Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Kejsarinnan Katarina och Storfurst Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde han icke blott vidlyftiga utdrag ur kardinal de Retz’ eller
Sullys memoarer, utan uppsatte också ett budgetsförslag för 1786,
liksom om han trodde sig ha någon utsikt att kunna tillämpa
detsamma. Katarina ville emellertid, i den utsträckning hon ansåg
lämpligt, tillmötesgå Pauls anspråk och gav honom säte icke i
statsrådet, där han alltför offentligt skulle ha uppträtt revolutionärt,
utan i sitt »hemliga råd», där han likväl fortfarande visade sig
»ingenting begripa». Om man sålunda, såsom han beklagade sig för
en sin svåger, hertig Peter av Oldenburg, »gjorde honom till ett
fantom i en ovärdig belägenhet», så var han själv ingalunda utan
skuld härtill. Med sin oroliga ärelystnads livliga anspråk, gjorde han
sig själv till ett hotande spöke. Han förnekade visserligen, att han
liade ett parti, men som han väsnades, kritiserade, smädade och
skrek ut, att allt gick på tok, skaffade han sig, antingen han ville det
eller icke, anhängare, som voro färdiga att taga honom på orden och
att för sin del agitera, visserligen icke så att de på allvar skrämde
Katarina, men ändå tillräckligt för att oroa och reta henne.
Komplotter omtalas också av både preussiska och österrikiska sändebuden,
och till och med i Pugatsjevs högkvarter erhöll ett porträtt av
tsarevitj hedersplatsen. Paul hade i själva verket ingenting att göra med
Pugatsjev och uttalade också sin harm över den roll, Pugatsjev lät
honom spela. »Jag kan försäkra», skrev engelska sändebudet Shirley,
»att han (Paul) varken har tillräckligt mod eller ens beslutsamhet
till att uppträda mot sin moder.» Lust saknade han emellertid icke,
och enda utvägen mellan denna lust och hans fruktan var att låta
andra hållas. Som vanligen är fallet med pretendenter, grupperade
sig också kring Paul allt missnöje, som den bestående regeringen
framkallade, liksom han vann de sympatier, hon förlorade. Sålunda blev
Paul »nationens idol», och då Katarina efter Pugatsjevska upprorets
betvingande och segern över Turkiet 1775 reste till Moskva för att
därstädes mottaga sina undersåtars hyllning, blev det hennes son,
som mest firades av en häntyckt hop, och den trolöse vännen Andrej
Rasumovskij viskade honom i örat de frestande orden: »Tänk, om
ni blott ville!»
Den frid och glädje, som Paul två år därefter njöt i sitt andra
äktenskap, räckte icke länge. Under denna tid kan man icke förebrå
honom för att stå i öppen och retsam opposition till sin moder. Med
Potemkin invigde Katarina emellertid det dyrbaraste, men icke
minst skabrösa kapitlet av sin roman. Då den blivande fursten av
Tauris närmade sig henne, gjorde hon honom följande »uppriktiga
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
