulle bli »befriade». Han drog sig frivilligt tillbaka från det
offentliga livet och tillbragte sina senare levnadsår på den lilla
egendomen Zvanka i guvernementet Novgorod, där han till det sista
ägnade sig åt vitterlek och dog 1816.
Konservativ till sin läggning och uppfylld av en äkta beundran för
tsardömet, besjälades Dersjavin på samma gång av sann humanitet
och fint vett. I likhet med Kantemir och Uomonosov betraktade han
diktkonsten fastmer som ett tidsfördriv på lediga stunder än såsom
ett livskall. Han började sin skaldebana såsom lärjunge avLomonosov
och liksom hos denne, låg även Dersjavins poetiska styrka i
odediktningen; i somligt stod han ännu kvar på den blint underdåniga och
ohejdat lovsjungande ståndpunkten. Ofta var det också rena
beställningar av den praktlystna kejsarinnan, som behövde sin
hovpoets talang, t. ex. till firande av ryssarnas stormning av Varsjav.
Dersjavin smickrade emellertid aldrig de stormän, som åtnjöto
kejsarinnans gunst, och framhöll alltid den mänskliga intigheten i allt.
Han var icke heller skonsam mot de njutningslystna och slösaktiga
magnaterna vid hovet, om han också icke öppet nämnde dem vid
namn, och i flera av sina satiriska fabler anspelar han på politiska
motståndare i Alexander I:s rådskammare. Med »Storken», som slukar
grodor, sniglar och skrakar, åsyftas den beryktade Araktjejev, vars
olyckliga inflytande på Alexander I han tidigt anade. Fabeln
»Blindbocksleken» gisslande triumviratet Kotsjubej, Novosiltsev och C. A.
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
